Stina Hansson – Wikipedia

Stina Maria Hansson, född 28 april 1942 i Lysekil, är en svensk litteraturvetare.

Hansson, som är dotter till färgeriidkare Ivan Hansson och Berny Olsson, blev filosofie kandidat vid Lunds universitet 1964, filosofie licentiat där 1968, filosofie doktor vid Göteborgs universitet 1975 och docent där 1978. Hon var utbildningssekreterare på Göteborgs Universitets Studentkår 1968–1969, byråsekreterare vid Göteborgs universitet 1969–1972, studievägledare på litteraturvetenskapliga institutionen där 1972–1978, e.o. vikarierande universitetslektor där 1978–1986, docent och högskolelektor där 1986–1990 och professor från 1990. Hon var redaktör och ansvarig utgivare för Tidskrift för litteraturvetenskap 1986–1987 och medarbetare i Den svenska litteraturen. Hon tilldelades Schückska priset 1993.

• Bröllopslägrets skald och bårens (doktorsavhandling, 1975)
• Schering Rosenhanes Hortus regius (1978)
• Afsatt på svensko (1982)
• Svenskans nytta, Sveriges ära (1984)
• Svensk brevskrivning. Teori och tillämpning (1988)
• Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller Retorikens grunder (övers. och utg., 1990)
• Ett språk för själen. Litterära former i den svenska andaktslitteraturen 1650-1720 (1991)
• Salongsretorik. Beata Rosenhane (1632-1674), hennes övningsböcker och den klassiska retoriken (1993)
• Lars Johanson (Lucidor), Samlade dikter, utgivna med inledning och kommentar (1997)
• Från Hercules till Swea. Den litterära textens förändringar (2000)
• En glömd retorisk tradition. Progymnasmata som text- och tankeform genom tiderna (red., 2003)
• Svensk bröllopsdiktning under 1600- och 1700-talen. Renässansrepertoarernas framväxt, blomstring och tillbakagång (2011)

• Hansson, Stina M i Vem är hon: kvinnor i Sverige: biografisk uppslagsbok (1988)