Historiska underofficersgrader i svenska armén – Wikipedia

1600–1833/37

[redigera | redigera wikitext]

Från början av 1600-talet till befälsreformerna 1833 (indelta armén) och 1837 (värvade armén) fanns det följande underofficersgrader.[1]

Infanteriet Kavalleriet Artilleriet
Fältväbel Kvartermästare Styckjunkare, överfyrverkare, överminör, översappör
Sergeant Sergeant
Förare
Furir Furir
Rustmästare Korpral

1833/37–1875

[redigera | redigera wikitext]
Infanteriet Kavalleriet Artilleriet
Fanjunkare Fanjunkare Styckjunkare
Sergeant Sergeant Sergeant
Furir
Artilleriet Intendenturkåren, tygkåren Övriga truppslag
Styckjunkare Förvaltare Fanjunkare
Sergeant Sergeant Sergeant
Intendenturkåren, tygkåren Artilleriet Övriga truppslag
Förvaltare
Fanjunkare Styckjunkare Fanjunkare
Sergeant Sergeant Sergeant
Artilleriet Övriga truppslag
Förvaltare Förvaltare
Styckjunkare Fanjunkare
Sergeant Sergeant

När förvaltargraden infördes som högsta underofficersgrad i alla truppslag, hade dåvarande intendenten i Livrustkammaren Heribert Seitz gjort en utredning och föreslagit gradbenämningen "stabsfanjunkare". Svenska underofficersförbundet underkände dessa förslag och föreslog i stället "förvaltare". Överbefälhavaren (ÖB) föreslog sedan "överfanjunkare" vilket förbundet också gick emot. ÖB ansåg dock "förvaltare" vara alltför civilt och föreslog "stabsförvaltare", medan förbundet vidhöll "förvaltare" eller eventuellt "stabsförvaltare".[2] Som framgår fattade regeringen beslut om att använda tjänstegradbenämningen "förvaltare".

  1. ^ Frans Josephsson. Svenska underofficerarnas historia, del 1 (Stockholm 1938), passim
  2. ^ Victor Emanuel Schedin, Svenska underofficersförbundet 1907–1957 (Stockholm 1957), s. 170.