RIM-67 Standard ER – Wikipedia

RIM-67 Standard ER
En RIM-67 avfyras från en robotkryssare av Leahy-klass.
Typ	Luftvärnsrobot
Ursprungsland	USA
Servicehistoria
Brukstid	1981 – nutid
Medverkan i krig	Operation Praying Mantis
Produktionshistoria
Tillverkare	Raytheon Company, RTX
Kostnad/enhet	~ 400 000 USD
Varianter	RIM-67A, RIM-67B, RIM-67C, RIM-67D, RIM-67E
Specifikationer
Längd	7,98 meter
Vikt	1340 kg
Spännvidd	1080 mm (robot) 1750 mm (booster)
Diameter	343 mm (robot) 450 mm (booster)
Stridsspets	Mk 51 (RIM-67A) Mk 115 (RIM-67C)
Tändrör	zonrör
Motor	Första steget: Hercules Mk 12 (RIM-67A) Hercules Mk 70 (RIM-67C) Andra steget: Atlantic Research Mk 30
Målsökare	Semiaktiv radarmålsökare
Prestanda
Räckvidd	65 km (RIM-67A) 185 km (RIM-67C)
Maxhöjd	> 24 400 meter
Maxhastighet	mach 2,5 (RIM-67A) mach 3,5 (RIM-67C)

RIM-67 Standard ER (ER = Extended Range) är en luftvärnsrobot utvecklad för USA:s flotta. Roboten är baserad på RIM-66 Standard MR, men har längre räckvidd.

Efter att RIM-66 hade visat sig stridsduglig i slutet av vietnamkriget började arbetet med att ersätta luftvärnsrobotsystemen RIM-2 Terrier och RIM-8 Talos. Den nya roboten var i stort sett samma som RIM-66, men för att uppnå motsvarande räckvidd som Talos byttes motorn ut och en booster-raket monterades på vilket gjorde roboten till en tvåstegsraket. Resultatet SM-1ER blev en robot som var lika stor som Terrier med räckvidd som kunde matcha den betydligt tyngre roboten Talos.

För att kunna dra nytta av de förbättringar som införts i robotarna SM-2 för Aegis-systemet genomfördes ett omfattande uppgraderingsprogram av de fartyg som tidigare varit bestyckade med Terrier eller Talos. Programmet som kallades New Threat Upgrade (NTU) innebar förutom nya robotar med tröghetsnavigering och monopuls-målsökare bland annat ny luftspaningsradar, ny eldledningsradar och ny stridsledningscentral.

RIM-67 med booster-raket var för lång för att få plats i VLS-tuberna som infördes på Ticonderoga-klass kryssarna från och med USS San Jacinto. Därför utvecklades en robot med kortare booster-motor som fick beteckningen RIM-156 för att ge luftvärnssystemet på Aegis-kryssarna längre räckvidd.

RIM-156 var dock en temporär lösning i väntan på nästa generations luftvärnsrobot RIM-161 Standard Missile 3. SM-3 har tillräcklig räckvidd för att kunna användas mot ballistiska robotar och satelliter i låg omloppsbana.

•  USA:s flotta
  • Robotjagare av Coontz-klassen SM-1ER (endast USS Mahan fick NTU-uppgradering)
  • Robotkryssare av Leahy-klassen SM-1ER (SM-2ER och NTU i slutet av 1980-talet)
  • Robotkryssare av Belknap-klassen SM-1ER (SM-2ER och NTU i slutet av 1980-talet)
  • Robotkryssare av Ticonderoga-klassen RIM-156 (från och med USS San Jacinto)
  • Robotjagare av Arleigh Burke-klassen RIM-156
  • Robotkryssaren USS Bainbridge SM-1ER
  • Robotkryssaren USS Long Beach SM-1ER (hade tidigare Terrier-robotar)
  • Robotkryssaren USS Truxtun SM-1ER

• RIM-66 Standard MR
• RIM-161 Standard Missile 3

• Raytheon RIM-67 Standard ER Andreas Parsch
• RIM-66 / RIM-67 Standard Missile Federation of American Scientists