Glaciär – Wikipedia

En glaciär (av franskans glacier, till glace, is)^[1] eller jökel (av isländskans jökull, som är besläktat med det svenska dialektala ordet ickel, istapp)^[2], tidigare även kallat gletscher på svenska, definieras som en årligen ackumulerad och omsatt massa av is och snö som har börjat röra sig, av sin egen tyngd. Glaciärer utgör jordens största resurs av sötvatten och den näst största ansamlingen vatten efter oceanerna. Lambertsglaciären i Östantarktis är världens största glaciär. Enkelt uttryckt uppstår glaciärer ofta i berg- eller polartrakter av att snö samlas och inte hinner smälta undan, varvid den lägger sig lager på lager. Av sin egen tyngd omvandlas snön till is av trycket och slutligen nås en kritisk massa då isen sätts i rörelse.

Glaciärer påverkar ofta sin omgivning kraftigt och lämnar stora spår efter sig i naturen (av sina rörelser och sin tyngd), vilket gör dem viktiga vid geologiska studier.

Klimatförändringen påverkar också glaciärerna, och många hotar smälta bort i och med den globala uppvärmningen. Över hälften av världens 215 000 glaciärer kan smälta innan år 2100 också om den globala uppvärmningen hålls under 1,5 grader Celsius.^[3] Alla Afrikas glaciärer, samt glaciärerna i Pyrenéerna och Dolomiterna förutspås försvinna redan innan år 2050.^[4]

Det här leder både till minskande färskvattentillgång för människor i närheten av den forna glaciären och till att havsnivåerna stiger, vilket i sin tur skulle hota att låglänta länder dränks.^[5] Höjda havsnivåer skulle också leda till ökad förekomst av extremväder, i det här fallet orkaner och tyfoner.^[6] Smältningen påverkar även jordens havsströmmar.^[6]

Glaciärer kan klassificeras på flera olika sätt och utifrån flera olika egenskaper. En fysikalisk indelning är att klassificera glaciärer som tempererade eller polära.

Tempererade, eller varma, glaciärer finner man på lägre breddgrader och de kännetecknas av att hela ismassan befinner sig vid dess smältpunkt, även om de övre delarna kan frysa vintertid. Detta leder till att rinnande vatten alltid finns tillgängligt i och kring glaciären och dessa glaciärer glider mot underlaget och är kraftigt eroderande, vilket gör dessa glaciärer mycket viktiga för geomorfologiska processer.

Polära, eller kalla, glaciärer finns framförallt i polarområdena. Dessa kännetecknas av att hela massan är frusen och inget eller mycket lite vatten finns tillgängligt. Dessa glaciärer är bottenfrusna, vilket gör att underlaget inte påverkas nämnvärt av dem. Deras eroderande egenskaper är därför försumbara.

Vidare klassificeras glaciärer ofta enligt dess morfologiska egenskaper, det vill säga uppkomstsätt och utseende. Här finns många olika typer och endast de viktigaste redovisas nedan:

Toppglaciär - en glaciär på en bergstopp.

Nischglaciär – en glaciär som ligger i en gryta eller skål.

Dalglaciär – en glaciär som flyter fram längs en dalgång.

Isfält eller platåis – en stor glaciär som flyter åt flera håll och inte begränsas av en dal.

Piedmontglaciär – en glaciär som rinner ut och breder ut sig på låglandområden. De är ofta lobformade till utseendet.

Inlandsis – ett mycket stort isfält som kan täcka hela kontinenter. Dess rörelser är radiella och föga påverkade av bottentopografin.

En bra bild av en glaciär är en snöfångare. Glaciärer uppstår ofta i dalar eller skrevor på läsidan av berg dit snö transporteras av vind och samlas i ansenliga mängder.

Då snö aggregeras över flera år och ändrar sina fysikaliska egenskaper bildas glaciäris. Nysnö har ofta mycket låg densitet och består av mycket fina hexagonala kristaller. Dessa packas och smälter och omvandlas till rundare och mindre former. Samtidigt rinner smältvatten från dessa processer nedåt och fryser åter i porutrymmena nedanför. Dessa processer leder till dramatisk ökning av densiteten och sänkning av porositeten. Denna tunga och täta snö kallas firn och har en densitet på 0,5 till 0,8 kg/dm³, att jämföras med nysnöns 0,05-0,07 kg/dm³. Hur lång tid det tar innan firn bildas beror på de yttre förhållandena, speciellt i temperatur och nederbörd. I tempererade områden, som vanligtvis även har en hög nederbörd, kan det gå så snabbt som 3-5 år, medan det i torra områden kan ta över 100 år.

Om denna process får fortgå bildas småningom glaciäris. Denna process skiljer sig från den tidigare genom att det åter bildas större kristaller genom rekristallisation. Då densiteten har ökat och framförallt porositeten minskat, uppstår hydrostatiskt tryck i firnmassan och kristallerna ”växer ihop” åt alla håll och med det perkolerande vattnet tätas håligheterna. Den enda kvarvarande luften är nu innestängd i luftbubblor. Den slutliga glaciärisen har en densitet på ≈ 0,9 kg/dm³.

Glaciärer kan röra sig på två sätt: dels internt, vilket alla glaciärer måste göra per definition, dels längs marken, så kallad basal glidning. En del av en glaciär/inlandsis som rör sig snabbare än den omgivande isen kan kallas isström.^[7]

• De Geer-morän
• Drumlin
• Dödisgrop
• Morän
• Rullstensås
• U-dal
• Ändmorän

• Isostasi
• Issjö
• Istid
• Isälv
• Jökellopp
• Nunatak
• Inlandsis
• Lista över Sveriges största glaciärer

• Ritter, Dale F., Kochel, R. Craig och Miller, Jerry R. (1995). Process geomorphology (3:e uppl.). ISBN 0-697-07632-6 
• Holmlund, Per och Jansson, Peter (2002). Glaciologi. ISBN 91-974541-0-9 

• Wikimedia Commons har media som rör Glaciär.
  Bilder & media