Marxism – Wikipedia

Marxism avser en grupp samhällsåskådningar som bygger på Karl Marx och Friedrich Engels teorier och är det paraplybegrepp där socialism, socialdemokrati och kommunism ingår.[1][2] Den andra grenen grundar sig i anarkismen. Marxism betecknar dels en politisk ideologi (främst i dess ortodoxa form), dels en samling mer eller mindre icke-normativa samhällsteorier. Ibland används termen revolutionär marxism för att ange en skillnad mot idéer som förespråkar en samhällsomvandling genom reformer beslutade inom ramen för det etablerade styrelseskicket.

Det finns inte någon avgörande marxistisk teori, utan istället en mångfald av olika ömsesidigt oförenliga marxistiska teorier.[3][4][5][6][7] Den amerikanske sociologen Barry Smart skriver: "det må endast ha funnits en biografisk Marx, men litteraturen är fylld av konceptualiseringar om den 'totala', 'tidiga', 'mogna', 'vetenskapliga' eller 'humanistiska' Marx. Vidare finns det en mångfald av tydligt avgränsade marxismer [...] som en kommentator uttryckte det, 'nästan lika många marxismer som det finns marxister'".[3] Marxismens inneboende pluralism har dock aktivt förnekats och motarbetats av flera marxistiska rörelser, som hävdat att det endast finns en "sann" marxism (ortodox marxism).[5] Fram till Sovjetunionens upplösning 1991 fanns en viss dominans av marxism–leninism inom den institutionaliserade (politiska partier och organisationer) marxistiska diskursen,[6] men redan under 1970-talet hade den sovjetiska hegemonin till viss del upplösts till förmån för eurokommunismen och postmarxistiska inriktningar och en "pluralism av ortodoxier", då varje parti hade utvecklat en "egen" ortodoxi.[8] Även under den "ortodoxa" marxismens storhetstid har det dock funnits "heterodoxa" marxistiska tankeskolor, såsom västerländsk marxism.[9] Även tidiga inriktningar som leninismen var djupt omtvistade och begreppet marxism-leninism, till exempel, utvecklades först under stalinismen.

Till följd av den mångfald av marxistiska teorier som finns menar den engelske statsvetaren David McLellan att "varje redogörelse [av marxismen] som syftar till att vara uttömmande blir också ofrånkomligen ganska ytlig".[7] Enligt Stephen A. Resnick och Richard D. Wolff förblir dock den vanligast diskuterade formen av marxism traditionell/ortodox marxism.[10] Marx själv menade berömt att "om det är någonting som är säkert, så är det att marxist är jag inte".[11]

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]

Begreppet marxianer som öknamn på anhängare av Karl Marx teorier användes redan på 1840-talet av Wilhelm Weitling. Likaledes som öknamn användes begreppet av Michail Bakunin om kretsen av tänkare kring Marx. Under 1870-talet började dock en grupp franska socialister att själva kalla sig Marxister. Namnet levde vidare och omkring 1890 började det etableras på bredare front som en benämning på idéer kopplade till Marx och Engels läror.[12]

Klassisk marxism

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Klassisk marxism

Klassisk marxism syftar till den form av marxism som Karl Marx och Friedrich Engels utformade.[13] Klassisk marxism kan ställas i kontrast till senare utvecklingar i marxistisk teori, såsom Marxism-leninism och Västerländsk marxism. Centrala idéer i klassisk marxism är "historiematerialism" och "klasskonflikt".

Historiematerialism

[redigera | redigera wikitext]

Begreppet "historiematerialism" användes inte av Marx själv, istället talade han om en "materialistisk syn på historien".[14] Marx menar att det enda som existerar är den materiella världen, och att idéer utgör en "reflektion" av den materiella/verkliga världen. Historien utgörs enligt Marx av att "produktivkrafterna" utvecklas mot människans "frigörelse". "Produktivkrafter" syftar till de "krafter" som används för produktion, det vill säga arbetskraft och "produktionsmedel" (råvaror, maskiner, verktyg; sådant som förutom arbetskraft behövs för produktionen). Produktivkrafter ger upphov till "produktionsförhållanden", som syftar till relationen mellan personer i produktionsprocessen (såsom arbetsgivare och arbetare) samt relationen mellan person och produktionsmedel.[15] Produktivkrafternas och därmed också samhällets utveckling sker till följd av vad Marx betraktar som "inneboende motsägelsefullheter" mellan produktivskrafterna och produktionsförhållandena.[16] På detta sätt försöker Marx beskriva hur kapitalism uppstod som en historisk följd av feodalism, och hur feodalism uppstod ur tidigare produktionssätt. Marx menar att när manuellt arbete var normen uppstod produktionsförhållanden och ett samhällsskick (med tillhörande religion, kultur, ideologi, och så vidare) som gynnade detta sätt att producera på. Under industrialiseringen, då produktivkrafterna förändrades, blev det feodala produktionssättet ineffektivt och en motsägelse uppstod mellan produktivkrafterna och produktionssättet. Ett resultat av denna motsägelse var då att samhället förändrades för att anpassa sig till det nya sättet att producera varor på, vilket innebar inrättandet av kapitalismen samt tillhörande ideologi, normer, kultur, och så vidare. På liknande sätt menar Marx att historien har utvecklats i takt med att produktivkrafterna förändrats.[17] Tolkningen av Marx historiematerialism har varit mycket debatterad inom marxismen. Ett i synnerhet omdebatterat ämne är huruvida Marx historiematerialism var deterministisk eller inte, det vill säga huruvida Marx ansåg att historien följer en förutbestämd riktning eller inte.[18]

Mervärde och klasskonflikt

[redigera | redigera wikitext]

Med inspiration från ekonomen David Ricardo menade Marx att värdet på varor utgjordes av "kristalliserat socialt arbete". Det egentliga värdet på en vara överensstämmer enligt Marx med antalet arbetstimmar det krävs för att producera varan, ett värde som dock skiljer sig från varans bytesvärde på en marknad. Marx menar att kapitalisten betalar mindre för arbetarens arbete än arbetet egentligen är värt, detta eftersom kapitalisten inte skulle göra någon vinst annars. Skillnaden mellan arbetets "egentliga värde" och vad kapitalisten betalar till arbetaren kallar Marx för "mervärde". Detta utgör grunden för Marx uppfattning att kapitalismen är utnyttjande mot arbetarna: det enda skillnaden mellan ett slavsamhälle och kapitalism är enligt Marx sättet som mervärde extraheras från arbetarna.[19]

Detta är relaterat till Marx skrivelser som klass och klasskonflikt. Klass syftar i Marx verk till relationen en grupp människor har till produktionssättet eller produktionsmedlen.[20] "Produktionsmedel" syftar till de "medel" som behövs för att producera, såsom maskiner, landyta eller pengar, och enligt Marx är den styrande klassen i ett samhälle de som äger och kontrollerar produktionsmedlen.[21] "Produktionssätt" syftar till sättet som mervärde skapas, extraheras och kontrolleras.[22] I det kapitalistiska produktionssättet skapas och extraheras mervärde enligt Marx genom att kapitalister betalar mindre för arbete än vad det "egentligen" är värt.[23] Det huvudsakliga sättet Marx talar om klass på var huruvida en grupp äger eller inte äger produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället finns det enligt Marx i huvudsak två grupper: de som äger produktionsmedlen (kapitalister/borgarklassen) och de som inte gör det (arbetarna/proletariat). Eftersom arbetarna inte äger några produktionsmedel måste de, för att tjäna pengar och överleva, sälja sin förmåga till att arbeta till kapitalisterna. Kapitalisterna däremot tjänar pengar genom sitt ägande av kapital, som de använder tillsammans med arbetskraft för att producera mervärde som de extraherar från arbetarna.[24]

Enligt Marx delar alla klasser gemensamma intressen och bakgrunder, men det är endast gradvis som tydligt avskilda klasser och ett tydligt "klassmedvetande" utvecklas enligt Marx. Marx menar att det successivt utvecklas en antagonism/konflikt mellan olika klasser, som till en början sker på lokal nivå men som successivt vidgas till att slutligen gälla en gemensam klasskamp mellan arbetare och borgare. Denna gemensamma klasskamp innefattar att arbetare fått ett "klassmedvetande", det vill säga en medvetenhet om sin klasstillhörighet. Kulmen av klasskampen nås när arbetarklassen vänder sig mot hela kapitalismen i en socialistisk revolution.[25] Marx gör inte tydligt hur han menar att kommunism skulle se ut, men han ger i sina skrifter en rad (stundvis motsägande) korta karaktärsdrag för sin vision om kommunism.[26]

Institutionaliserad (ortodox) marxism

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Realsocialism

Begreppet "ortodox marxism" syftar huvudsakligen till de officiella marxistiska teorier/ideologier som marxistiska institutioner (partier och organisationer) haft eller har,[27] och/eller till påstått "sanna" tolkningar av Marx.[28] Det finns ingen enskild marxistisk "ortodoxi", utan det har genom historiens gång funnits en rad olika "ortodoxier".[29] Fram till Sovjetunionens upplösning 1991 fanns en viss dominans av Marxism–leninism inom den institutionaliserade marxistiska diskursen,[6] men redan under 70-talet hade den sovjetiska hegemonin till viss del upplösts i förmån för en "pluralism av ortodoxier". Detta innebar att varje parti och kommunistiskt land hade utvecklat en egen "ortodoxi".[8]

1898 publicerade Tomáš Garrigue Masaryk "Jak Pracovat?" som blev mycket uppmärksammad. I den ifrågasattes om marxismen kunde ge svar på alla frågor i samtiden. I debatten som följdes kom begreppet "Marxismens kris" att myntas. Eduard Bernstein menade att marxismen måste revideras för att kunna ligga till grund för en socialistisk politik. Medelklassen och tjänstemannagrupperna ökade, samtidigt som de sociala skillnaderna mellan dessa minskade. Enligt Bernstein skulle denna utveckling leda till att kapitalismen urholkades och på sikt skulle leda till framväxten av en socialistisk politik utan de omstörtningar Marx hade förutspått. Konflikter mellan anhängare till Bernstein och traditionella marxister kom att ge upphov till den så kallade revisionismstriden, där den ortodoxa och revolutionära uppfattningen företräddes av politiker som Karl Kautsky och August Bebel. Även till Sverige, där den tyska socialdemokratin länge utgjort den främsta impulskälla spred sig schismen.[12]

Tyskland

[redigera | redigera wikitext]

Efter Marx död fungerade Friedrich Engels som uttolkare av Marx tankar, och genom Anti-Dühring spreds de i vidare kretsar. Vid denna tid började studiet av marxismen vinna insteg vid universiteten och det socialdemokratiska partiprogrammet Erfurtprogrammet tog tydlig inspiration från Marx och Engels.[12] Med Erfurtprogrammet, antaget 1891, blev Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) det första masspolitiska marxistiska partiet. Partiprogrammet var uttalat reformistiskt, något som väckte kritik från partiets mer "radikala" falang som var mer revolutionär. En framträdande gestalt i den mer radikala falangen var Rosa Luxemburg. 1917 bröt sig den radikala falangen ut ur SPD för att bilda Tysklands oberoende socialdemokratiska parti.[30]

Ryssland

[redigera | redigera wikitext]

I Kejsardömet Ryssland, ett autokratiskt och underutvecklat jordbrukssamhälle, blev Marx känd relativt tidigt. Den första kända ryska marxisten var Georgij Plechanov som tillsammans med Pavel Axelrod och Vera Zasulitj bildade en rysk marxistisk grupp i Genève 1883. Marxismen började ta fäste i Ryssland i samband med en nationell hungersnöd under tidigt 1890-tal, varefter den ryska marxismen blev splittrad mellan mer teoretiskt lagda marxister (såsom gruppen i Genève) och mer praktiskt lagda marxister. Till den senare gruppen tillhörde Vladimir Lenin, som var en framträdande marxistisk ledare i St Petersburg under 1890-talet. 1898 grundades Rysslands socialdemokratiska arbetareparti, ett parti vars första partikongress hölls 1903, då en splittring skedde mellan Lenin och en grupp ledd av Julij Martov. Martovs grupp kom att kallas mensjevikerna medan Lenins grupp kallades bolsjevikerna.[31] På sikt kom Lenins grupp att vinna över mensjevikerna.[32] I Ryssland genomfördes två revolutionära försök, först Ryska revolutionen 1905 och sedan Februarirevolutionen 1917. Februarirevolutionen 1917 lyckades, varefter Sovjetunionen bildades.[33] Genom oktoberrevolutionen kom Lenins uppfattning, att arbetarklassen själva inte var förmögen att genomföra en revolution av samhället, utan att det krävdes en revolutionär förtrupp, ett "avantgarde" som utgjorde de styrande i samhället. Dessa tankar kom att utgöra grunden till det som i Sovjetunionen efter Lenins död kom att kallas marxism-leninism. Även där valdes dock vissa bitar bort av Josef Stalin, såsom Friedrich Hegels stora betydelse för Lenin.[12]

Sovjetunionens ideologi kan beskrivas som "Sovjetisk marxism", vilket täcker bland annat Leninism, Stalinism,[34] och Marxism-Leninism.[35]

Kina

[redigera | redigera wikitext]
Se även: Maoism

Under Manchudynastin förvärrades den kinesiska ekonomin och flera krig drabbade landet. Kina blev en republik år 1912, men makten i landet låg i praktiken hos lokala krigsherrar som beskattade de lokala bönderna hårt. I denna enligt McLellan "kaotiska period" bildades Kinas kommunistiska parti år 1921 i Shanghai av tretton medlemmar, däribland Mao Zedong. Mao hade under 1920-talet lockats till ortodox marxism och utvecklade en plan för socialistisk revolution där bönderna skulle spela en nyckelroll. Under slutet av 20-talet ledde Mao en rad paramilitära aktioner. Senare utvecklades ett inbördeskrig (Kinesiska inbördeskriget) mellan Kinas kommunistparti och regerande Kuomintang (KMT), och under detta krig, år 1935, blev Mao den definitiva ledaren av Kinas kommunistparti.[36] Kommunistpartiet vann slutligen inbördeskriget, vilket ledde till inrättandet av Folkrepubliken Kina.[37]

Kuba

[redigera | redigera wikitext]

Kubanska revolutionen under 1950-talet, ledd av Fidel Castro, var till en början inte marxistisk utan snarare antikolonial/antiimperialistisk. Vidare var revolutionen initialt kritiserad av Partido Socialista Popular (PSP), dåtidens kubanska kommunistparti. Då revolutionen visade sig bli framgångsrik vände sig dock PSP och stöttade revolutionen. Efter Castro tagit makten var inrikespolitiken av reformistisk karaktär, med en neutral utrikespolitik, nystartade jordbrukskollektiv och en positiv inställning till privata investerare. Kuba radikaliserades dock efter att USA införde sanktioner mot Kuba, och efter USA:s misslyckade Grisbuktsinvasion utlyste Castro att revolutionen var socialistisk. 1961 bildades Kubas kommunistiska parti, som var en sammanslagning mellan det tidigare kommunistpartiet och Castros parti.[38]

Marxism som akademisk teoribildning

[redigera | redigera wikitext]

Marxism kan dels vara en normativ politisk ideologi, men det är också ett namn för en samling forskningsinriktningar inom en rad samhällsvetenskaper och humaniora. Denna akademiska marxism gör anspråk på att förklara samhället eller kulturen mer eller mindre med utgångspunkt i begrepp som grundlagts av Marx eller hans efterföljare. Det är vanligt att marxist-inspirerad samhällsteori betonar strukturer istället för agenter. Forskningsansatserna kan i sig vara egalitärt normativa, men behöver inte vara det. Det är till exempel fullt möjligt att mena att samhället verkligen är uppdelat i en marxistiskt funktionalistisk klassindelning, men samtidigt mena att detta förhållande är nödvändigt eller till och med önskvärt. Många icke-marxistiska samhällsteorier har - senare och oberoende av Marxismen - utvecklat begrepp, teorier och föreställningar som nära motsvarar vissa Marxistiska begrepp. Ett exempel på det är teorin om kollektivt handlande.[39]

Inom flera discipliner har den akademiska marxismen och dess efterföljare haft stort inflytande, det gäller till exempel sociologi, historia, medie- och kommunikationsvetenskap, socialantropologi, litteraturvetenskap, internationella relationer och kulturstudier. En mycket inflytelserik skolbildning inom flera fält var den så kallande Frankfurtskolan. En akademisk teoribildning med begynnelse i Frankfurtskolan, och som fått stor spridning, är kritisk teori. Även samtida postmodernism och poststrukturalism har mer eller mindre tydliga idéhistoriska kopplingar till Marxismen.

Västerländsk marxism

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Västerländsk marxism

"Västerländsk marxism" syftar vanligen till en marxistisk strömning i västvärlden som pågick mellan 1920-talet och 1970. Framträdande marxister inom denna rörelse var Georg Lukács, Karl Korsch, Antonio Gramsci, Max Horkheimer, Theodor Adorno, Herbert Marcuse och Jean-Paul Sartre. Västerländska marxister var i regel kritiska till ortodox marxism, Sovjetunionen och Andra internationalen.[40] Västerländska marxister har framförallt varit akademiker snarare än aktivister eller politiker. Detta har medfört att västerländska marxister skrivit mer om filosofi, epistemologi, metodologi och estetik än politik och ekonomi.[41] Flera västerländska marxister har omformulerat flera centrala marxistiska koncept och även utvecklat nya sådana. Exempelvis utvecklade den västerländska marxistiska tankeskolan Frankfurtskolan idén om "kritisk teori".[42]

Strukturalistisk marxism

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Strukturalistisk marxism

Strukturalistisk marxism är en blandning av strukturalism och marxism, först utformad av den franske filosofen Louis Althusser.[43] Centralt i Althussers marxism är idén om att människan saknar fri vilja och att alla mänskliga handlingar är mekaniska resultat av de strukturer som människorna lever inom.[44]

Postmarxism

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Postmarxism

Postmarxism är en paraplyterm för tänkare och rörelser som på olika sätt försökt omformulera marxismen. En del av dessa har inspirerats av poststrukturalism, postmodernism, feminism[45] och postkolonial teori. Postmarxister har gemensamt att vara kritiska till auktoritarism, metanarrativ, att framställa Marx som en "profet", att ställa individen under systemet,[45] historisk materialism, ekonomism, historisk determinism, antihumanism och klassreduktionism.[46] Post-marxister förespråkar pluralism, olikhet, skepticism mot auktoriteter, politisk spontanitet och är i regel positiva till de moderna proteströrelserna (HBTQ-rörelsen, feministrörelsen, miljörörelsen, och så vidare).[45]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Prismas Nya Uppslagsbok, sidan 464 uppslagsordet "Marxism"
  2. ^ Nationalencyklopedin: marxism. Hämtdatum: 2011-08-13.
  3. ^ [a b] Smart (1983), s. 4
  4. ^ Wolff & Resnick (2012), s. 140
  5. ^ [a b] Sim (2001), s. 5, 70
  6. ^ [a b c] Tosel (2008), s. 39–78
  7. ^ [a b] McLellan (1998), s. XII
  8. ^ [a b] Worsley (2003), s. 1–9
  9. ^ Sim (2001), s. 48, 70–91
  10. ^ Wolff & Resnick (2013)
  11. ^ https://www.goodreads.com/author/quotes/7084.Karl_Marx
  12. ^ [a b c d] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord marxism)
  13. ^ Tucker (1978), s. IX
  14. ^ Walker & Gray (2007), s. 136-137
  15. ^ Singer (2001), s. 47-58
  16. ^ Walker & Gray (2007), s. 87-88
  17. ^ Singer (2001), s. 47-58
  18. ^ Walker & Gray (2007), s. 137
  19. ^ Singer (2001), s. 59-77
  20. ^ Walker & Gray (2007), s. 53-54
  21. ^ Walker & Gray (2007), s. 215
  22. ^ Walker & Gray (2007), s. 219-220
  23. ^ Singer (2001), s. 59-77
  24. ^ Walker & Gray (2007), 53-56
  25. ^ Walker & Gray (2007), 53-56
  26. ^ Singer (2001), s. 78-85
  27. ^ Kellner (1984), s. 377
  28. ^ Knight (2007), s. 47-53
  29. ^ Knight (2007), s. 47-53
  30. ^ McLellan (1998), s. 45-58
  31. ^ McLellan (1998), s. 71-79
  32. ^ Walker & Gray, s. 31
  33. ^ Walker & Gray, s. 184
  34. ^ Walker & Gray, s. 294
  35. ^ Walker & Gray, s. 277
  36. ^ McLellan (1998), s. 219-230
  37. ^ McLellan (1998), s. 236-261
  38. ^ McLellan (1998), s. 265-267
  39. ^ * Olson, Mancur (1971). The Logic of Collective Action. Harvard University Press. ISBN 0-674-53751-3
  40. ^ Walker & Gray (2007), s. 326
  41. ^ McLellan (1998), s. 281
  42. ^ Sim (2001), s. 70-91
  43. ^ Sim (2001), s. 92-103
  44. ^ Smith (1984)
  45. ^ [a b c] Sim (2001), s. 1-3
  46. ^ ”Post-Marxism - Oxford Reference” (på engelska). www.oxfordreference.com. doi:10.1093/oi/authority.20110803100339585. https://www.oxfordreference.com/view/10.1093/oi/authority.20110803100339585. Läst 20 februari 2020. 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Kellner, D. (1984) Herbert Marcuse and the Crisis of Marxism. University of California Press, ISBN 0520051769
  • Knight, N. (2007) Rethinking Mao: Explorations in Mao Zedong's Thought. Lexington Books, ISBN 0739117076
  • McLellan, D. (1998) Marxism After Marx. Palgrave Macmillan, ISBN 0333722086
  • Prismas Nya Uppslagsbok, ISBN 91-518-2823-5, Otava Finland 1995
  • Resnick, S. A. & Wolff, R. D. (2013) Marxism. Rethinking Marxism 25(2): 152-162
  • Sim, S (2001) Post-Marxism: An Intellectual History. Routledge, ISBN 978-0415218146
  • Singer, P. (2001) Marx: A Very Short Introduction. Oxford University Press, ISBN 9780192854056
  • Smart, B. (1983) Foucault, Marxism and Critique. Routledge & Kegan Paul, ISBN 0710095333
  • Smith, S. (1984) Althusser and the Overdetermined Self. The Review of Politics 46(4): 516-538. JSTOR
  • Tosel, A. (2008) The Development of Marxism: From the End of Marxism-Leninism to a Thousand Marxisms – France-Italy, 1975–2005. Ur Bidet, J. (red.) & Kouvelakis, S. (red.) Critical Companion to Contemporary Marxism. Brill, ISBN 978 90 04 14598 6
  • Tucker, R. C. (1978) The Marx-Engels Reader: Second Edition. W. W. Norton & Company, ISBN 0-393-09040-X
  • Walker, D. & Gray, D. (2007) Historical Dictionary of Marxism. The Scarecrow Press, Inc. ISBN 08108-54589
  • Wolff, R. D. & Resnick, S. A. (2012) Contending Economic Theories: Neoclassical, Keynesian, and Marxian. The MIT Press, ISBN 0262517833
  • Worsley, P. (2003) Marx and Marxism. Routledge, ISBN 9780415285377

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
 Wikiquote har citat av eller om Marxism.
v • r
Marxism
Litterära verk
Karl Marx (1818-1883) och Friedrich Engels (1820-1895)
Karl Marx (1818-1883) och Friedrich Engels (1820-1895)
Sociologi och antropologi
Marxistisk ekonomikritik
Historia
Filosofi
Marxistiska teoretiker
Marxistisk teori · Projekt Arbetarrörelsen
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Marxism&oldid=56430910”