Kommissionen Barroso I – Wikipedia

Kommissionen Barroso I ledde Europeiska kommissionen från den 22 november 2004 och fram till dess att den andra kommissionen Barroso tillträdde den 10 februari 2010.^[1] Den fungerade som interimskommission från den 1 november 2009 då andra Barroso-kommissionen egentligen skulle ha tillträtt.

Kommissionens ordförande var José Manuel Durão Barroso. Flera bedömare anser att kommissionens makt under Barroso har vuxit och att han själv uppträtt allt mer presidentlikt.^[2] I kommissionen Barroso fanns sex vice ordförande varav Margot Wallström var den främsta, förste vice ordförande. I samband med Bulgariens och Rumäniens EU-anslutning 1 januari 2007 utökades antalet kommissionärer från 25 till 27.

Prodikommissionen hade mandat fram till slutet av oktober 2004, så efter Europaparlamentsvalet 2004 påbörjades processen med att hitta en ny ordförande. Det fanns ett stort stöd för Guy Verhofstadt (ELDR) från Irland, Frankrike och Tyskland som såg honom som en "övertygad europé och också som en fighter".^[3] Det fanns dock ett visst motstånd mot denna federalist, bland annat från Spanien,^[3] Storbritannien, Italien och Polen främst på grund av hans uttalade motstånd till Irakkriget och inkluderandet av Gud i Europeiska konstitutionen.^[4] Irländska regeringschefen Bertie Ahern (AEN) var också en populär kandidat men önskade inte att få jobbet.^[5]

På grund av Europeiska folkpartiets framgång i Europaparlamentsvalet 2004, ville EPP-partierna att en av deras ledamöter skulle få posten, innefattande Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker (EPP), som avböjde, och Österrikes kansler Wolfgang Schüssel (EPP), som ingick i en koalition med ett högerextremt parti, vilket gjorde att han saknade stöd från övriga medlemsstaters regeringar.^[3]

Ett antal tidigare kommissionärer diskuterades också till posten som ordförande, främst österrikaren Franz Fischler (Österrikiska folkpartiet, EPP), portugisen António Vitorino (Socialistpartiet, PES), britten Chris Patten (Konservativa partiet, partilöst) och fransmannen Michel Barnier (Union pour un Mouvement Populaire, EPP).^[3] Barroso dök emellertid upp som den ledande kandidaten och sågs trots sitt stöd till Irakkriget^[5] som minsta gemensamma nämnare efter invädningarna mot de andra kandidaterna. Parlamentet godkände Barroso som ordförande den 22 juli 2004 med 413 röster mot 215 (44 avstod). Nästan hela hans stöd kom från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater (EPP-ED). Han prisades dock senare för sitt val av kandidater.^[6][7]

Ursprungligen var det tänkt att Barroso-kommissionen skulle tillträda 1 november 2004. Men eftersom en stark opposition i Europaparlamentet motsatte sig Barrosos första förslag om EU-kommissionens ledamöter så tvingades han att dra tillbaka förslaget och därmed sköts godkännandet av Europaparlamentet upp.^[8][9] Ett nytt förslag lades slutligen fram för godkännande av parlamentet den 18 november 2004 och godkändes.^[10] Förslaget gick igenom med 449 röster för och 149 röster emot av totalt 732 röster.

Barroso var nominerad till ordförande^[11] och blev godkänd av parlamentet i juli 2004.^[6] Emellertid mötte hans förslag till kommission på stort motstånd från Europaparlamentet, först och främst gällande Rocco Buttiglione och hans konservativa kommentarer som sågs som oförenliga med rollen som kommissionär för rättvisa, frihet och säkerhet.

Motståndet gjorde att EU försattes i en mindre kris innan Barroso ändrade sitt förslag, och tog bort Buttiglione och lettiskan Ingrida Udre. Kommissionen kunde således tillträda den 22 november 2004, ungefär en månad efter vad som ursprungligt var planerat.^[12]

Viktiga lagstiftningspaket som genomdrevs av första Barroso-kommissionen var till exempel tjänstedirektivet och REACH.

Den 1 januari 2007 blev Bulgarien och Rumänien medlemmar i EU och samtidigt utökades kommissionen med två ledamöter från dessa länder.^[13]

Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget ikraft. Eftersom fördragets ikraftträdandet dröjde en tid, främst på grund av motstånd från Tjeckiens president Václav Klaus, fortsatte den första Barroso-kommissionen med ett interimsmandat från den 1 november 2009. Den nya kommissionen godkändes av Europaparlamentet den 9 februari 2009, utsågs samma dag av Europeiska rådet och tillträdde dagen därpå.^[14] En följd av Lissabonfördraget var att Catherine Ashton utnämndes den 1 december 2009 till hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och bytte samtidigt portfölj från handelsfrågor till yttre förbindelser.

Till vänster visas sammansättningen i första Barroso-kommissionen efter tillhörighet till europeiskt parti. Kommissionen dominerades av Europeiska folkpartiet, Europeiska socialdemokratiska partiet och Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet. Dessa tre partier har också stort inflytande inom Europeiska unionens råd och i Europaparlamentet. Förutom de tre stora partierna fanns det även ett flertal partilösa kommissionärer.

Till skillnad från tidigare kommissioner består Barrosokommissionen av enbart en ledamot per medlemsstat, vilket innebär att det totala antalet kommissionärer uppgår till 27 efter Bulgariens och Rumäniens anslutning 2007.^[15] En annan skillnad gentemot tidigare kommissioner är att en av Barrosokommissionens sex vice ordförande, svenska kommissionären Margot Wallström, upphöjdes till förste vice ordförande.^[15]

Under mandatperioden har flera av kommissionärerna bytts ut, i samtliga fall på grund av att kommissionären blivit minister i en nationell regering.

		Stat	Post	Namn	Medlem från	Medlem till	Europeiskt parti	Ansvarsområde
		Belgien	Ledamot	Louis Michel	2004-11-22	2009-07-17	ELDR	Utveckling och humanitärt bistånd
		Belgien	Ledamot	Karel De Gucht	2009-07-17	2010-02-09	ELDR	Utveckling och humanitärt bistånd
		Bulgarien	Ledamot	Meglena Kuneva	2007-01-01	2010-02-09	ELDR	Konsumentskydd
		Cypern	Ledamot	Markos Kyprianou	2004-11-22	2008-04-10	ELDR	Hälsa
		Cypern	Ledamot	Androulla Vassiliou	2008-04-10	2010-02-09	ELDR	Hälsa
		Danmark	Ledamot	Mariann Fischer Boel	2004-11-22	2010-02-09	ELDR	Jordbruk och landsbygdsutveckling
		Estland	Vice ordförande	Siim Kallas	2004-11-22	2010-02-09	ELDR	Administrativa frågor och bedrägeribekämpning
		Finland	Ledamot	Olli Rehn	2004-11-22	2010-02-09	ELDR	Utvidgning
		Frankrike	Vice ordförande	Jacques Barrot	2004-11-22	2010-02-09	EPP	Rättvisa, frihet och säkerhet
		Grekland	Ledamot	Stavros Dimas	2004-11-22	2010-02-09	EPP	Miljö
		Irland	Ledamot	Charlie McCreevy	2004-11-22	2010-02-09	ELDR	Inre marknaden och tjänster
		Italien	Vice ordförande	Franco Frattini	2004-11-22	2008-05-09	EPP	Rättvisa, frihet och säkerhet
		Italien	Vice ordförande	Antonio Tajani	2008-05-09	2010-02-09	EPP	Transport
		Lettland	Ledamot	Andris Piebalgs	2004-11-22	2010-02-09	EPP	Energi
		Litauen	Ledamot	Dalia Grybauskaitė	2004-11-22	2009-07-01	Partilös	Ekonomisk planering och budget
		Litauen	Ledamot	Algirdas Šemeta	2009-07-01	2010-02-09	EPP	Ekonomisk planering och budget
		Luxemburg	Ledamot	Viviane Reding	2004-11-22	2010-02-09	EPP	Informationssamhälle och medier
		Malta	Ledamot	Joe Borg	2004-11-22	2010-02-09	EPP	Fiske och sjöfart
		Nederländerna	Ledamot	Neelie Kroes	2004-11-22	2010-02-09	ELDR	Konkurrens
		Polen	Ledamot	Danuta Hübner	2004-11-22	2009-07-04	Partilös	Regionalpolitik
		Polen	Ledamot	Paweł Samecki	2009-07-04	2010-02-09	Partilös	Regionalpolitik
		Portugal	Ordförande	José Manuel Barroso	2004-11-22	2010-02-09	EPP	Ordförande
		Rumänien	Ledamot	Leonard Orban	2007-01-01	2010-02-09	ELDR	Flerspråkighet
		Slovakien	Ledamot	Ján Figeľ	2004-11-22	2009-10-01	EPP	Utbildning, kultur och ungdom
		Slovakien	Ledamot	Maroš Šefčovič	2009-10-01	2010-02-09	PES	Utbildning, kultur och ungdom
		Slovenien	Ledamot	Janez Potočnik	2004-11-22	2010-02-09	ELDR	Vetenskap och forskning
		Spanien	Ledamot	Joaquín Almunia	2004-11-22	2010-02-09	PES	Ekonomiska och monetära frågor
		Storbritannien	Ledamot	Peter Mandelson	2004-11-22	2008-10-06	PES	Handel
		Storbritannien	Ledamot	Catherine Ashton	2008-10-06	2010-02-09	PES	Handel
		Sverige	Vice ordförande	Margot Wallström	2004-11-22	2010-02-09	PES	Kommunikationsstrategi
		Tjeckien	Ledamot	Vladimír Špidla	2004-11-22	2010-02-09	PES	Sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter
		Tyskland	Vice ordförande	Günter Verheugen	2004-11-22	2010-02-09	PES	Näringsliv och industri
		Ungern	Ledamot	László Kovács	2004-11-22	2010-02-09	PES	Skatter och tullar
		Österrike	Ledamot	Benita Ferrero-Waldner	2004-11-22	2010-02-09	EPP	Yttre förbindelser

• Förenkling av handelsnormer för frukt och grönsaker inom Europeiska unionen, däribland upphävande av gurkförordningen.

• Europeiska kommissionen
• Europeiska unionens historia

• Europeiska kommissionens officiella webbplats

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.