Béla IV av Ungern – Wikipedia

Béla IV av Ungern
Född	29 november 1206[1] Transsylvanien
Död	3 maj 1270 (63 år) Buda
Begravd	Székesfehérvár
Medborgare i	Ungern
Sysselsättning	Politiker, monark
Befattning
Kung av Ungern (1235–1270)[2]
Politiskt parti
politiker innan partibildningars uppkomst
Maka	Maria Laskarina (g. 1218–)[3]
Barn	Kinga av Polen (f. 1224)[4] Anne Arpád (f. 1226)[4] Jolanda av Polen (f. 1235) Elisabeth av Ungarn (f. 1236) Constance av Ungern (f. 1237) Stefan V av Ungern (f. 1239) Béla, hertug av Slavonien[4] Margareta av Ungern (f. 1242)
Föräldrar	Andreas II av Ungern Gertrud av Meran
Släktingar	Elisabet av Thüringen (syskon) Violanta av Ungern (syskon)
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Béla IV, född 1206 i Pozsony (nuförtiden Bratislava), död 3 maj 1270 i Buda, var kung av Ungern och Kroatien 1235–1270. Han var son till Andreas II.

Han blev kung 1235 och från 1214 bar han titeln "den unge kungen" (på ungerska: az ifjú király), men på grund av sina motsättningar till sin fars politik, måste han tillbringa en tid i Österrike. När Béla kom hem, återvann han några tidigare kungliga landområden från högadeln. Han stödde också den italienska och tyska immigrationen och dessa folks strävanden att etablera städer.

På 1230-talet bjöd han det kumanska folket, som flydde från mongoliska tatarer ledda av khan Batu, till landet. Fientligheter utbröt dock mellan de kumanska och ungerska folken och kumanerna fortsatte till Bulgarien. De återvände först efter en tatarisk invasion av Ungern, varefter de fick privilegier av Béla.

De mongoliska tatarerna kom till Ungern 1241 med fem arméer. Ungrarna led förintande nederlag vid Muhi den 11 april 1241. Kungen måste fly, först till Österrike och därefter till Dalmatien. Under tiden plundrade de tatariska trupperna Ungern. Batu återvände hem, när han erfor, att khan Oktaj (Ögödej) hade dött.

De utländska invandrarna spelade en mycket viktig roll i återuppbyggandet av Ungern. Béla uppmuntrade med privilegier invandring och nykomlingarna medverkade i hög grad till återuppbyggandet av städerna, som Buda, Esztergom och Fehérvár. Det var bestämt att nya städer skulle skyddas med stenmurar. På grund av fattigdom saknades sådana, vilket blev en orsak till att tatarerna kunde förstöra så mycket.

Béla såg inte mera västerut för att sluta förbund, utan österut, och slöt en förbundspakt med fursten av Galizien.

Béla stärkte i sin lagbok från 1267 rättigheterna hos de "kungliga tjänarna", det vanliga folket.

Béla skapade ett länssystem (länen kallades királyi vármegye på den tiden), som användes fram till 1700-talet.

Politiken efter tatarinvasion medförde, att högadeln (på ungerska: "bárók") blev starkare.

Den rebelliska adeln, kumanerna och andra oppositionselement mot kungen fann en medelpunkt och anförare i Bélas son, Stefan V. Fadern gav till sist sonen Rumänien och Transsylvanien som nästan självständiga herradömen, men det blev ändå ingen riktig fred. Med knapp nöd kunde öppet krig undvikas.^[5] Kungamakten miste nu nästan all myndighet över den trotsiga adeln, som i ett fördrag år 1262 fick frihet att ansluta sig till antingen fadern eller sonen. Biskoparna skulle vaka över och garantera freden och blev på så sätt ställda som domare över de båda kungarna i de mest brännande frågorna. Till slut fann sig kung Béla nödsakad att be påven att skrämma den obändige sonen med kyrkans straff. Dock ledde inte detta till att ordningen återställdes, utan istället utsträcktes påvens makt över landet med dess vidsträckta andliga områden, till stor skada för kungadömet.^[5]

Adeln utnyttjade förhållandena till sin fördel då den på riksdagen 1267 vältrade alla bördor över på sina underlåtande. Man till och med upphävde kungens rätt att dra in län till kronan efter att de släkter som innehaft dem utslocknat. På samma drog sig den rikt utrustade ungerska kyrkan ur alla plikter mot staten, vilket gjorde att en god del av kyrkans inkomster inte förbrukades inom landet utan fördes till Rom. Alltså vilade nästan alla statens bördor på kronodomänernas fattiga bönder och städernas borgare.^[5]

Efter att huset Babenberg dött ut i det Tysk-romerska riket, var huset Árpád och det tjeckiska huset Přemyslid rivaler om makten över Mellaneuropa. Ungerska bundsförvanter var familjerna Piast från Kraków (Polen), Rurik från Galizien, samt några familjer från Balkan (bl. a. Uroš, en serbisk kung).

Kriget slutade 1254 med fredsavtal i Buda, varigenom Béla uppnådde, att hans son, Stefan (István), skulle bli steiersk (idag i södra Österrike) prins. Österrike delades mellan Árpáderna och Premyslerna. Men freden varade inte länge, ty 1260 utbröt ett andra krig, som Ottokar II Premysl vann. Ottokar fick Kunigundas, Bélas dotterdotters, hand.

Béla kallas också den andre som tog landet i besittning, eftersom han byggde upp hela landet efter tatarinvasionen. (Árpád var fursten, som ledde det ungerska folket till landet som idag kallas Ungern, därför är Árpád "den förste som tog landet i besittning", och Béla den andre). Under perioden efter 1242 hade Béla ett mycket utvecklat regeringssystem.

Gift 1218 med Maria Laskarina av Nicaea, dotter till Theodor I Lascaris. Tvingades på grund av stridigheter med sin son Stefan V dela det ungerska kungariket.

Barn:

• Stefan V av Ungern född ca 1240
• Heliga Kinga, helgon i Romersk-katolska kyrkan
• Heliga Margareta, helgon i Romersk-katolska kyrkan
• Saliga Jolanta, beatificerad av Romersk-katolska kyrkan, mormor till Elisabeth av Polen
• Elisabeth, hustru till Henrik XIII av Bayern
• samt ytterligare en son och fem döttrar

• Béla IV:s gyllene bulla

• Európa uralkodói (Europeiska regenter) - Maecenas, 1999 ISBN 963-645-053-6
• Walter Mária: Történelem középiskolásoknak (Historia för gymnasietstudenter) - Nemzeti Tankönyv, ISBN 963-18-8631-X