Organisation internationale de la Francophonie – Wikipedia

Organisation internationale de la Francophonie
Organisationens flagga, antagen 1987 på Nigers förslag. Den symboliserar de fem världsdelarna.
Karta över OIF:s medlemmar (2016). Associerade och subnationella medlemmar (i Belgien och Kanada) syns också.
FörkortningOIf
Klassificering(typ av organisation)
Bildad1970
Typmellanstatlig organisation
SäteParis (Frankrike)
Medlemmar55 medlemsstater
(samt 13 observatörer)
Officiella språkfranska (officiellt)
Exekutiv sekreterareMichaëlle Jean (sedan 2015
Webbplatsfrancophonie.org

Organisation internationale de la Francophonie ("Frankofonins internationella organisation"; OIF), är en internationell samarbetsorganisation för fransktalande länder och områden. Organisationen hade år 2010 56 medlemsländer och medlemsregioner samt 14 med observatörsstatus.[1]

Historik och verksamhet

[redigera | redigera wikitext]

Organisationen bildades 1970 under namnet Agence de coopération culturelle et technique (ACCT). Dess nuvarande namn antogs 1998.[1]

Ursprungligen bestod organisationen av länder där franska var officiellt språk. De flesta av medlemsländerna var i början före detta franska kolonier, vilka i regel även var medlemmar av Franska samväldet.

Senare har även ett antal länder med svagare anknytning till Frankrike och det franska språket blivit medlemmar. Exempel på dessa är Albanien, Nordmakedonien och Moldavien.[1] Där finns även länder som gränsar till tidigare franska kolonier och därför har stort handelsutbyte med dessa; exempel från Afrika är Ekvatorialguinea, São Tomé och Príncipe och Kap Verde.

Länderna inom OIF samlas vartannat år till ett toppmöte. Organisationens generalsekreterare är sedan 2003 Abdou Diouf, före detta president i Senegal.

Medlemmar och associerade

[redigera | redigera wikitext]
Associerade medlemmar

Observatörer

[redigera | redigera wikitext]
Toppmöte Plats Datum
I Frankrike Versailles 17–19 februari 1986
II Kanada Québec 2–4 september 1987
III Senegal Dakar 24–26 maj 1989
IV Frankrike Paris 19–21 november 1991
V Mauritius Grand Baie 16–18 oktober 1993
VI Benin Cotonou 2–4 december 1995
VII Vietnam Hanoi 14–16 november 1997
VIII Kanada Moncton 3–5 september 1999
IX Libanon Beirut 18-20 oktober 2002
X Burkina Faso Ouagadougou 26–27 oktober 2004
XI Rumänien Bukarest 28-29 september 2006
XII Kanada Québec 17–19 oktober 2008
XIII Schweiz Montreux 22–24 oktober 2010
XIV Kongo-Kinshasa Kinshasa 12–14 oktober 2012
XV Senegal Dakar 28–30 november 2014
XVI Madagaskar Antananarivo 26–27 november 2016[2]
XVII Armenien Jerevan 2018
XVIII Tunisien Tunis 2020
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]