Med 21 anmälda lag satte mästerskapet nytt rekord. IIHF beslutade därför att mästerskapet skulle avgöras i tre divisioner som A-; B- och C-världsmästerskap. Placeringarna från världsmästerskapet 1962 i USA kunde emellertid inte användas som uppdelning av nationerna i olika grupper då detta världsmästerskap bojkottades av de östeuropeiska staterna. Istället valde man att placeringarna från världsmästerskapet 1961 i Schweiz som huvudregel skulle ligga som grund för indelningen, men man gjorde en hel del undantag. Västtyskland som slutade sist i A-världsmästerskapet 1961 och därmed egentligen skulle ha flyttats ned, fick en ny chans vid A-världsmästerskapet, medan Norge som vann B-världsmästerskapet och därmed skulle ha flyttats upp, fick spela i B-världsmästerskapet, och detta till trots att norrmännen även slutade före västtyskarna vid A-världsmästerskapet 1962.
Behandlingen av lag såg annorlunda ut i B- och C-gruppen. Österrike, som slutade sist i B-världsmästerskapet 1961, flyttades ner i C-gruppen och blev ersatta i B-gruppen av vinnaren i C-världsmästerskapet 1961, Rumänien. De fick sällskap i B-gruppen av Frankrike, nummer 2 i vid C-världsmästerskapet 1961, som ersatte Italien som inte ställde upp i detta världsmästerskap. Slutligen fick Jugoslavien, nummer 3 vid C-världsmästerskapet 1961, också en plats i B-gruppen, för att balansera upp antalet lag så att inte B-gruppen innehöll färre lag än C-gruppen. Således blev indelningen så att världsmästerskapet avgjordes i tre grupper med 8 nationer i A-gruppen, 7 i B-gruppen och 6 i C-gruppen.
Egentliga upp- och nedflyttningar mellan grupperna blev det inte spelat om vid detta världsmästerskap, då det året efter skulle spelas olympiska vinterspelen 1964, en turnering som spelades efter andra rankingregler än vid världsmästerskapsturneringar. Emellertid så spelade placeringarna vid detta års B- och C-världsmästerskap viktig roll för vilka lag som kvalificerade sig till den olympiska ishockeyturneringen då deltagarantalet var begränsat till 16 lag. Vid B-världsmästerskapet blev det därför spel om fem olympiska platser, medan det vid C-världsmästerskapet var en olympisk plats på spel. Österrike som var olympisk värd var direktkvalificerat.
Världsmästerskapet vanns av Sovjetunionen för tredje gången, och det var samtidigt det sovjetiska lagets sjunde Europamästartitel. Men avslutningen på världsmästerskapet blev oerhört tät. Intill sista speldagen leddes turneringen av ett obesegrat svenskt lag, som tidigare bland annat hade besegrat Sovjetunionen med 2–1, men på sista dagen förlorade svenskarna överraskande med 2–3 mot Tjeckoslovakien och därmed kunde Sovjetunionen med en seger på 4–2 över Kanada säkra världsmästerskapet på bättre målskillnad än Sverige. Man använde inte inbördes matchresultat för att avgöra placeringen vid lika poäng vid denna tid. Dock beslutade man att från 1964 låta inbördes möte vara första avgörande faktor då lagen kommit på samma poäng. Genom segern över Sverige säkrade Tjeckoslovakien bronsmedaljerna. Därmed blev Kanada för första gången någonsin utan medalj vid ett världsmästerskap i ishockey.
Vid avgörandet på målskillnad mellan Sovjetunionen och Sverige gällde endast resultaten i matcherna mot de sex bäst placerade nationerna (inte alla åtta). Därför kom första matchen den sista speldagen mellan USA och Östtyskland också att ha en avgörande betydelse. Om USA hade vunnit matchen så hade Sverige haft ett stort övertag i målskillnad mot Sovjetunionen och med de resultat det blev i de två sista matcherna så hade Sverige i så fall blivit världsmästare.
För Sovjetunionen var denna världsmästerskapsseger starten på en period av fullständig dominans. Segern blev den första av nio världsmästartitlar i rad under åren 1963–1971. Laget tjänade också på den så kallade amatörproblematiken. Medan de östeuropeiska lagens spelare på pappret hade ett yrke, oftast som soldat eller polis, men i realiteten levde som ishockeyspelare på heltid, förde den stigande professionalismen i Nordamerika med NHL och WHA till en utvandring från amatörishockeyn. Särskilt blev USA:s landslag hårt ansatta av denna utveckling, man slutade bara sjua vid världsmästerskapet 1963, och laget hade ingen chans att spela om medaljer och måste för det mesta spela för att undvika nedflyttning till B-gruppen. För Kanada slutade världsmästerskapet 1963 med en fjärdeplats. Inför världsmästerskapet 1970drog sig Kanada helt ur deltagande i världsmästerskap och olympiska spel de följande sju åren för att undgå att tappa prestige på grund av dåliga resultat. Först efter det att professionella spelare åter blev tillåtna 1977 vände Kanada tillbaka till världsmästerskap och olympiska turneringar.