Lockheed S-3 Viking – Wikipedia

	S-3 Viking
	S-3B Viking startar från hangarfartyget USS Abraham Lincoln.
Beskrivning
Typ	Ubåtsjaktflygplan
Besättning	4
Första flygning	21 januari 1972
I aktiv tjänst	1974 – 2009
Ursprung	USA
Tillverkare	Lockheed/Vought
Antal tillverkade	188
Data
Längd	16,26 meter
Spännvidd	20,93 meter; 9,0 meter med hopfällda vingar
Höjd	6,93 meter; 4,65 meter med fälld fena
Vingyta	55,56 m²
Tomvikt	12 057 kg
Max. startvikt	23 831 kg
Motor(er)	2 × General Electric TF34-GE-2
Dragkraft	41,26 kN
Prestanda
Max. hastighet	834 km/h vid havsnivå
Räckvidd med; max. bränsle	2 092 km
Transporträckvidd	5 121 km
Max. flyghöjd	12 465 m
Stigförmåga	26,0 m/s
Dragkraft/vikt:	0,353
Vingbelastning	334 kg/m²
Lastförmåga
Lastförmåga	2 200 kg; 3 402 kg (US-3A)
Beväpning & bestyckning
Upphängnings-; punkter	4 interna och 2 externa
Bomber	Mark 82, 83 och 84 flygbomber; Klusterbomber; Sjunkbomber
Robotar	AGM-84 Harpoon; AGM-65 Maverick
Torpeder	Mark 44, 46, 50 eller 54
Övrigt	Transportbehållare; 60 × Hydrofonbojar
Elektronik
Elektronik	AN/ASQ-81 Magnetometer; OR-89 FLIR; AN/ALR-47 radarpejl
Avionik	AN/ASN-92 Navigationssystem
Radar	AN/APS-116 (S-3A); AN/APS-137 (S-3B)
Ritning

Lockheed S-3 Viking är ett tvåmotorigt, hangarfartygsbaserat ubåtsjaktflygplan. Viking flög första gången 1972 och slutlevererades till US Navy 1978.

Historia

Under 1960-talet blev hotet från atomubåtar allt mer påtagligt. De var snabbare och mer uthålliga än konventionella ubåtar. Därför behövde amerikanska flottan ett ubåtsjaktflygplan med längre räckvidd och bättre uthållighet än Grumman S-2 Tracker. Lockheed och Grumman erbjöd var sitt alternativ och kontraktet gick till sist till Lockheed i samarbete med Vought. Första flygningen genomfördes 21 januari 1972 och serieproduktionen startade i april samma år. Hangarfartygsutprovningen började i november 1973 och planet togs i tjänst 1977.

När Grumman A-6 Intruder avvecklades under 1990-talet fick Viking överta flera uppgifter som lufttankning och signalspaning. Flygplanen började nå slutet av sin livslängd under första decenniet under 2000-talet och de sista togs ur tjänst i januari 2016. Ett flertal har dock fortfarande flera tusen flygtimmar kvar av sin beräknade livslängd och ligger i malpåse på flygbasen Davis-Monthan.^[1] Inget annat flygplan har övertagit rollen och USA:s flotta har därmed bara helikoptrar och landbaserade flygplan kapabla till ubåtsjakt.

Konstruktion

S-3 är kompakt byggd vilket krävs för hangarfartygsbruk. Vingarna kan fällas ihop för att ta mindre plats på däck och fenan kan fällas för att gå in på hangardäck. Motorerna är monterade under vingarna för att ge plats i flygkroppen för vapen och bränsle. Besättningen består av fyra man: pilot och andrepilot fram och sensoroperatör och taktisk koordinator bakom. Alla har var sin raketstol. Viking kan lufttankas och kan även lufttanka andra flygplan genom en så kallad ”buddy pack”.

Beväpningen består vanligen av ubåtsjakttorpeder och/eller sjunkbomber på de inre vapenbalkarna och fälltankar eller AGM-84 Harpoon-robotar på de externa vapenbalkarna.

Varianter

S-3A – Första produktionsserien. 187 byggda.
S-3B – Förbättrad version med AN/APS-137 syntetisk aperturradar (ISAR), nytt stridsinformationssystem (STIDS) och möjlighet att bära AGM-84 Harpoon-robotar.
US-3A – Transportflygplan med sex passagerarsäten och lastutrymme för 2 087 kg last. Tre stycken ombyggda från S-3A. Kan inte bära några vapen och saknar hydrofonbojar och magnetometer.
ES-3A – Signalspaningsflygplan med samma radar som S-3B, ny FLIR (OR-263) samt AN/ALR-76 i stället för AN/ALR-47. Sexton stycken ombyggda från S-3A. De saknar hydrofonbojar, magnetometer och interna vapenbalkar, men kan bära AGM-88 HARM på de yttre vapenbalkarna.
KS-3A – Lufttankningsflygplan med två inre bränsletankar i bombutrymmet. Den kunde bära totalt 16 588 liter bränsle. En ombyggd från S-3A. Notera att även vanliga S-3:or kan lufttanka andra flygplan genom att bära en så kallad ”buddy pack” på en extern vapenbalk.

Bilder

En S-3A från ubåtsjaktdivisionen VS-32 med sin AN/ASQ-81 magnetometer i utdraget läge.
En S-3B med vingarna ihopfällda. Notera att styrbordsvingen fälls snett framåt och babordsvingen snett bakåt för att vingarna ska gå omlott.
En S-3 Viking lufttankas av en annan Viking med en så kallad ”buddy pack” på babords vapenbalk.
En ES-3A Shadow från spaningsdivisionen VQ-6 visar en imponerande uppsättning antenner.

Källor

Gunston, Bill (1984) (på engelska). Modern Fighting Aircraft. London: Salamander Books Ltd. sid. 107–108. Libris 6147971. ISBN 0-86101-1589
Greg Goebel (1 april 2011). ”The Lockheed S-3 Viking” (på engelska). Arkiverad från originalet den 13 januari 2006. https://web.archive.org/web/20060113214657/http://www.vectorsite.net/avs3.html. Läst 5 januari 2012.

Noter

^ Stevenson, Beth (14 januari 2016). ”US Navy retires its last S-3B Vikings”. Flight Global. https://www.flightglobal.com/us-navy-retires-its-last-s-3b-vikings/119333.article.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Lockheed S-3 Viking.

[1] Stevenson, Beth (14 januari 2016). ”US Navy retires its last S-3B Vikings”. Flight Global. https://www.flightglobal.com/us-navy-retires-its-last-s-3b-vikings/119333.article.

[1]