Paul Biya – Wikipedia

Paul Biya
Paul Biya, 14 december 2022.
Född	13 februari 1933[1][2][3] (91 år) Mvomeka'a, Södra regionen, Kamerun
Medborgare i	Kamerun[4]
Utbildad vid	École nationale d’administration Institut d'études politiques de Paris Universitetet i Paris
Sysselsättning	Politiker
Befattning
Kameruns premiärminister (1975–1982) Kameruns president (1982–) Ordförande för Organisationen för afrikansk enhet (1996–1997)
Politiskt parti
Kamerunska folkets demokratiska samling
Maka	Jeanne-Irène Biya (g. 1961–1992, makas/makes död) Chantal Biya (g. 1994–)
Barn	Franck Biya (f. 1971) Brenda Biya (f. 1997)
Utmärkelser
Storkorsriddare med kedja av Republiken Italiens förtjänstorden (2016)[5] Kameruns tapperhetsorden Riddare med storkors av Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden[6] Tunisiens republikorden Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden Ouissam Alaouite-orden Piusorden Sankt Mikaels och Sankt Georgsorden Italienska republikens förtjänstorden Republiken Serbiens orden Storkors av Hederslegionen Kameruns förtjänstorden Nigerias federala republikorden Kedja av Piusorden Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden - storkors av särskilda klassen Senegals förtjänstorden Georgsmedaljen
Webbplats	prc.cm
Redigera Wikidata

Paul Biya, född 13 februari 1933 i Mvomeka'a i nuvarande Södra regionen i Kamerun, är partiledare för Kamerunska folkets demokratiska samling och Kameruns president sedan 1982.

Biya tillhör Beti-Pahuin-folket och föddes i byn Mvomeka'a i Centre-South provinsen i vad som då var Franska Kamerun. Han studerade på Institut d'Etudes Politiques de Paris där han tog sin examen 1961 med diplom i Internationella relationer. Biya gifte sig med Jeanne-Irène Biya med vilken han fick sonen Franck Biya. Efter Jeanne-Irènes död 1992 gifte han om sig 1994 med Chantal Biya och har i detta äktenskap ytterligare två barn.

Biya arbetade för förre presidenten Ahmadou Ahidjo och blev premiärminister 1975. När Ahidjo avgick 6 november 1982 blev Biya president då han var Ahidjos uvalde till detta uppdrag. Biya förkastade dock genast delar av Ahidjos politik, bytte ut de flesta i hans följe och tvingade slutligen den förre presidenten i exil.

1992 vann Biya det första flerpartivalet men fick bara 40% av rösterna vilket dessutom var relativt nära oppositionsledaren John Fru Ndi som fick 36%. 1997 vann han åter valet, denna gång med 92,6% av rösterna. Detta hade sin orsak i att huvudoppositionen bojkottade valet.^[7] Han vann ännu en sju-årsperiod i valet 2004 med, enligt officiella siffror, 70,92% av rösterna. Oppositionen hävdade dock vidsträckt bedrägeri.^[8]

Biya har av många kritiserats som en alltför auktoritär ledare, och anses ibland vara fjärran från sitt folk. Han har också kritiserats hårt av den engelskspråkiga minoriteten, som finns kvar i den del som tidigare tillhörde det brittiska kolonialväldet, för att marginalisera och förtrycka dessa. Det är också från denna region som Biya har sitt största motstånd.

Historikern David Wallechnisky jämför i sin bok Tyrants, the World's 20 Worst Living Dictators Biya med Robert Mugabe i Zimbabwe och kung Mswati III i Swaziland. Han beskriver valprocessen i Kamerun på detta sätt: "Every few years, Biya stages an election to justify his continuing reign, but these elections have no credibility. In fact, Biya is credited with a creative innovation in the world of phony elections. In 2004, annoyed by the criticisms of international vote-monitoring groups, he paid for his own set of international observers, six ex-U.S. congressmen, who certified his election as free and fair."^[9] 2007, rankade tidningen Parade Biya som den nittonde värsta diktatorn i världen.^[10]