Biologisk hotspot – Wikipedia

Biologisk hotspot (engelska: Biodiversity hotspot) är en biogeografisk region med betydande nivåer av biologisk mångfald som är hotad av mänsklig bebyggelse.[1][2] Norman Myers skrev om konceptet i två artiklar i The Environmentalist 1988[3] och 1990. Därefter reviderades konceptet efter noggrann analys av Myers och andra till "Hotspots: Earth's Biologically Richest and Most Endangered Terrestrial Ecoregions" och en artikel publicerad i tidskriften Nature, båda år 2000.[4]

Kvalifikationer för hotspots

[redigera | redigera wikitext]

För att kvalificera sig som en hotspot för biologisk mångfald i Myers utgåva av hotspotkartan år 2000 måste en region uppfylla två strikta kriterier: den måste innehålla minst 1 500 arter av kärlväxter (mer än 0,5 procent av världens totala mängd) som endemiska, och den måste ha förlorat minst 70 procent av sin primära vegetation.[4] Globalt sett uppfyller 36 zoner denna definition.[5] Dessa platser har nästan 60 procent av världens växt-, fågel-, däggdjurs-, reptil- och groddjursarter, med en hög andel av dessa arter som endemiska. Några av dessa hotspots har upp till 15 000 endemiska växtarter, och några har förlorat upp till 95 procent av sin naturliga livsmiljö.[5]

Värd för olika ekosystem

[redigera | redigera wikitext]

Hotspots för biologisk mångfald är värd för sina olika ekosystem på bara 2,4 procent av jordens yta.[2] Tio hotspots identifierades ursprungligen av Myer.[1] De nuvarande 36 brukade täcka mer än 15,7 procent av all mark, men har förlorat omkring 85 procent av sin yta.[6] Denna förlust av livsmiljö är anledningen till att ungefär 60 procent av världens landlevande liv finns på endast 2,4 procent av landytan. Karibiska öar som Haiti och Jamaica står inför ett allvarligt hot mot sina populationer av endemiska växter och ryggradsdjur som ett resultat av snabb avskogning.

Andra områden är de tropiska Anderna, Filippinerna, Mesoamerika och Sundaland. Om de nuvarande nivåerna där avskogning fortsätter kommer dessa sannolikt att förlora det mesta av sina växt- och ryggradsdjurarter.[7]

Bevarandeinitiativ för hotspots

[redigera | redigera wikitext]

Endast en liten andel av den totala markytan som omfattar hotspots för biologisk mångfald är nu skyddad. Flera internationella organisationer arbetar för att bevara hotspots för biologisk mångfald.

Critical Ecosystem Partnership Fund (CEPF) är ett globalt program som tillhandahåller finansiering och tekniskt bistånd till icke-statliga organisationer för att skydda jordens rikaste regioner med mångfald av växter och djur, inklusive hotspots för biologisk mångfald, vildmarksområden med hög biologisk mångfald och viktiga marina regioner. Världsnaturfonden WWF har tagit fram ett system som kallas "Global 200 Ecoregions", vars syfte är att välja ut prioriterade ekoregioner för bevarande från fjorton terrestra områden, tre sötvattensområden och fyra marina livsmiljötyper. De är utvalda för sin artrikedom, endemism, taxonomiska egenart, ovanliga ekologiska eller evolutionära fenomen och global sällsynthet. Alla hotspots för biologisk mångfald innehåller minst en Global 200 Ecoregion.

Birdlife International har identifierat 218 "Endemic Bird Areas" (EBA) som var och en innehåller två eller flera fågelarter som inte finns någon annanstans. Birdlife International har identifierat mer än 11 000 viktiga fågelområden[8] över hela världen.

Plant Life International samordnar program som syftar till att identifiera och hantera viktiga växtområden.

Alliance for Zero Extinction är ett initiativ av vetenskapliga organisationer och naturvårdsgrupper som samarbetar för att fokusera på de mest hotade endemiska arterna i världen. De har identifierat 595 platser, inklusive många Birdlifes viktiga fågelområden.

National Geographic Society har utarbetat en världskarta[9] över hotspots och ArcView shapefiles samt metadata för biodiversitetshotspots,[10] inklusive detaljer om den hotade faunan i varje hotspot, som är tillgänglig från Conservation International.[11] Compensatory Forestation Management and Planning Authority (CAMPA) försöker begränsa förstörelsen av Indiens skogar.

Biologiska hotspots. Ursprungliga förslag i grönt och tillagda regioner i blått. [12]

Fördelning efter region

[redigera | redigera wikitext]

En majoritet av den biologiska mångfalden finns i tropikerna; även de flesta hotspots för biologisk mångfald finns i detta område.[13] Av de 36 hotspots för biologisk mångfald är 15 klassificerade som gamla, infertila landskap (OCBIL:er). Dessa områden har historiskt sett varit isolerade från andra klimatzoner, men den senaste tidens mänskliga intrång har gjort att dessa historiskt säkra hotspots utsätts för fara. OCBIL:er har främst hotats av omlokalisering av ursprunglig befolkning och militära aktioner, eftersom den infertila marken tidigare har avskräckt männniskor från att komma dit.[14]

Bevarandet av OCBIL inom hotspots för biologisk mångfald har börjat bli uppmärksammat, eftersom det anses att dessa platser inte bara ger stor biologisk mångfald, utan att de också kan vara av stort värde för nybildning av arter i framtiden. Eftersom de platserna är relativt stabila, kan de klassificeras som refugia.[15]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Biodiversity hotspot, 27 april 2023.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] ”Biodiversity Hotspots in India” (på engelska). www.bsienvis.nic.in. http://www.bsienvis.nic.in/Database/Biodiversity-Hotspots-in-India_20500.aspx. Läst 2 maj 2023. 
  2. ^ [a b] ”Why Hotspots Matter”. Conservation Internationalspråk=engelska. http://www.conservation.org/How/Pages/Hotspots.aspx. Läst 2 maj 2023. 
  3. ^ ”Threatened biotas: "Hot spots" in tropical forests” (på engelska). Environmentalist: sid. 187–208. 1988. doi:10.1007/BF02240252. PMID 12322582. Läst 2 maj 2023. 
  4. ^ [a b] Myers, Norman; Mittermeier, Russell A.; Mittermeier, Cristina G.; da Fonseca, Gustavo A. B.; Kent, Jennifer (2000). ”Biodiversity hotspots for conservation priorities” (på engelska). Nature 403: sid. 853–858. doi:10.1038/35002501. ISSN 0028-0836. PMID 10706275. https://www.nature.com/nature/journal/v403/n6772/pdf/403853a0.pdf. Läst 2 maj 2023. 
  5. ^ [a b] ”Biodiversity hotspots defined” (på engelska). Critical Ecosystem Partnership Fund. Conservation International. https://www.cepf.net/our-work/biodiversity-hotspots/hotspots-defined. Läst 2 maj 2023. 
  6. ^ ”Biodiversity Hotspots” (på engelska). www.e-education.psu.edu. https://www.e-education.psu.edu/geog30/book/export/html/393. Läst 2 maj 2023. 
  7. ^ Brooks, Thomas M.; Mittermeier, Russell A.; Mittermeier, Cristina G.; da Fonseca (augusti 2002). ”Habitat Loss and Extinction in the Hotspots of Biodiversity” (på engelska). Conservation Biology 16: sid. 909–923. doi:10.1046/j.1523-1739.2002.00530.x. ISSN 0888-8892. https://doi.org/10.1046/j.1523-1739.2002.00530.x. Läst 2 maj 2023. 
  8. ^ [1] Arkiverad
  9. ^ ”Conservation International” (på engelska). The Biodiversity Hotspots. 7 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 27 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120327075212/http://www.biodiversityhotspots.org/xp/hotspots/Documents/cihotspotmap.pdf. Läst 3 maj 2023. 
  10. ^ ”Conservation International” (på engelska). The Biodiversity Hotspots. 7 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 20 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120320054336/http://www.biodiversityhotspots.org/xp/hotspots/Documents/hotspots_revisited_2004.zip. Läst 3 maj 2023. 
  11. ^ ”Resources” (på engelska). Biodiversityhotspots.org. 7 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 24 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120324024634/http://www.biodiversityhotspots.org/xp/Hotspots/resources/pages/maps.aspx. Läst 3 maj 2023. 
  12. ^ ”Biodiversity Hotspots” (på engelska). GEOG 30N: Environment and Society in a Changing World. John A. Dutton e-Education Institute, College of Earth and Mineral Sciences, Pennsylvania State University. https://www.e-education.psu.edu/geog30/node/393. Läst 3 maj 2023. 
  13. ^ Harvey, Michael G.; Bravo, Gustavo A.; Claramunt, Santiago; Cuervo, Andrés M.; Derryberry, Graham E.; Battilana, Jaqueline; Seeholzer, Glenn F.; McKay, Jessica Shearer; et al. (11 december 2020). ”The evolution of a tropical biodiversity hotspot” (på engelska). Science 370: sid. 1343–1348. doi:10.1126/science.aaz6970. ISSN 0036-8075. https://www.science.org/doi/10.1126/science.aaz6970. Läst 4 maj 2023. 
  14. ^ Hopper, Stephen D.; Silveira, Fernando A. O.; Fiedler. ”Biodiversity hotspots and Ocbil theory” (på engelska). Plant and Soil 403: sid. 167–216. doi:10.1007/s11104-015-2764-2. ISSN 1573-5036. https://doi.org/10.1007/s11104-015-2764-2. Läst 4 maj 2023. 
  15. ^ Hopper, Stephen D. (1 september 2009). ”OCBIL theory: towards an integrated understanding of the evolution, ecology and conservation of biodiversity on old, climatically buffered, infertile landscapes” (på engelska). Plant and Soil 322: sid. 49–86. doi:10.1007/s11104-009-0068-0. ISSN 1573-5036. https://doi.org/10.1007/s11104-009-0068-0. Läst 4 maj 2023. 
  • Myers, Norman, 1990. The biodiversity challenge: expanded hotspots analysis. Environmentalist 10 (4): 243–256.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Biologisk_hotspot&oldid=52999475”