Kopparkis – Wikipedia
Kopparkis | |
Kategori | Sulfidmineral |
---|---|
Strunz klassificering | 02.CB.10a |
Kemisk formel | CuFeS2 |
Färg | Mässingsgul med matt lila skimmer |
Kristallstruktur | Tetragonala |
Tvillingbildning | Penetrerande |
Spaltning | Otydlig utefter {011} och {111} |
Brott | Oregelbundet, ojämnt |
Hållbarhet | Skör |
Hårdhet (Mohs) | 3½–4 |
Glans | Metallisk |
Streckfärg | Grönsvart |
Specifik vikt | 4,1–4,3 |
Referenser | [1] |
Kopparkis, kallas även kalkopyrit, CuFeS2 , är ett mineral som består av koppar (34,5 %), järn (30,5 %) och svavel. Mineralet kristalliserar tetragonalt. Kopparkis kan vara förorenat av Ag, Au, In, Tl, Se, Te.[1]
Egenskaper
[redigera | redigera wikitext]Kopparkis smälter ganska lätt och avger svaveldioxid vid lufttillträde. Återstoden blir magnetiskt. Mineralet sönderdelas av kungsvatten och, om än med svårighet, av salpetersyra, varvid svavel skiljs ut.
Förekomst
[redigera | redigera wikitext]Kopparkis förekommer vanligen i lager eller gångar, ofta tillsammans med svavelkis, som till viss del liknar kopparkis, men kopparkis är mjukare och har en grön färgton. Den vanligaste förekomsten är dock i hydrotermala och metasomatiska mineraliseringar tillsammans med zinkblände, blyglans, magnetkis, magnetit och eventuellt baryt.
Mineralet förekommer i hela Sverige, speciellt i Bergslagen och i Skelleftefältet.
Förekomster finns även allmänt i Mellaneuropa, Spanien, Portugal och på många håll i övriga världsdelar.
Kopparkis är Västerbottens landskapssten.
Användning
[redigera | redigera wikitext]Kopparkis finns i naturen och är den vanligaste mineralet i alla kopparmalmer, trots att kopparhalten ibland är så låg som en halv procent. Man bryter, eller har brutit, kopparkis i Falu koppargruva, Saxberget, Riddarhyttan, Ljusnarsbergs socken och Aitik koppargruva för framställning av koppar och kopparvitriol.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chalcopyrite, 11 december 2011.
Allmänna källor
[redigera | redigera wikitext]- Meyers varulexikon, Forum, 1952
- Erich Spicar, Mineral och bergarter, ICA Bokförlag, 1995