Ymer (isbrytare, 1931) – Wikipedia

Ymer
Överblick
Namn	Ymer
Typ	Isbrytare
Varv	Kockums Mekaniska Verkstad, Malmö Nr. 133
Beställd	1931
Påbörjad	1931
Sjösatt	1931
Tagen i bruk	1933
Tagen ur tjänst	1976
Öde	Upphuggen 1976-1977
Allmänna egenskaper
Längd	78,6 m öa
Bredd	19,3 m
Deplacement	4 245 ton
Djupgående	6,4 - 7,3 m
Maxfart	16 knop
Aktionstid	6-8 veckor
Besättning	42
Bestyckning	4 st 75 mm luftvärnskanoner samt 4 st ksp
Plåttjocklek
För	27 mm
Midskepps	16 mm
Akter	26 mm
Tekniska data
Framdrift	diesel-elektrisk
Huvudmaskin	6 st MAN 6-cyl dieslar, 6 generatorer 9 000 hk (6,62 MW)
Propellermotor	3 st elektriska
Hjälpmaskin	3 tvåtaktsmotorer av MAN-typ, 3 generatorer
Bunkerkapacitet	850 m3

Ymer var en svensk isbrytare byggd på Kockums varv i Malmö 1931-1933. Bakgrunden till anskaffandet av fartyget var att statens då enda isbrytare, Atle år 1929 gick på grund, och man insåg att en statsisbrytare var för litet för att kunna upprätthålla fullgod isbrytningskapacitet.^[1] Ymer tjänstgjorde i 44 år tills hon år 1976 såldes för skrotning.

Ymer försågs ursprungligen med ett sjöflygplan för isspaning och en kran för sjösättning och upptagning, men planet och utrustningen avlägsnades i samband med att hon krigsutrustades. Kommandobryggan var till att börja med helt öppen, något som ställde hårda krav på dem i besättningen som tjänstgjorde där. Det var inte förrän 1963 som den byggdes in.^[1]

Ymer hade en förlig och två akterliga propellrar. Man beslöt också att välja diesel-elektrisk drift, vilket gjorde Ymer till den första havsisbrytaren i världen med detta, numera vanliga, system. Maskineriet utgjordes av sex stycken 6-cylindriga fyrtakts dieselmotorer av märket MAN, på vardera 1,1 MW (1 500 hk). Dessutom fanns ett hjälpmaskineri av två 6-cylindriga fyrtaktsdieslar typ MAN och en 2-cylindrig hamnknarr tvåtaktsmotor, som drev två likströmsgeneratorer på 265 kW respektive en på 50 kW. Dessa användes för att producera elektricitet för huvudgeneratorernas magnetlindningar, och för fartygets interna behov.

Det var egentligen först i och med Ymers tillkomst som man kunde bedriva någon egentlig, svensk vintersjöfart. Ymer berömdes också för att lämna en bred och jämn ränna akteröver. Hårda vintrar gick det dock inte att trafikera Östersjön i någon nämnvärd utsträckning, utan man fick koncentrera sig på att hålla hamnarna på syd- och västkusten isfria.^[2] Under andra världskriget var isbrytaren bestyckad med fyra 75 mm luftvärnskanoner och fyra kulsprutor. Besättningen ökades samtidigt till 85 personer.^[1]

• Uppgifter till faktarutan hämtade ur Fischerström, Isbrytare