Svag växelverkan – Wikipedia

Svag kärnkraft eller svag växelverkan är en av de fyra fundamentala krafterna i naturen. Kraften spelar en roll i betasönderfall med åtföljande radioaktivitet. Den förmedlas av W-bosonerna (W⁺ och W^-) och Z-bosonen (Z⁰).^[1]

Den svaga växelverkan påverkar neutriner, laddade leptoner och kvarkar.

Den svaga växelverkan gör det möjligt för leptoner och kvarkpartiklar och antipartiklar att utbyta energi, massa och laddning – det vill säga att i själva verket förändras till varandra.^{[förklaring behövs]}

Med en fältstyrka som är svagare än den starka kärnkraften och än mer begränsad räckvidd är dess inflytande begränsat till agerande inom atomkärnan. Denna korta räckvidd beror på W- och Z-bosonernas stora massa (cirka 90 GeV),^[2], som också gör partiklarna kortlivade – deras livslängd är i medel kortare än 1×10⁻²⁴ sekunder.^[1]

Den elektromagnetiska kraften och den svaga kärnkraften kan tolkas som två skilda sidor av en enda elektrosvag växelverkan, en slutsats som ledde fram till Nobelpriset i fysik 1979.^[3]

• CP-symmetri
• Elektrosvag växelverkan
• Kärnkrafter
• Paritet

• Griffiths, David J. (2008). Introduction to Elementary Particles. Wiley-VCH GmbH & Co, Weinheim. ISBN 978-3-527-40601-2 
• B.R. Martin, G. Shaw; "Particle physics", John Wiley & Sons, Chichester (England), 3:e uppl. (2008). ISBN 978-0-470-03293-0
• D.A. Bromley (2000). Gauge Theory of Weak Interactions. Springer. ISBN 3-540-67672-4 
• Gordon L. Kane (1987). Modern Elementary Particle Physics. Perseus Books. ISBN 0-201-11749-5 

• 1957 års Nobelpris i fysik Svag växelverkan bevarar inte pariteten.
• 1979 års Nobelpris i fysik Teorin för elektrosvag växelverkan.
• 1980 års Nobelpris i fysik CP-symmetrin bevaras inte vid neutrala kaoners sönderfall.