Svavelkis – Wikipedia

Uppslagsordet ”Kis” leder hit. För andra betydelser, se Kis (olika betydelser).
Svavelkis
KategoriSulfidmineral
Dana klassificering2.12.1.1
Strunz klassificering02.EB.05a
Kemisk formelFeS2
FärgMässingsgul, bronsbrun
KristallstrukturIsometriskt (kubiska)
TvillingbildningPenetration och kontakttvilling
SpaltningOtydlig på {001}; delning på {011} och {111}
BrottMycket ojämnt, ibland mussligt
HållbarhetSkör
Hårdhet (Mohs)6 – 6,5
GlansMetallisk, glänsande
TransparensOpak
StreckfärgGrönsvart till brunsvart
Specifik vikt4,95 – 5,10
LöslighetOlöslig i vatten
ÖvrigtParamagnetisk

Svavelkis eller pyrit, kis eller järndisulfid (FeS2), är det vanligaste sulfidmineralet i jordskorpan. I folkmun har det kallats kattguld.

Egenskaper

[redigera | redigera wikitext]

Pyrit innehåller, förutom huvuddelarna järn och svavel, ofta små inslag av nickel, kobolt, koppar, tenn och arsenik, samtidigt som den även kan innehålla spår av guld och silver.

Mineralet kristalliserar reguljärt (kubiskt) i många former (kub, oktaeder, dodekaeder), är mässingsgult och starkt metallglänsande. Vid förvaring i luft mörknar ytan till en brunaktig färgton. På grund av sin stora hårdhet ger det gnistor när det slås mot stål.

Pyrit är lösligt i salpetersyra under avskiljning av svavel, men angrips nästan inte av saltsyra.

Förekomst

[redigera | redigera wikitext]

Den svenska berggrunden innehåller en hel del svavelkis, både som spridda inslag i och som större eller mindre ansamlingar i de vanligaste bergarterna och i den yngre sedimentära berggrunden, då framförallt i de många svarta skiffrarna, som till exempel Alunskiffer och Andersöskiffer.[källa behövs] Tillsammans med markasit utgör svavelkis de vanligaste sulfidmineralen i kolavlagringar.[1]

Användning

[redigera | redigera wikitext]

Svavelkis i sig är sällan brytvärd[2], men i s.k. "hårdberg" eller "massivmalm"[3] uppträder den tillsammans med andra metaller av ekonomiskt intresse. Den viktigaste är koppar i form av kopparkis. Sådan malm är en av två viktiga malmtyper i Falu koppargruva[3], men förekommer också i många andra gruvor. De främsta exemplen är Rio Tinto-området i Spanien och angränsande delar av Portugal. Norge har också betydande svavelkistillgångar med hög kopparhalt i gruvor som t.ex. Röros, Lökken och Sulitjelma.[4] Andra metaller som kan förekomma är t.ex. bly, zink och guld.[4] Även om svavelkisen i sig inte föranleder brytning har den använts till framställning av svavel, svavelsyra och rödfärg samt under stenåldern och bronsåldern för eldslagning i stället för eldstål.

Vittring

[redigera | redigera wikitext]

Som andra sulfidmineral tenderar svavelkis att vittra snabbt i förhållande till silikatmineral och oxider när mineralet är exponerad till vatten och syre nära jordens yta. Denna vittring sker främst genom oxidering och utlöser ämnen som kan förorena vattendrag och sjöar.[5] Bakomliggande orsaken till svavelkisens snabba vittring är att den i syrefattiga miljöer och hamnar därför i kemisk ojämnvikt i syrerika miljöer.[5] Den naturliga vittringen av svavelkis i lerskiffer, en bergart som tenderar att ha avsevärda mängder av mineralet, tros vara konditionerad av bergets sprickdensitet och erosionshastighet.[6] Vittringen av pyrit bildar svavelsyra. Man känner inte till någon annan oxideringsprocess i naturen som bildar så starka syror.[7][1]

Mänskligt inducerad svavelkisvittring en fenomen som förekommer vid merparten av världens gruvor.[8] Denna vittring sker fortare om pyriten är mycket finkornig och till och med mikroskopisk då de totala reaktionsytan blir större för samma massa svavelkis.[8] Pyrit ovanför grundvattenytan tenderar att vittra fortare än den under ytan.[9]

Vittring av svavelkis i lerskiffer tros vara en bidragande faktor i vissa jordskred.[10]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Stumm, W.; Morgan, J.J. (1996). ”Kinetics of Redox Processes” (på engelska). Aquatic chemistry – Chemical Equilibria and Rates in Natural Waters. Wiley & Sons 
  2. ^ Berry, L.G.; Brian Mason (1959). Mineralogy. San Francisco: W.H Freeman and Company. sid. 332 
  3. ^ [a b] Koark, H.; Kresten, P.; Laufeld, S.; Sandwall, J. (1986). Falu gruvas geologi. Uppsala: Sveriges Geologiska Undersökning. sid. 7. ISBN 91-7158-409-9 
  4. ^ [a b] Magnusson, Nils H. (1953). Malmgeologi. Stockholm: Jernkontoret. sid. 92ff 
  5. ^ [a b] ”Chapter 5: Sulphide minerals and acid rock drainage” (på engelska). Sveriges Geologiska Undersökning. https://www.sgu.se/en/itp308/knowledge-platform/5-sulphide-minerals-acid-rock-drainage/. Läst 23 augusti 2024. 
  6. ^ Gu, Xin; Heaney, Peter J.; Aarão, Fabio D.A.; Brantley, Susan L. (2020). ”Deep abiotic weathering of pyrite” (på engelska). Science 370 (6515). doi:10.1126/science.abb8092. https://www.science.org/doi/full/10.1126/science.abb8092. 
  7. ^ Wolkersdorfer, Christian (2008). ”Hydrogeochemistry of Mine Water” (på engelska). Water Management at Abandoned Flooded Underground Mines. sid. 11. ISBN 9783540773306 
  8. ^ [a b] Wolkersdorfer, Christian (2008). ”Hydrogeochemistry of Mine Water” (på engelska). Water Management at Abandoned Flooded Underground Mines. sid. 12. ISBN 9783540773306 
  9. ^ Younger, Paul L. (2002). ”The importance of pyritic roof strata in aquatic pollutant release from abandoned mines in a major, oolitic, berthierine-chamosite-siderite iron ore field, Cleveland, UK”. i Younger, PL. & Robins, N.S (på engelska). Mine Water Hydrogeology and Geochemistry. Geological Society, London, Special Publications. "198". sid. 251-266 
  10. ^ Vear, Alwyn; Curtis, Charles (1981). ”A quantitative evaluation of pyrite weathering” (på engelska). Earth Surface Process and Landforms 6: sid. 191-198. doi:10.1002/esp.3290060214. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svavelkis&oldid=55838083”