Günter Verheugen – Wikipedia

Günter Verheugen
Günter Verheugen, 2007.
Född28 april 1944[1][2][3] (80 år)
Bad Kreuznach, Tyskland
Medborgare iTyskland
Utbildad vidKölns universitet
Bonns universitet
SysselsättningPolitiker[4], journalist[4], universitetslärare
Befattning
Utrikesminister
Tysklands statssekreterare
FDP:s generalsekreterare (1978–1982)
Ledamot av Förbundsdagen
tionde Förbundsdagen (1983–1987)[5]
Ledamot av Förbundsdagen
elfte Förbundsdagen (1987–1990)[6]
Board chairman (1990–1999)
Ledamot av Förbundsdagen
tolfte Förbundsdagen (1990–1994)[6]
SPD:s partisekreterare (1993–1995)
Ledamot av Förbundsdagen
trettonde Förbundsdagen (1994–1998)[6]
Ledamot av Förbundsdagen
fjortonde Förbundsdagen (1998–1999)[7][6]
EU-kommissionär för grannskap och utvidgning (1999–2004)
EU-kommissionär för inre marknaden, industri, entreprenörskap (2004–2010)
ArbetsgivareEuropa-Universität Viadrina
Politiskt parti
SPD
FDP
Utmärkelser
Storkorset av Vita dubbelkorsets orden (2004)[8]
Storkors av Vita lejonets orden
Storkorset av Storfurst Gediminas orden
Xirka Ġieħ ir-Repubblika
Hedersdoktor vid Universitetet i Szczecin
Sloveniens särskilda förtjänstorden
Bayerska förtjänstorden
Kommendör med stjärna av Republiken Polens förtjänstorden
Kommendör av Italienska republikens förtjänstorden
Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - stora kommendörskorset med stjärna
Terra Mariana-korsets orden, första klass
Tre Stjärnors orden, första klass
Storofficer av den rumänska Stjärnorden
Stort hederstecken i guld med band av Österrikiska republikens förtjänstorden
Redigera Wikidata

Günter Verheugen, född 28 april 1944 i Bad Kreuznach, är en tysk socialdemokratisk politiker (SPD) samt tidigare EU-kommissionär.

Han var generalsekreterare i det liberala FDP 1978–1982, men lämnade partiet i samband med "die Wende", då FDP, som drog alltmer åt höger, övergav koalitionen med SPD och bildade regering med konservativa CDU/CSU. Istället anslöt han sig till SPD och blev för detta parti ledamot av Förbundsdagen 1983. Han var biträdande utrikesminister i Gerhard Schröders regering 1998–1999.[9]

År 1999 utsågs han till EU-kommissionär i Prodi-kommissionen med ansvar för EU:s utvidgning och var i denna roll pådrivande när Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovenien, Ungern, Slovakien, Cypern och Malta anslöts till EU i maj 2004. I november 2004 utsågs han till vice ordförande i första Barroso-kommissionen och ansvarade för näringslivsfrågor. Han avgick i februari 2010 i samband med att andra Barroso-kommissionen tillträdde.

Företrädare:
Hans van den Broek
EU:s utvidgningskommissionär
19992004
Efterträdare:
Olli Rehn
Företrädare:
Olli Rehn och Ján Figeľ
EU-kommissionär
med ansvar för näringsliv och industri

20042010
Efterträdare:
Antonio Tajani
Företrädare:
Loyola de Palacio
och Neil Kinnock
EU-kommissionens vice ordförande
en av fem på denna post
20042010
Efterträdare:
Kallas, Tajani, Reding, Kroes,
Šefčovič, Almunia och Ashton
Företrädare:
Martin Bangemann och
Monika Wulf-Mathies
EU-kommissionär från Tyskland
tillsammans med Michaele Schreyer 1999–2004
19992010
Efterträdare:
Günther Oettinger


  1. ^ Stammdaten aller Abgeordneten des Deutschen Bundestages, läs online, läst: 13 april 2018.[källa från Wikidata]
  2. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: verheugen-gunter, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Munzinger Personen, Munzinger person-ID: 00000014911, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Archive of Fine Arts, abART person-ID: 114720, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  5. ^ Stammdaten aller Abgeordneten des Deutschen Bundestages, läs online, läst: 28 december 2018.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b c d] Stammdaten aller Abgeordneten des Deutschen Bundestages, läs online, läst: 12 juli 2021.[källa från Wikidata]
  7. ^ bundestag.de, 15 januari 1996, läst: 30 oktober 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, archiv.prezident.sk , läst: 22 oktober 2021.[källa från Wikidata]
  9. ^ Jürgen Dittberner. Kurzbiografien: Günter Verheugen i: Die FDP: Geschichte, Personen, Organisation, Perspektiven. Eine Einführung, andra upplagan, 2010. Springer. ISBN 978-3-531-17494-5. Läst 9 oktober 2020.