An-Nur – Wikipedia

An-Nūr (arabiska: سورة النور) ("Ljus") är den tjugofjärde suran i Koranen med 64 verser (ayah). De flesta muslimska lärda är överens om att denna sura uppenbarades strax före eller efter Slaget vid diket 627.

Suran börjar med olika förklaringar och påbud om otillåtliga sexuella handlingar, familjelagar och specifikationer om att ge vittnesbörd. Främst av dessa utslag är Allahs (Guds) straff för äktenskapsbrott. Avsnittet slutar med ett uttalande om att goda män och kvinnor borde paras ihop, liksom "fördärvade" (dåliga) män och kvinnor. Diskussionen går över till reflektioner om avskildhet och blygsamhet (modesti), nämligen hos värdar och kvinnor. Häri finns ett flertal regler och förklaringar om blygsamhet, av vilka många traditionellt använts för att argumentera för användandet av hijab (slöjan). Efter dessa påbud vänder sig texten till män, och uppmanar dem att inte förtrycka slavkvinnor till prostitution eller att gifta sig med sådana kvinnor.

Efter ett andra klargörande om Koranens status som ett säkert tecken från ovan, kommer den välkända 'Ayat an-Nur', ofta kallad "Ljusversen" eller "Liknelsen om ljuset", ett par mystiska rader som varit ämne för mycket vetenskaplig lärdom och reflektion. Versen är berömd för sin märkbara skönhet och sitt vackra bildspråk, och har gett upphov till många esoteriska tolkningar av Koranens innehåll. Den var och förblir en nyckel i Koranen för många muslimska filosofer och sufier än idag. En av de mer kända kommentarerna är Ghazalis Mishkāt al-anwār ("The Niche of Lights") ^[1].

Koranen bekräftar att Gud sänt ner tecken (ayah) för att göra verkligheten klargjord, och att förståelse för denna verklighet som den "raka vägen" (as-sirāta'l-mostaqīm), om någon följer den, aldrig kan leda henne vilse.

Vers 55 tros innehålla en profetia.^[2]

• An-Nūr på svenska (Koranens budskap) samt ljudfil med arabisk recitation