Bly(II)sulfid – Wikipedia

Bly(II)sulfid

Systematiskt namnBly(II)sulfid
Övriga namnBlysulfid, Blyglans
Kemisk formelPbS
Molmassa239,26 g/mol
UtseendeSkiffergrå kristaller eller pulver
CAS-nummer1314-87-0
SMILES[Pb+2].[S-2]
Egenskaper
Densitet7,5 g/cm³
Löslighet (vatten)olösligt
Smältpunkt1114 °C
Kokpunkt1281 °C
Faror
Huvudfara
Hälsovådlig Hälsovådlig
NFPA 704

0
2
0
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Bly(II)sulfid är en förening av bly och svavel med formeln PbS. Den förekommer naturligt i mineralet blyglans.

Blysulfid bildas när svavelväte eller sulfidjoner reagerar med blyjoner i en lösning.

Reaktionen fäller ut blysulfid i fast form vilket ofta ger lösningen en dramatisk färgskiftning från färglöst till svart. Detta gör att blyacetat kan användas som indikator på svavelväte och svaveljoner.

Blysulfid i form av mineralet blyglans används för att utvinna bly i två steg, oxidation och reduktion.

Blysulfid är ett av de första materialen som användes som halvledare och är fortfarande vanligt i infraröda detektorer. Vid rumstemperatur är PbS bara känsligt för korta våglängder mellan 1 och 2,5 μm, endast mycket varma föremål strålar med de våglängderna. Om sensorelementet kyls ner till -200 °C förskjuts spektrumet till mellan 2 och 4 μm. Blysulfid var vanligt i tidiga robotvapen med infraröd målsökare, men det har efter hand fasats ut till förmån för indium-antimon (InSb) och andra effektivare halvledare.

Blysulfid har tidigare använts som svart pigment, men de hälsovådliga effekterna av bly har gjort att bruket har minskat.


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Lead(II) sulfide, tidigare version.