Tulpansläktet – Wikipedia

	Tulpansläktet
	Näckrostulpan
Systematik
Domän	Eukaryoter; Eukaryota
Rike	Växter; Plantae
Division	Fröväxter; Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter; Angiospermae
Klass	Enhjärtbladiga växter; Monocotyledonae
Ordning	Liljeordningen; Liliales
Familj	Liljeväxter; Liliaceae
Underfamilj	Lilioideae
Tribus	Tulipeae
Släkte	Tulpansläktet; Tulipa
Vetenskapligt namn
	§ Tulipa
Auktor	L., 1735
Synonymer
	Amana Honda; ; Orithyia D. Don.;

Tulpansläktet eller tulpaner (Tulipa) är ett släkte som ingår i familjen liljeväxter.^[1]^[2] De är lökväxter med breda blad. Blommorna sitter enstaka eller några få på samma stjälk. Som alla liljeväxter har de sextaliga blommor. Kalkbladen är sex stycken stora (tre yttre och tre inre) och sex ståndare samt en tretalig synkarp pistill.

Växtens namn härstammar från det persiska ordet för turban, dulband.^[3]

Det finns omkring hundra olika vilda arter av tulpaner. Därutöver finns en stor mängd hybrider och sorter. I handeln delas tulpaner in dels efter hur blomman ser ut, dels efter blomningstid och dels finns andra särskilda grupper.

Historia

Släktet kommer ursprungligen från södra Europa, norra Afrika och delar av Asien. Den största artrikedomen finns i Pamir och på stäppområdena i Kazakstan.

Trädgårdstulpanen kom till Europa från Osmanska riket på 1500-talet, närmare bestämt introducerades de av Vatikanens sändebud Ogier Ghiselin de Busbecq 1554. Till Holland, tulpanernas land framför alla andra, kom den med Carolus Clusius, en flamländare som kallades till chef för den nygrundade botaniska trädgården i Leiden 1590. Han försökte förgäves hindra att hans exklusiva växter spreds; snart hade så många lökar stulits att det växte upp en stor industri med lökförsäljning. I 1600-talets Holland blev tulpaner otroligt eftertraktade och det utbröt en hänsynslös spekulationsmarknad. En enda tulpanlök kunde i extrema fall inbringa summor på flera tusen gulden, motsvarade en tredjedels normal årslön. Denna spekulativa finansbubbla, som kallades för tulpanmanin, sprack till slut, liksom alla "bubblor". Fortfarande är tulpaner starkt förknippade med Nederländerna där man varje år anordnar tulpanfestivaler.

Exakt när tulpanen kom till Sverige är ovisst, men den första som dokumenterade tulpanodling var Olof Rudbeck d.ä. som tog med sig frön och lökar från en resa till Holland. 1685 hade han 38 olika slags tulpaner i sin botaniska trädgård i Uppsala.

De tulpaner som var mest populära på 1600-talet var polkagrisrandiga och enkelblommande.

Grupper

I trädgårdar odlas till största delen hybrider av olika slag. Dessa delas in i 14 grupper. Tidigare kallades grupperna för divisioner.

Division 1: Tidiga enkelblommiga tulpaner (T. gesneriana Tidiga Enkelblommiga Gruppen) blommar i april-maj
Division 2: Tidiga fylldblommiga tulpaner (T. gesneriana Tidiga Fylldblommiga Gruppen) blommar i april-maj, och är vanliga som snittblommor, omkring 25 centimeter höga.
Division 3: Triumftulpaner (T. gesneriana Triumph-Gruppen) är hybrider mellan darwinhybridtulpan och tidiga enkelblommiga tulpaner.
Division 4: Darwinhybridtulpaner (T. Darwinhybrid-Gruppen)
Division 5: Sena enkelblommiga tulpaner (T. gesneriana Sena Enkelblommiga Gruppen) blommar i maj-juni och är omkring 50 centimeter höga.
Division 6: Liljetulpaner (T. gesneriana Liljeblommiga Gruppen) är senblommande och kronbladen är avsmalnande och böjer sig utåt.
Division 7: Franstulpaner (T. gesneriana Fransblommiga Gruppen) har fransiga kronblad.
Division 8: Grönbandad tulpaner (T. gesneriana Viridiflora-Gruppen) har gröna strimmor på kronbladens utsidor.
Division 9: Rembrandttulpaner (T. gesneriana Rembrandt-Gruppen) är flerfärgade.
Division 10: Papegojtulpaner (T. gesneriana Papegoj-Gruppen) är kända sedan 1665 och har förvridna kronblad.
Division 11: Sena fylldblommiga tulpaner (T. gesneriana Sena Fylldblommiga Gruppen)
Division 12: Kaufmanntulpaner (T. Kaufmanniana-Gruppen)
Division 13: Kejsartulpaner (T. Fosteriana-Gruppen)
Division 14: Påfågelstulpaner (T. Greigii-Gruppen)
Division 15: omfattar alla rena arter.

Andra indelningar är:

Neotulpaner är förvildade tulpaner som bland annat förekommer på Gotland, och blommar sent
Botaniska tulpaner är mycket kortvuxna och växer gärna i stenpartier. Till botaniska tulpaner hör arter som violtulpan (Tulipa humilis), näckrostulpan (Tulipa kaufmanniana), flocktulpan (Tulipa tarda), bokharatulpan, men även sortgrupper som kaufmanntulpaner (T. Kaufmanniana-Gruppen) och kejsartulpaner (T. Fosteriana-Gruppen).

Arter

I Catalogue of Life listas följande 112 arter:^[4]

Giftighet

Trots att tulpanlökar har ätits under tider av svält och att tulpaner är så begärliga för rådjur är de lite giftiga. Tulpaner kan ge förgiftningssymptom som liknar de som stormhatt ger, men lindrigare^[5].

Bilder

Källor

^ Skud, Svensk kulturväxtdatabas. Tulipa L. SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Läst 2014-07-14
^ Dyntaxa, Svensk taxonomisk databas. Släkte: Tulipa - tulpaner SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Läst: 2014-06-24
^ Corneliusson, Jens (1997). Växternas namn. Wahlström & Widstrand. sid. 556-557. ISBN 91-46-17102-9
^ Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (ed) (20 december 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/browse/tree/id/17085208. Läst 26 maj 2014.
^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 49

Din trädgård, huvudred. Karin Berglund (Sthlm 1996)
Tulpan , huvudred. Cecilia Wingård (Simrishamn 1999)
Tulpaner. Yvonne Nenander (Prisma 2001)

Se även

1095 Tulipa

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Tulpansläktet.
Bilder & media
Tulpanarter

[Skud-1] Skud, Svensk kulturväxtdatabas. Tulipa L. SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Läst 2014-07-14

[Dyntaxa-2] Dyntaxa, Svensk taxonomisk databas. Släkte: Tulipa - tulpaner SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Läst: 2014-06-24

[3] Corneliusson, Jens (1997). Växternas namn. Wahlström & Widstrand. sid. 556-557. ISBN 91-46-17102-9

[COL-4] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (ed) (20 december 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/browse/tree/id/17085208. Läst 26 maj 2014.

[5] Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 49

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]