Historiska underofficersgrader i svenska armén – Wikipedia

1600–1833/37

Från början av 1600-talet till befälsreformerna 1833 (indelta armén) och 1837 (värvade armén) fanns det följande underofficersgrader.^[1]

Infanteriet	Kavalleriet	Artilleriet
Fältväbel	Kvartermästare	Styckjunkare, överfyrverkare, överminör, översappör
Sergeant	–	Sergeant
Förare	–	–
Furir	–	Furir
Rustmästare	Korpral	–

1833/37–1875

Infanteriet	Kavalleriet	Artilleriet
Fanjunkare	Fanjunkare	Styckjunkare
Sergeant	Sergeant	Sergeant
Furir	–	–

1875–1936

Artilleriet	Intendenturkåren, tygkåren	Övriga truppslag
Styckjunkare	Förvaltare	Fanjunkare
Sergeant	Sergeant	Sergeant

1936–1949

Intendenturkåren, tygkåren	Artilleriet	Övriga truppslag
Förvaltare	–	–
Fanjunkare	Styckjunkare	Fanjunkare
Sergeant	Sergeant	Sergeant

1949–1972

Se även: Tjänsteställningsreformen 1972

Artilleriet	Övriga truppslag
Förvaltare	Förvaltare
Styckjunkare	Fanjunkare
Sergeant	Sergeant

När förvaltargraden infördes som högsta underofficersgrad i alla truppslag, hade dåvarande intendenten i Livrustkammaren Heribert Seitz gjort en utredning och föreslagit gradbenämningen "stabsfanjunkare". Svenska underofficersförbundet underkände dessa förslag och föreslog i stället "förvaltare". Överbefälhavaren (ÖB) föreslog sedan "överfanjunkare" vilket förbundet också gick emot. ÖB ansåg dock "förvaltare" vara alltför civilt och föreslog "stabsförvaltare", medan förbundet vidhöll "förvaltare" eller eventuellt "stabsförvaltare".^[2] Som framgår fattade regeringen beslut om att använda tjänstegradbenämningen "förvaltare".

Referenser

^ Frans Josephsson. Svenska underofficerarnas historia, del 1 (Stockholm 1938), passim
^ Victor Emanuel Schedin, Svenska underofficersförbundet 1907–1957 (Stockholm 1957), s. 170.

[1] Frans Josephsson. Svenska underofficerarnas historia, del 1 (Stockholm 1938), passim

[2] Victor Emanuel Schedin, Svenska underofficersförbundet 1907–1957 (Stockholm 1957), s. 170.

[1]

[2]