Babbitts metall – Wikipedia

Babbitts metall, även kallad babbitt och vitmetall,^[1] är en beteckning på legeringar bestående av tenn (huvudsakligen), 7-20% antimon och 2-8% koppar^[1]. Denna typ av legering innehåller hårda korn av SnSb och Cu₆Sn₅, i en mjuk massa bestående av huvudsakligen tenn. Detta ger låg friktion i kombination med att tåla medelhöga lagertryck. Typisk brinellhårdhet 27 vid 30^oC och 18 vid 70^oC. Elasticitetsmodul ca 60 GPa. Smältpunktsintervall för ASTM alloy 2 241-354 ^oC Det har förekommit sämre och billigare typer av babitt baserade på huvudsakligen zink eller huvudsakligen bly. Babbitts används bland annat som lageryta i glidlager framförallt i motorer och ångmaskiner, men har numera i stor utsträckning ersatts av bronser.^[2] Legeringen uppfanns 1839 av amerikanen Isaac Babbitt född 1 juli 1799, död den 26 maj 1862.

• Isaac Babbitt patent år 1839 89,3% tenn, 7,1% antimon, 3,6% koppar.
• Babbitt till T-Ford 86% tenn, 7% koppar, 7% antimon.
• Babbitt till SJ:s ånglok 80% tenn, 13% antimon, 7% koppar.
• ASTM alloy 2 89% tenn, 7,5% antimon, 3,5% koppar.
• 4X Nickel babbit 84% tenn, 7,5% antimon, 3,5% koppar, 0,5% nickel.
• ASTM alloy 16 1% tenn, 16% antimon, 1,1% arsenik, resten bly.
• SJ typ B babbits 75% zink, 12% bly, 10% tenn, 3% koppar.

• Britanniametall