Magnetit – Wikipedia

Magnetit
Magnetit från Italien.
GruppSpinellgruppen
Dana klassificering7.2.2.3
Strunz klassificering4.BB.05
Kemisk formelFe3O4
Färgsvart, grå
FörekomstsättVanligen massivt kornig eller som oktaedriska kristaller, även som dodekaedriska kristaller.
KristallstrukturKubisk, spinell
Spaltning(Avsöndring efter {111})
BrottOjämnt
HållbarhetSkör
Hårdhet (Mohs)5½–6½
GlansMetallisk, submetallisk
Ljusbrytning2,42
Transparensopak
Streckfärgsvart
Specifik vikt5,175 uppmätt; 5,2 beräknad
Smältpunkt1594[1]
Diagnostiska egenskaperStark magnetism
Referenser[2]

Magnetit, är en gråsvart järnoxid med formeln Fe3O4. Magnetit kallas ibland svartmalm.

Magnetit tillhör det kubiska kristallsystemet och är till strukturen en spinell[3] där två av järnatomerna har laddningen 3+ och en har laddningen 2+. Formeln skrivs därför ibland Fe2+Fe3+2O4. Magnetit bildas huvudsakligen under högt tryck och hög temperatur och nybildas inte i någon stor utsträckning på jordytan. Det bildas dock till exempel i samband med korrosion av stål, och ingår därför ofta i rost.

Etymologi och historia

[redigera | redigera wikitext]

Mineralet var känd sen antiken och har troligen sitt namn efter en fyndort Magnesia i Mindre Asien. Namnet magnesia användes även för brunsten och magnesiumoxid/magnesiumkarbonat.[4] Namnet magnetit gavs av Wilhelm von Haidinger.[5]

Magnetit innehåller teoretiskt 72,4 % järn. Tidigare redovisades detta som 31% FeO + 69% Fe2O3.[6] Magnetit är naturligt magnetiskt (ferrimagnetiskt). Det gör malmen lätt att skilja ut från omgivande gråberg.

Magnetit är ett vanligt malmmineral som bryts i bland annat Kirunagruvan och Malmberget.

Biogen magnetit

[redigera | redigera wikitext]
Elektronmikroskopbild av Magnetospirillum gryphiswaldensev som innehåller en rad magnetitkristaller. Nedre delen av bilden är en delförstoring.

Magnetitkristaller förekommer i några bakterier och djur.[7]

Svenska fyndplatser

[redigera | redigera wikitext]
  • Kirunagruvan, massiv och i kristallform. Utgör malmen i de flesta gruvorna i området.
  • Malmberget, som upp till 2 cm stora kristaller i druser (i renare form än Kirunagruvan då den innehåller lägre halter Fosfor).
  • Smålands Taberg, en stor förekomst av varianten titanomagnetit med upp till 6% TiO2.
  • Bergslagen, förekommer i många gruvor som fina kristaller i talkhaltiga bergarter.

Övriga fyndigheter

[redigera | redigera wikitext]

I Norge förekommer talrika fyndigheter från Trondheim till Tromsø, liksom i Sydvaranger.

Bland andra områden, som är rika på magnetit, kan nämnas Uralbergen och många ställen i Nordamerika.[8]

Ett närbesläktat mineral

[redigera | redigera wikitext]

Ett närbesläktat mineral är maghemit γ-Fe2O3, en gulaktig järnoxid som framförallt förekommer i tropikernas jordar sedan allt järn oxiderats till Fe3+, och ingår även i rost. Även maghemit är ferrimagnetiskt.

  1. ^ Robert C. Weast, (ed. in chief): CRC Handbook of Chemistry and Physics. CRC (Chemical Rubber Publishing Company), Boca Raton 1990, ISBN 0-8493-0470-9, Sid B-121
  2. ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2  sid 84
  3. ^ [1] magnetit i Store norske leksikon, läst 2021-08-19
  4. ^ Gunnar Hägg (1963), Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells, avsnitt 26-2b sidan 619
  5. ^ [2] mindat.org om namngivning
  6. ^ H. J. Rösler, Lehrbuch der Mineralogie 3. Auflage, sidan 386, VEB Deutscher Verlag für Grundstoffindustrie,Leipzig 1984
  7. ^ [3] Joseph L Kirschvik m. fl. Magnesio-based magnetoreception, Neurobiology Aug. 2001 p 462–467
  8. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]