Omega – Wikipedia

För andra betydelser, se Omega (olika betydelser).

Grekiska alfabetet
Enhetsalfabetet
Α α Alfa			Ν ν Ny
Β β Beta			Ξ ξ Xi
Γ γ Gamma			Ο ο Omikron
Δ δ Delta			Π π Pi
Ε ε Epsilon			Ρ ρ Rho
Ζ ζ Zeta			Σ σ ς Sigma
Η η Eta			Τ τ Tau
Θ θ Theta			Υ υ Ypsilon
Ι ι Jota			Φ φ Fi
Κ κ Kappa			Χ χ Chi
Λ λ Lambda			Ψ ψ Psi
Μ μ My			Ω ω Omega
Extra tecken i äldre alfabet¹
Digamma			San
Heta
Numeriska tecken¹
Stigma			Sampi
Koppa
Extra tecken i andra språk¹
Jot			Sjo
¹Källor: se Grekiska alfabetet#Referenser

Omega (grekiska ωμέγα oméga, egentligen ’stort o’) (versal: Ω, gemen: ω) är den tjugofjärde och sista bokstaven i det grekiska alfabetet. Dess uttal var i klassisk grekiska ett långt å-ljud [o:]. I modern grekiska är det en kort vokal, [o]. Någon motsvarighet i det latinska alfabetet finns inte.

I det joniska talbeteckningssystemet hade det värdet 800.^[1]

Namnet betyder stort o och användes för att skilja den från omikron, litet o.

Inom elektricitetsläran symboliserar Ω ohm, som är enheten för resistans. Konduktans, som är det inverterade värdet av resistansen, betecknas ibland mho, det vill säga ohm baklänges, och med ett upp-och-nervänt omegatecken: ℧. SI-enheten för konduktans är dock formellt Siemens, S.

Inom sannolikhetsläran symboliserar Ω utfallsrummet.

Inom den statistiska fysiken betecknar Ω antalet mikrotillstånd.

Inom kosmologin betecknar Ω densitetsparametern.

Inom datavetenskapen, särskilt algoritmteorin, används Ω för att beteckna undre gränser.

Inom Internationella måttenhetssystemet betecknar ω vinkelhastigheten.

På kartor symboliserar omega-tecknet grottor.