Supinum – Wikipedia

Supinum är en böjningsform för verb. Den förekommer i latin, sanskrit och ett antal moderna indoeuropeiska språk.

Supinum är i svenskan den verbform som tillsammans med hjälpverbet "ha" bildar perfekt och pluskvamperfekt, till exempel "jag har ropat", "hon hade rest". Ett verb i supinum slutar oftast på bokstaven "t".^[1] Den skiljer sig från neutrumformen av perfekt particip endast i fjärde konjugationen, där det slutar på -it (han har funnit bordet) medan den senare formen slutar på -et (bordet är funnet). Stavningsmässigt har det dock tidigare funnits en skillnad även i första konjugationen: han hafver målat huset – huset är måladt.

Supinum används också som beteckning för vissa infinita verbformer i andra språk, exempelvis latin, som dock skiljer sig i funktion från den svenska, ofta genom att motsvara avsiktsbetecknande infinitiv.

Det speciella med svenskans supinumform är att den används uteslutande för perfekt och pluskvamperfekt – till skillnad från perfekt particip som även kan ha andra användningar till exempel som adjektivattribut.

En praktisk fördel med supinum är därför att det utan risk för missförstånd går att hoppa över "har" respektive "hade" i bisatser. Observera att dessa hjälpverb behövs i huvudsatser – men bara för att skilja mellan perfekt och pluskvamperfekt. När det gäller bisatser kan man vanligen utgå från att de följer huvudsatsens tempus. Det vill säga om huvudsatsens predikat är i presens så står supinum i bisatsen för ett underförstått "har"; om huvudsatsens predikat är i imperfekt så står supinum i bisatsen för ett underförstått "hade".

Han är blöt i håret, eftersom han just (har) duschat.

Han var blöt i håret, eftersom han just (hade) duschat.

• Dubbelt supinum

• SAOB om supinum