Säkerhetspolitiska rådet – Wikipedia

Det säkerhetspolitiska rådet på regeringskansliet inrättades 2014/2015 av regeringen Löfven I för att regelbundet kunna diskutera och samordna med berörda statsråd, samt informera dessa om, frågor som rör Sveriges säkerhet.

Rådet inrättades för att regelbundet kunna diskutera en samordnad hantering av frågor som rör Sveriges säkerhet i bred bemärkelse som ett beredande och koordinerande organ mellan de statsråd som förväntas ha mest inblandning den typen av frågor och för att deltagarna skulle kunna informera sig så att ansvarigt statsråd kunde veta vad de kunde komma att behöva förbereda som regeringsbeslut.^[3] Statsminister Stefan Löfven nämnde 2015 det militära försvaret, miljöhot, terrorism och IT-säkerhet.^[3] Löfven betonade att rådet inte fastslog slutsatser som var [att betrakta som] regeringsbeslut.^[a] I rådet talade deltagarna inte om operativa frågor utan om strategiska.^[4]

I rådet, som leddes av statsministern, ingick statsministern, vice statsministern, utrikesministern, försvarsministern och inrikesministern. Även andra statsråd och vissa statssekreterare samt företrädare för berörda myndigheter deltog vid behov.^[3] Statsministern sade att rådet sammanträdde i genomsnitt en gång i månaden.^[3]

Rådet inrättades som en åtgärd mot att Försvarsmakten rapporterat att en främmande miniubåt hade kränkt svenskt territorium.^[5]

Vid tiden för inrättandet fanns motsvarande råd redan i Norge, Finland, Danmark och Storbritannien.^[1]

I en interpellation som debatterades den 3 mars 2015 efterlyste Hans Wallmark (M) möjlighet för riksdagen att granska och följa upp regeringens arbete i rådet. Han efterlyste mötesprotokoll och förteckning över vilka som hade deltagit på rådets möten.^[3]

Även Andreas Norlén (M) efterfrågade dokumentation och spårbarhet.^[3] Han noterade att konstitutionsutskottet vid flera tillfällen hade betonat betydelsen av att arbetet i regeringskansliet dokumenterades så att det i efterhand gick att följa upp.^[3] Han lyfte ett granskningsbetänkande från redan 2005/2006 rörande regeringen Perssons hantering av flodvågskatastrofen 2004 (samt ett betänkande från 2012/2013) där konstitutionsutskottet påpekade värdet av dokumentation även från möten av informell karaktär, dels för att det internt inte skulle uppstå osäkerhet om vad man kommit fram till men även för att i efterhand skulle kunna granska händelseförloppet.^[3]

Hillevi Larsson (S) sade att dokumentation inte var det viktigaste och att om ett reellt hot förekom så skulle riksdagen få veta det och det var den vanliga beslutsgången som gällde.^[3]

Statsminister Stefan Löfven (S) sade att rådet förde minnesanteckningar,^[2] att regeringen hade ett ansvar för att visa hur regeringens arbete hade gått till och att dokumentationen skulle ske på ett korrekt sätt.^[3]

I januari 2016 anmäldes Löfven till konstitutionsutskottet av Wallmark när oppositionen nekades att ta del av anteckningarna,^[2] men utskottet kom fram till att säkerhetspolitiska rådet inte hade någon skyldighet att dokumentera sina möten.^[6]

I samband med rapporteringen kring Transportstyrelsens IT-upphandling sommaren 2017 sade Wallmark att bristen på insyn i det säkerhetspolitiska rådet gjorde det svårt för allmänheten och oppositionen att granska regeringen.^[6] Den Moderate riksdagsmannen Jan Ericson begärde av regeringskansliet ut handlingar gällande säkerhetspolitiska rådet^[7] men fick svaret (även från regeringen) att några sådana handlingar ej existerade,^[8] vilket väckte frågor om det säkerhetspolitiska rådet någonsin hade existerat.^{[9][10][11][12]}

I november 2017 meddelade regeringen att "Det förs inte några protokoll vid rådets möten. Från och med hösten 2017 diarieförs dagordning och en tjänsteanteckning av vilken bland annat framgår vilka som deltog vid mötet."^[13]

Vid annonseringen av rådet kommenterade den militärstrategiska experten Stefan Ring att det innebar en rejäl uppgradering av de säkerhetspolitiska frågorna där de lyftes till högsta prioritet^[1]

Statsvetaren Fredrik Bynander såg problem med att den säkerhetspolitiska makten skulle komma att koncentreras till en liten grupp och med färre personer i rummet som kunde ifrågasätta och bidra med expertis och erfarenhet.^[14] Han sade också att eftersom hela regeringen är gemensamt ansvarig för dess beslut kunde konstruktionen leda till att hela regeringens trovärdighet ifrågasattes om bara ett annat statsråd sade sig inte ha informerats.^[14]

• Krishanteringsrådet som består av myndighetschefer från några av myndigheterna inom krishanteringsområdet, till exempel Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten och Socialstyrelsen.^[15] Det leds av inrikesministerns statssekreterare.^[16]
• Kansliet för krishantering ("Kriskansliet"), som efter maktskiftet 2014 flyttades från statsrådsberedningen till justitiedepartementet.^[17] Tidigare hade det, sedan regeringen Perssons kritiserade hantering av flodvågskatastrofen 2004, legat närmare statsministern själv.^[18]
• Gruppen för strategisk samordning (GSS)
• Obligatorisk IT-incidentrapportering som innebär en skyldighet för Svenska statliga myndigheter att sedan den 4 april 2016 rapportera IT-sårbarheter till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)