Arvid Horn – Wikipedia

Arvid Bernhard Horn
Arvid Horn klädd i riksrådsdräkt, sittandes vid ett bord där man även ser den hatt som riksråden bar. Målning av Lorens Pasch den äldre.
Titlar
Kaptenlöjtnant
Tidsperiod	1696–1700
Utnämnd av	Karl XI
Generalmajor i kavalleriet
Tidsperiod	1700–1704
Utnämnd av	Karl XII
Friherre
Tidsperiod	1700–1742
Utnämnd av	Karl XII
Generallöjtnant i kavalleriet
Tidsperiod	1704–1705
Utnämnd av	Karl XII
Kungligt råd och kansliråd
Tidsperiod	1705–1719 och 1720–1738
Utnämnd av	Karl XII och Fredrik I
Greve
Tidsperiod	1706–1742
Utnämnd av	Karl XII
Kanslipresident
Tidsperiod	1710–1719 och 1720–1738
Utnämnd av	Karl XII och Fredrik I
Företrädare	Nils Gyldenstolpe
Efterträdare	Gustaf Cronhielm och Gustaf Bonde
Lantmarskalk
Tidsperiod	1720, 1726–1727 och 1731
Utnämnd av	Fredrik I
Företrädare	Anders Leijonstedt
Efterträdare	Charles Emil Lewenhaupt
Andra titlar	Ambassadör, diplomat, landshövding, riksdagsledamot, universitetskansler
Yrke	Militär, politiker
Militärtjänst
I tjänst för	Tysk-romerska riket Nederländerna  Sverige
Försvarsgren	Kavalleriet
Tjänstetid	1682–1705
Grad	Generallöjtnant
Enhet	Livgardet Kunglig Majestäts drabanter
Befäl	Kunglig Majestäts drabanter
Slag/krig	Pfalziska tronföljdskriget Stora nordiska kriget Landstigningen vid Humlebæk Slaget vid Narva Slaget vid Düna Slaget vid Kliszów Belägringen av Warszawa
Politik
Parti	Mösspartiet
Personfakta
Födelsenamn	Arvid Bernhard Horn
Född	6 april 1664 Vuorentaka, Halikko, Finland
Död	17 april 1742 (78 år) Ekebyholms slott, Uppland, Sverige
Begravd	Tryserums kyrka
Släkt
Frälse- eller adelsätt	Horn af Ekebyholm
Sätesgård	Ekebyholms slott
Far	Gustaf Horn af Kanckas
Mor	Anna Helena von Gertten
Familj
Gift	1696 Jacobs kyrka i Stockholm
Make/maka	Anna Beata Ehrenstéen
Barn	Se familj
Familj 2
Gift 2	1705 Rawicz, Polen
Make/maka 2	Inga Törnflycht
Familj 3
Gift 3	1711
Make/maka 3	Margareta Gyllenstierna
Heraldiskt vapen
Ätten Horns vapen

Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, född 6 april 1664 på godset Vuorentaka i Halikko, Finland, död 17 april 1742 på Ekebyholms slott i Uppland, Sverige,^[1] var en svensk greve, militär och statsman. Som riksrådets kanslipresident (1710–1719 och 1720–1738) och adelsståndets lantmarskalk (talman) i ståndsriksdagen (1720, 1726 och 1731) var han den ledande svenske politikern under frihetstidens första skede och fungerade länge som landets verklige regent.

Han tillhörde Horn af Kanckas-grenen av den adliga finländska släkten Horn. Han upphöjdes 18 juli 1700 till friherre Horn af Ekebyholm av Karl XII (som en följd av att han utnämndes till generalmajor), och blev 27 juni 1706 upphöjd till greve över samma gods.

Arvid Horn föddes i Vuorentaka, Finland, som son till överste Gustaf Horn af Kanckas och hans hustru Anna Helena von Gertten. Han sökte sig redan som ung till armén, dels av ekonomiska skäl, dels i hopp om att vinna ära och ryktbarhet. Vid arton års ålder blev han musketerare vid Livgardet, och 1685 utnämndes han där till fänrik. För att snabbare stiga i graderna sökte han sig 1687 till utlandet, först till den kejserliga hären och därefter den holländska under dess fälttåg mot fransmännen 1690–95.

Han avancerade i Sverige till löjtnant 1688 och kapten 1693 samt fick 1696 fullmakt som kaptenlöjtnant vid Kunglig Majestäts drabanter, vilket förde honom i närmare kontakt med Karl XII. Efter dennes kröning öppnade sig möjligheten till aktiv krigstjänstgöring även under svensk flagg. Sedan Horn 1700 blivit utnämnd till generalmajor, vilket också i detta fall innebar att Horn blev friherre, följde han Karl XII till Själland och därifrån till Livland.

Han deltog i slaget vid Narva, övergången över Düna och slaget vid Klissow; i de två sistnämnda slagen blev han sårad. Vid Düna blev han skjuten i knät men fortsatte strida.^[2] Ungefär vid denna tid verkar Karl XII ha upptäckt Horns skicklighet som förhandlare, och 1704 – efter att ha utnämnts till generallöjtnant – sändes han som svensk fullmäktig till konfederationsriksdagen i Warszawa. Den 25 januari kom Horn till Warszawa, den 6 februari avsattes kung August II från tronen och den 2 juli valdes Stanislaw I till hans efterträdare. Men August ryckte med mångdubbel övermakt mot staden och Horn måste efter förtvivlad strid den 26 augusti 1704 ge sig till fånga. Han blev utväxlad 1705 och skickades av Karl XII till Sverige där en helt ny bana väntade honom.

Efter att 1705 ha utnämnts till kungligt råd upphöjdes han året därefter till greve, förordnades till kansler för högskolan i Pernau och 1707 till guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein. Vid Horns återkomst till Sverige hade Karl XII anvisat honom plats i defensionskommissionen och kungliga kansliet. Inom det senare ämbetsverket hade Horn som högste chef sin svåger, greve Nils Gyldenstolpe, som snart insåg Horns ovanliga förmåga och dessutom Sveriges behov av en sådan person. På Gyldenstolpes uppmaning ägnade han sig nu på allvar åt statssaker. När Gyldenstolpe avled 1709 ansågs Horn vara den ende som kunde fylla hans plats som kanslipresident, vilket han utnämndes till den 21 mars 1710. Karl XII:s missnöje med det hemmavarande rådet under den tid han själv vistades i Turkiet träffade i första rummet Horn, som han ansåg hade fördröjt den hjälpsändning som kungen befallt skulle skickas till Pommern, och i allmänhet motverkat de planer som Karl XII gett Stenbock i uppdrag att verkställa. Kungen misstänkte honom också för att arbeta för en inskränkning av hans makt. Så verkar dock inte ha varit fallet; vid den utan Karl XII:s samtycke utlysta riksdagen 1713–14 motsatte sig Horn kraftigt förslaget att göra Ulrika Eleonora till regent och överhuvudtaget varje inskränkning av kungamakten. Trots det skildes han vid kungens hemkomst från guvernörskapet över hertigen av Holstein 1716 och utestängdes snart fullständigt från allt deltagande i statsförvaltningen.

Efter Karl XII:s död torde det till stor del ha berott på Horn, att Ulrika Eleonora fick avsäga sig alla arvsanspråk på tronen och underkasta sig ständernas val med åtföljande inskränkningar i kungamakten. Han var också delaktig i författandet av regeringsformen. Då drottningen hade svårt att hålla sig inom de ramar som den nya ordningen satt upp, anhöll Horn den 9 april 1719 om sitt avsked som kanslipresident och drottningen inte bara beviljade denna hans anhållan utan entledigade honom även från rådsämbetet. Ständerna visade åter sin uppfattning då han vid riksdagen 1720 under jubel och handklappningar valdes till lantmarskalk. Som sådan motarbetade han aktivt drottningens plan att göra sin gemål, prins Fredrik, till medregent och verkade i stället för att hon skulle avsäga sig kronan till dennes förmån – vilket också skedde den 24 mars 1720. Av den nye kungen inkallades Horn åter i rådet, och han accepterade den 26 april samma år även kanslipresidentskapet. Genom hans energiska ingripande avslutades strax därefter ständermötet, som genom ståndens oenighet hotade leda till inre splittring.

Det blev nu Horns första uppgift att försöka sluta fred på så bra villkor som möjligt. Detta ledde visserligen till större eftergifter mot Ryssland än vad hans kritiker ansåg lämpligt, men så snart de första såren efter kriget hunnit läkas såg Horn till att hävda Sveriges yttre självständighet genom anslutning till den hannoveranska alliansen, vilken ingåtts mellan Frankrike och Storbritannien mot Österrike, Spanien och Ryssland. Denna plan motarbetades i rådet av holsteinska partiet men tack vare konungens två röster drev Horn igenom sin vilja, även om han ansåg sig tvungen att också låta frågan prövas av ständerna. Riksdagen 1726–27, då Horn åter var lantmarskalk, gav honom sitt fulla stöd. Det holsteinska partiet krossades och genom de kompletteringar som nu gjordes i rådet hade Horn under de följande åren en säker majoritet. Hans forna motståndare försökte då dra kungen över på sin sida genom att underblåsa hans förhållande med fröken Hedvig Taube, vilket Horn kraftigt hade kritiserat. Resultatet var en allt frostigare stämning mellan kungen och Horn, och den senare, som vid 1731 års riksdag återigen förde lantmarskalksstaven, begärde nu sitt avsked. Kungen var visserligen villig att gå med på det, men avstod efter önskemål från ständerna. Horn kunde ännu några år fortsätta att bygga upp landet, vilket också skedde i högt tempo. Horn var fortfarande ovillig att lättsinnigt kasta landet in i nya äventyrligheter och hans försiktiga yttre politik blev också föremål för kraftiga påhopp vid 1734 års riksdag, där det franska partiet lyckades skapa en allians med Frankrike. Då han icke desto mindre 1735 förnyade en äldre allians med Ryssland blev han i nidskrifter, spridda av det uppväxande Hattpartiet, utmålad som en dålig patriot som försvurit sig åt Ryssland. Motståndarna lyckades bygga en majoritet vid 1738–39 års riksdag. Horn fick höra, att nu var det slut med "makligt stillasittande och neslig ro", och när det sekreta utskottet den 10 november 1738 avslutade ett fördrag med Frankrike, som i praktiken gjorde Sverige till en lydstat, fick Horns system dödsstöten. För att undgå den hotande stormen begärde han den 18 december 1738 sitt avsked, vilket också under stora hedersbetygelser beviljades. Han drog sig nu tillbaka till sitt gods Ekebyholm i Uppland, där han avled den 17 april 1742. Han begravdes i Tryserums kyrka.^[3]

Horn kan karaktäriseras som taktiker snarare än strateg. Istället för att vara visionär hade han en förmåga att bedöma situationen och fatta det för stunden rätta beslutet. Framför allt för sitt land, men även för sig själv. Även om han någon gång, i likhet med Robert Walpole i England, sett sig tvungen att låta penningpungen tala när andra argument inte bet, verkar han i huvudsak ha varit en oförvitlig medborgare i såväl det offentliga som enskilda livet, djupt religiös och med hedern som ledstjärna.

Erik Gustaf Geijer beskrev Arvid Horn på följande vis:^[4]

Hans politiske motståndare, hattchefen Axel von Fersen den äldre, beskrev i sina memoarer hur Horn "ofta syntes med sönderslitna benkläder på knäna, dem han sade sig hava uppslitit under sina andäktiga böner för konung och fosterland".^[4] Främmande sändebud framhöll i berättelser till sina regeringar ofta Horns redbarhet och otillgänglighet för mutor, en sällsynt dygd på hans tid.^[4]

Enligt en samtida berättare^[5] ägde Horn dessa egenskaper:

Horn var högrest, något halt genom blessyrer från Düna, och med silverfärgat hår på äldre dar. Han var stolt men ytterst belevad, även mot underordnade och yngre, var känd för sin gästfrihet och understödde ekonomiskt ett stort antal gamla krigare från Karl XII:s tid. Utom sina förut nämnda ämbeten utövade han i perioder kanslersämbetet vid åtskilliga akademier^[vilka?].

Gift:

1. 1696 med Anna Beata Ehrenstéen, dotter till Edvard Ehrenstéen.
2. 1705 med Inga Törnflycht, dotter till Olof Hansson Törnflycht.
3. 1711 med grevinnan Margareta Gyllenstierna, dotter till Nils Karlsson Gyllenstierna.^[6]

1. Adam (1717–1778)
2. Eva (1716–1790), gift grevinna Löwen
3. Fredrika Eleonora (1721–1758), gift grevinna Stenbock

• http://www.helsinki.fi/ylioppilasmatrikkeli/henkilo.php?id=U1228 (Finska)
• https://web.archive.org/web/20100811061008/http://www.ekebyholm.se/history_swe.htm
• https://runeberg.org/sbh/a0519.html
• https://web.archive.org/web/20100606020639/http://www.sls.fi/blf/artikel.php?id=2550

• Sven Grauers: Arvid Bernhard Horn i Svenskt biografiskt lexikon (1971–1973)
• Ahlström, Walter (1959). Arvid Horn och Karl XII 1710–1713. Lund. Libris 8074394 
• Finlands minnesvärde män : samling af lefnadsbeteckningar. Bd 2. Helsingfors. 1855–1857. sid. 229–251. Libris 128211. https://runeberg.org/finminn/2/0233.html 
• Grauers, Sven (1920). Arvid Bernhard Horn: biografisk studie. 1, 1664–1713. Göteborg. Libris 32520 
• Horn, Gustaf (1852). Arvid Bernhard Horn: hans lefnad : med upplysande bilagor och bref från konung Carl XII och hans samtida. Stockholm: Adolf Bonnier. Libris 53629 
• Svedelius, Wilhelm Erik (1879). Arvid Bernhard Horn: minnesteckning. Stockholm. Libris 1810532 
• Wetterberg, Gunnar (2006). Från tolv till ett: Arvid Horn (1664–1742). Stockholm: Atlantis. Libris 10154531. ISBN 91-7353-125-1 

• Wikimedia Commons har media som rör Arvid Horn.
  Bilder & media
• ”Horn, Arvid”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4536-1416928957142