Brad Pitt – Wikipedia

Brad Pitt
Brad Pitt 2024.
Brad Pitt 2024.
FöddWilliam Bradley Pitt
18 december 1963 (60 år)
Shawnee, Oklahoma, USA
Utbildad vidUniversity of Missouri och Kickapoo High School
Aktiva år1987–
MakaJennifer Aniston
(g. 2000–2005, skilda)
Angelina Jolie
(g. 2014–2016, skilda)
Barn6
Betydande roller
David Mills i Seven
Tyler Durden i Fight Club
Rusty Ryan i Ocean's Eleven, Ocean's Twelve och Ocean's Thirteen
Akilles i Troja
Benjamin Button i Benjamin Buttons otroliga liv
Lt. Aldo Raine i Inglourious Basterds
Gerry Lane i World War Z
Cliff Booth i Once Upon a Time in Hollywood
Bästa film
2014 – 12 Years a Slave
Bästa manliga biroll
2020 – Once Upon a Time in Hollywood
Bästa manliga biroll
1996 – De 12 apornas armé
2020 – Once Upon a Time in Hollywood
Bästa manliga biroll
2020 – Once Upon a Time in Hollywood
IMDb SFDb

William Bradley "Brad" Pitt, född 18 december 1963 i Shawnee, Oklahoma, är en amerikansk skådespelare och filmproducent. Brad Pitt har vunnit två Oscars, nominerats ytterligare fem gånger till priset samt vunnit två Golden Globes och erhållit ytterligare fem nomineringar till samma pris. Han har kallats en av världens mest attraktiva män och har fått påtaglig medieuppmärksamhet för detta.

Brad Pitt började sin skådespelarkarriär med gästframträdanden på tv, inklusive en roll i CBS såpopera Dallas 1987. Han uppmärksammades senare för sin roll som en liftande cowboy som förför Geena Davis rollfigur i filmen Thelma & Louise (1991). Sina första huvudroller i större produktioner fick han i Där floden flyter fram (1992) och En vampyrs bekännelse (1994). Samma år spelade han mot Anthony Hopkins i dramat Höstlegender och nominerades till en Golden Globe för sin roll. Pitts framträdanden i två filmer 1995 kritikerrosades: Seven och De 12 apornas armé. För sin roll i den senare erhöll han en Golden Globe i kategorin bästa biroll, och nominerades även till en Oscar. Brad Pitt var en av producenterna bakom långfilmen 12 Years a Slave och vann en Oscar för bästa film vid Oscarsgalan 2014. Vid Oscarsgalan 2020 vann Pitt sin första Oscar som skådespelare för sin roll som Cliff Booth i Quentin Tarantinos film Once Upon a Time in Hollywood.

Fyra år senare (1999) hade han huvudrollen i kultfilmen Fight Club. Pitt spelade sedan rollfiguren Rusty Ryan i filmen Ocean's Eleven (2001) och uppföljarna Ocean's Twelve (2004) och Ocean's Thirteen (2007). Hans största kommersiella framgångar har varit Troja (2004) och Mr. & Mrs. Smith (2005) där han spelade mot Angelina Jolie. Sin andra oscarsnominering erhöll han för huvudrollen i filmen Benjamin Buttons otroliga liv (2008).

Pitt äger produktionsbolaget Plan B Entertainment som deltog i produktionen av den i kategorin bästa film oscarbelönade filmen The Departed (2006). Han var gift med skådespelaren Jennifer Aniston i fem år som han lärde känna via Tv-serien Vänner 1998. Under 2005 etablerade Pitt sin relation med skådespelaren Angelina Jolie som han också gifte sig med 2014. Angelina Jolie.[1] De två har sex barn tillsammans varav tre biologiska barn. 2016 tog Jolie och Pitt ut skilsmässa efter problem inom äktenskapet.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Brad Pitt är son till Jane Etta (född Hillhouse), gymnasiekurator, och William Alvin Pitt, som var chef vid ett lastbilsbolag. Brad Pitt föddes i Shawnee, Oklahoma[2] och växte sedan upp i Springfield, Missouri tillsammans med sina yngre syskon Douglas och Julie Neal.[3] Familjen tillhörde den konservativa kyrkan Southern Baptist Convention. Pitt gick på Kickapoo High School och tränade där golf, tennis och simning. Han var aktiv i flera föreningar, debatter och musikaler.[4] Efter examen från Kickapoo fortsatte han 1982 att studera vid University of Missouri, med journalism som huvudämne och reklam som specialitet.[4] Som medlem i den manliga studentföreningen Sigma Chi[2] deltog han i flera teateruppsättningar.[5] Han älskade film – "en portal till en annorlunda värld för mig" – och två veckor innan examen flyttade han till Los Angeles för att etablera sig som ung skådespelare. Hans lärare var Roy London. För att försörja sig arbetade han bland annat som flytthjälp och chaufför[6] och klädde ut sig till kyckling för restaurangkedjan El Pollo Loco[4].

Mellan 1994 och 1997 hade Pitt en mycket omskriven relation med sin medspelare i Seven, Gwyneth Paltrow efter att tidigare ha varit tillsammans med skådespelerskan Juliette Lewis. Lewis spelade också hans flickvän i filmen Kalifornia.[7] 1998 mötte han skådespelaren Jennifer Aniston. De gifte sig i staden Malibu, Kalifornien i juli 2000. I januari 2005 meddelade paret att de skulle skilja sig, efter sju år tillsammans.[8][9]

Angelina Jolie och Brad Pitt
Angelina Jolie och Brad Pitt på Oscarsgalan den 22 februari 2009.

Under sommaren 2005 sågs Pitt tillsammans med Angelina Jolie så ofta att media kom att kalla paret Brangelina.[10] Pitt och Jolie tillstod relationen första gången i januari 2006 när Jolie meddelade att hon var gravid med Pitts barn.[11][12] Paret förlovade sig 2012 och gifte sig 2014 i Frankrike.[1] Pitt och Jolie har sex barn födda mellan 2001 och 2008: Maddox Chivan, Pax Thien, Zahara Marley, Shiloh Nouvel, Knox Léon och Vivienne Marcheline. Tre är adopterade, från Kambodja, Vietnam och Etiopien. De sistfödda, Knox Léon och Vivienne Marcheline, är tvillingar.

Den 19 september 2016 meddelades att Angelina Jolie har ansökt om skilsmässa efter 2 år som gifta och en tolv år lång relation med Pitt.[13]

Brad Pitt köpte 2022 en havsnära villa ritad 1918 för 40 miljoner dollar.[14]

Shiloh Nouvel

[redigera | redigera wikitext]

Shiloh Nouvel Jolie-Pitt, född 27 maj 2006 i Swakopmund i Namibia, är Angelina Jolies och Brad Pitts första biologiska barn och det första spädbarnet som har gestaltats på vaxkabinettet Madame Tussauds i New York.

Födelsen var en av de genom tiderna mest uppmärksammade i Hollywood och föräldrarna sålde de första bilderna av Shiloh genom distributören Getty Images. Tidskriften People betalade drygt 4,1 miljoner dollar för de nordamerikanska rättigheterna till bilderna, medan den brittiska tidningen Hello! erhöll internationella rättigheter för ungefär 3,5 miljoner dollar, varvid den totala försäljningen av rättigheter givit paret nära 10 miljoner dollar världen över. Vinsterna skänktes av föräldrarna till välgörenhet.

Strax efter födseln bekräftades det att barnet skulle ha namibiskt pass. Madame Tussauds i New York lät skapa en vaxstaty av det två månader gamla spädbarnet, vilket gör Shiloh till den yngsta personen någonsin, som har fått en egen staty på något av Madame Tussauds vaxkabinett.

2008 gjorde Shiloh, vid två års ålder, sin filmdebut i filmen Benjamin Buttons otroliga liv. Filmen nominerades till 13 Oscars.

Filmografi

[redigera | redigera wikitext]

Tidiga roller

[redigera | redigera wikitext]
Filmografi
År Land Film Roll
1987 USA Biltjuvarna –
snodd på 29 sekunder 		Walter
1987 USA Noll att förlora Partygäst
1988 USA Dark Sun Rick
1989 USA Happy Together Brian
1989 USA Cutting Class Dwight Ingalls
1990 USA För ung för att dö Billy Canton
1990 USA The Image Kameraman
1991 USA I brottets gränsland Joe Maloney
1991 USA Thelma & Louise J.D.
1991 USA Johnny Suede Johnny Suede
1992 USA Cool World Frank Harris
1992 USA Contact Cox
1992 USA Där floden flyter fram Paul MacLean
1993 USA Kalifornia Early Grace
1993 USA True Romance Floyd
1994 USA En vampyrs bekännelse Louis de Pointe du Lacs
1994 USA Höstlegender Tristan Ludlow
1994 USA Ett farligt förslag Elliott Fowler
1995 USA Seven David Mills
1995 USA De tolv apornas armé Jeffrey Goines
1996 USA Sleepers Michael Sullivan
1997 USA En fiende ibland oss Rory Devany
1997 USA Sju år i Tibet Heinrich Harrer
1998 USA Möt Joe Black Joe Black
1999 USA I huvudet på John Malkovich Brad Pitt (cameo)
1999 USA Fight Club Tyler Durden
2000 USA Snatch Mickey O'Neil
2001 USA The Mexican Jerry Welbach
2001 USA Spy Game Tom Bishop
2001 USA Ocean's Eleven Rusty Ryan
2002 USA Full Frontal Brad Pitt (cameo)
2002 USA Confessions of a Dangerous Mind Bachelor #1 (cameo)
2003 USA Sinbad: Legenden om
de sju haven 		Sinbad (röst)
2004 USA Troja Achilles
2004 USA Ocean's Twelve Rusty Ryan
2005 USA Mr. & Mrs. Smith John Smith
2006 USA Babel Richard
2007 USA Ocean's Thirteen Rusty Ryan
2007 USA Mordet på Jesse James
av ynkryggen Robert Ford 		Jesse James
2008 USA Burn After Reading Chad Feldheimer
2008 USA Benjamin Buttons otroliga liv Benjamin Button
2009 USA Inglourious Basterds Lt. Aldo Raine
2010 USA Megamind Metro Man (röst)
2011 USA The Tree of Life Mr. O'Brien
2011 USA Moneyball Billy Beane
2012 USA Killing Them Softly Jackie Cogan
2013 USA World War Z Gerry Lane
2013 USA 12 Years a Slave Samuel Bass
2013 USA The Counselor Westray
2014 USA Fury Wardaddy
2015 USA By the Sea Roland
2015 USA The Big Short Ben Rickert
2016 USA Allied Max Vatan
2016 USA Voyage of Time Berättare (röst)
2017 USA War Machine Glen McMahon
2018 USA Deadpool 2 The Vanisher (cameo)
2019 USA Once Upon a Time in Hollywood Cliff Booth
2019 USA Ad Astra Roy McBride
2022 USA The Lost City Allison
2022 USA Bullet Train Ladybug
2022 USA Babylon Jack Conrad
2024 USA IF – Låtsaskompisar Keith (röst)
2024 USA Wolfs Nick
2025 USA F1 Sonny Hayes
År Land TV Roll
1988 USA Growing Pains Jeff
1988 USA Dallas Randy
1988 USA 21 Jump Street Peter
1988 USA Glory Days Walker Lovejoy
1991 USA Tre rysare Billy
1992 USA Röster från andra sidan graven Billy
2001 USA Vänner Will Colbert
2002 USA Jackass Sig själv
2003 USA Freedom: A History of Us Diverse roller
2017 USA The Jim Jefferies Show Weatherman

Filmkarriären började 1987 med små roller i filmerna Ingen utväg, Biltjuvarna – snodd på 29 sekunder och Noll att förlora. Samma år debuterade Pitt på tv med en gästroll i Growing Pains, en situationskomedi av ABC. Han medverkade också i fyra avsnitt av såpoperan Dallas (CBS) mellan december 1987 och februari 1988, då i rollen som Randy, rollfiguren Charlie Wades (Shalane McCall) pojkvän. Han har kallat sin roll "en idiotisk pojkvän som blir påkommen med att vara otrogen".[15] Senare samma år hade han en gästroll i Fox polisdrama 21 Jump Street. 1988 hade Pitt en ledande roll i en jugoslavisk-amerikansk samproduktion, Dark Side of the Sun, som en ung man som skickas till Adriatiska havet för att hitta ett botemedel för ett hudproblem. På grund av att filmen förlorades under det kroatiska självständighetskriget hade den inte premiär förrän 1998.[4]

År 1989 medverkade Pitt i två filmer: komedin Happy Together och skräckfilmen Cutting Class. På tv gästspelade han i Head of the Class, Freddy's Nightmares, Livet runt trettio och för andra gången, i Growing Pains. 1990 fick han rollen som Billy Canton, en knarkare som utnyttjar en ung rymmare (spelad av Juliette Lewis) i NBCs tv-film För ung för att dö som är en berättelse om en tonåring som riskerar att dömas till döden för mord.[16] En kritiker skrev att "Pitt är en magnifikt slemmig typ... han är verkligen skrämmande". (Ken Tucker, Entertainment Weekly)[16] 1990 hade Pitt också en framträdande roll i sex avsnitt av Fox kortlivade drama Glory Days och även en biroll i tv-filmen The Image (HBO). Hans nästa roll var i filmen I brottets gränsland (1991) där han spelade Joe Maloney, en sprinter i High School som har en kriminell bror (spelad av Ricky Schroeder).

Efter att ha spelat biroller i flera år och gästmedverkat i tv många gånger blev Brad Pitt känd för den större allmänheten med sin biroll i road-movien Thelma & Louise (1991).[17] Han spelade J.D., en amatörbrottsling som lär känna Thelma (Geena Davis). BBC skriver att kärlekscenen med Davis är ögonblicket som definierade Pitt som en sexsymbol.[18]

Efter Thelma & Louise spelade Pitt i lågbudgetfilmen Johnny Suede, om en aspirerande rockstjärna, och sen i filmen Cool World (1992). Sett till biljettförsäljningen och de dåliga recensionerna gjorde dessa filmer inget för att främja hans karriär. Desto bättre gick det med rollen som Paul MacLean i Robert Redfords biografiska film Där floden flyter fram (1992).[19] Hans tolkning av sin rollfigur har kallats ett "karriärskapande" framträdande[20] som bevisade att Pitt kunde vara mer än en "välbyggd kille med cowboyhatt".[21] Pitt sa att det var ett av hans svagaste framträdanden: "Det är så märkligt att [rollen] blev den som jag fick mest uppmärksamhet för".[22] Han tyckte att han hade nytta av att arbeta med skådespelare och personal som har så mycket talang och jämförde arbetet med Redford som att spela tennis: "när du spelar med någon som är bättre än dig blir ditt eget spel bättre".[20][21]

År 1993 återförenades Brad Pitt med Juliette Lewis (från För ung för att dö) i ytterligare en road-movie; Kalifornia. Han spelade Early Grace, en seriemördare och Lewis rollfigurs pojkvän i ett framträdande som Rolling Stone kallade "enastående, all [denna] pojkaktiga charm och sedan en fnysning som andas ren fara".[23] Pitt uppmärksammades också för en mindre roll i kultfilmen True Romance och vann samma år ShoWests pris för "morgondagens manliga stjärna".

Kritik och framgångar

[redigera | redigera wikitext]

År 1994 blev en viktig vändpunkt i Brad Pitts karriär. Huvudrollen som Louis de Pointe du Lacs i Neil Jordans långfilm En vampyrs bekännelse, baserad på boken av Anne Rice 1976 fick dock ett blandat mottagande. Filmen vann två MTV Movie Awards 1995[24] men Dallas Observer var inte nöjd med Pitts framträdande: "Brad Pitt... är en stor del av problemet [i filmen]. När regissörer visar upp hans kaxiga, sexiga, folkliga sida... är han en fröjd att se. Men det finns inget hos honom som tyder på inre plågor eller ens självkännedom, vilket gör honom till en tråkig Louis".[25] Efter En vampyrs bekännelse spelade Pitt huvudrollen i Höstlegender (1994), en film som utspelar sig under de första fyra decennierna av 1900-talet. Pitt skildrade Tristan Ludlow, son till Anthony Hopkins rollfigur som är en invandrare från Cornwall. För framträdandet nominerades Pitt till en Golden Globe i kategorin bästa skådespelare.[26] Aidan Quinn och Henry Thomas spelade Pitts bröder. Även den här filmen fick ett blandat mottagande[27] men många kritiker komplimenterade Pitts framträdande. New York Times skrev: "Pitts försagda mix av skådespeleri och egen stil skapar en perfekt hjärtekrossare. Det är synd att filmens ytlighet står i hans väg."[28]

I kriminalthrillern Seven (1995) spelade Brad Pitt en detektiv som är hack i häl på en seriemördare som spelas av Kevin Spacey. Morgan Freeman och Gwyneth Paltrow har också huvudroller i filmen.[29] Pitt sa att det var en betydande film och att hans roll skulle vidga hans horisonter som skådespelare.[30] Han ville röra sig bort från bilden av en "vacker kille ... och spela någon som har brister".[31] Hans framträdande fick ett positivt mottagande av kritikerna. Variety berömde Pitts förmåga att prestera ett "bestämt, energiskt och trovärdigt jobb som den ivriga unga detektiven".[32] Sevens intäkter världen över uppgår till över 327 miljoner amerikanska dollar.[33]

Efter succén med Seven tog Pitt en biroll som Jeffrey Goines i Terry Gilliams science fiction film De tolv apornas armé (1995). Filmen fick mestadels positiva recensioner. New York Times kallade den "våldsam och störande" och uppmärksammade Pitts "häpnadsväckande frenetiska prestation"; "han elektriserar Jeffrey med en märklig magnetism som blir viktig senare i filmen".[34] För sitt framträdande vann Brad Pitt en Golden Globe för bästa biroll[26] och nominerades för första gången till en Oscar, också den för bästa biroll.

Följande år hade Pitt en biroll i ett juridiskt drama, Sleepers (1996). Filmen baseras på Lorenzo Carcaterras roman med samma namn.[35] Den fick ett tvetydigt mottagande.[36] I Pitts nästa film, En fiende ibland oss (1997) spelade Pitt mot Harrison Ford i rollen som IRA-terroristen Rory Devany,[37] en roll för vilken det krävdes att han använde en irländsk dialekt.[38] Kritikerna var inte eniga om hur han lyckades med det: "Pitt hittar den rätta tonen av moralisk dubbeltydighet, men ibland är hans irländska uttal för övertygande – det är svårt att förstå vad han säger", skrev San Francisco Chronicle[39] Charleston Gazettes åsikt var att accenten tog över filmen.[40] En fiende ibland oss inbringade mer än 140 miljoner dollar världen över[33] men uppskattades mestadels inte av kritikerna. Senare samma år spelade Pitt den österrikiske alpinisten Heinrich Harrer i Jean-Jacques Annauds film Sju år i Tibet som bygger på Harrers memoarer (1953) med samma titel.[41] För att klara rollen tränade Pitt bergsklättring och bergsvandring i flera månader i Kalifornien och i Europas alper, tillsammans med medskådespelaren David Thewlis. Kritikerna var mestadels negativa och filmen ansågs i allmänhet vara en besvikelse.[42] Marknadsföringen försvårades av att Heinrich Harrer, då 84 år, erkände att han under andra världskriget var nazist och medlem av Adolf Hitlers SS-elittrupper.[43] Kina ogillade att filmen var pro-Tibet[41] men Pitt själv sa:

” Vem bryr sig om vad jag tycker att Kina ska göra (med Tibet)? ... Jag är en jävla skådespelare... Jag är en vuxen man som sminkar sig.[41] „

Pitt spelade sedan huvudrollen i Möt Joe Black. Han porträtterade liemannen som bebor en ung mans kropp för att lära sig hur det är att vara människa.[44] Igen var kritiken blandad och många var missnöjda med Pitts prestation. San Francisco Chronicle skrev att Pitt var oförmögen "att övertyga publiken om att han känner till alla mysterier om död och evighet".[45]

Från 1999 till 2003

[redigera | redigera wikitext]

I Fight Club (1999) porträtterade Brad Pitt Tyler Durden, en hårdnackad och karismatisk individ.[46][47] Filmen regisserades av David Fincher och är en filmatisering av Chuck Palahniuks roman med samma namn.[48] Pitt förberedde sig för rollen genom lektioner i boxning, taekwondo och grappling.[49] För att ge ett trovärdigt intryck gick han med på att ta bort bitar av sina framtänder. Dessa restaurerades när inspelningarna var avslutade.[50] När filmen marknadsfördes sa Pitt att syftet med filmen inte nödvändigtvis var att ta ut sina aggressioner på någon annan, utan snarare att "erfara något, ta en smäll till" och se hur du klarar det.[51] Fight Club hade premiär på Filmfestivalen i Venedig 1999.[52] Trots att kritiken var delad om filmen i allmänhet[53][54] lovordades Pitts prestation i stort. CNN anmärkte att filmens karaktär är riskabel men ändå framgångsrik.[55] Variety kommenterade Pitts förmåga att vara "cool, karismatisk och mer dynamiskt fysisk än, kanske i [...] sin genombrottsroll i Thelma & Louise.[56] Fight Club var ingen kommersiell framgång på biograferna men blev en kultfilm när den kom ut på DVD 2000.[57]

Efter Fight Club spelade Pitt en irländsk-romsk boxare med ett knappt begripligt uttal i Guy Ritchies gangsterfilm Snatch (2000).[58] Åtskilliga recensenter var kritiska till filmen, dock fick Pitt beröm av de flesta.[59] San Francisco Chronicle skrev att Pitt var "idealisk i rollen som en irländare vars brytning är så tjock att inte ens britter kan förstå honom". Innan Snatch hade Pitt varit "fjättrad av roller som krävde grubblande introspektion, men nyligen har han funnit sitt kall i svart komisk skandalöshet och vräkig utåtvändhet".[60] Village Voice gjorde gällande att "Pitt får ut maximalt komiskt miltal ur en en-skämts roll".[61]

Följande år spelade Brad Pitt mot Julia Roberts i den romantiska komedin The Mexican (2001). Kritikernas åsikter varierade[62] men filmen var en kassasuccé.[33] Pitts nästa roll var i kalla kriget-thrillern Spy Game som nådde intäkter på mer än 143 miljoner dollar världen över.[33] Hans roll var Tom Bishop, en agent vid CIA som hade Robert Redfords rollfigur som mentor.[63] Salon tyckte om filmen men noterade att varken Pitt eller Redford levererade "särskilt mycket emotionella känslor till publiken".[64]

Brad Pitt gjorde ett gästframträdande 22 november 2001 i den åttonde säsongen av tv-serien Vänner. Han spelade en man som hyste agg mot rollfiguren Rachel Green som spelades av Jennifer Aniston som Pitt då var gift med.[65] För sin prestation nominerades han till en Emmy i kategorin "enastående gästspelare i komediserie".[66] År 2001 spelade Pitt också Rusty Ryan i rånfilmen Ocean's Eleven, en omarbetning av Storslam i Las Vegas (1960). Ensemblen inkluderade George Clooney, Matt Damon, Andy García och Julia Roberts.[67] Filmen fick bra kritik och var en kassasuccé världen över med intäkter på över 450 miljoner dollar.[33]

Pitt medverkade i två avsnitt av MTV:s dokusåpa Jackass i februari 2002. Han hade samma år en karaktärsroll i George Clooneys regidebut Confessions of a Dangerous Mind[68]. Han bidrog också med rösten till Sinbad i Dreamworks animerade film Sinbad: Legenden om de sju haven (2003) och även i ett avsnitt av den animerade tv-serien King of the Hill.[69][70]

Efter 2003

[redigera | redigera wikitext]

Brad Pitt hade två stora filmroller 2004: huvudrollen som Achilles i Troja och som Rusty Ryan i uppföljaren Ocean's Twelve. Troja baseras på Illiaden. Pitt tränade svärdsfäktning innan inspelningarna började.[71] Under inspelningarna skadade han en hälsena vilket försenade produktionen med flera veckor.[72] Med intäkter på mer än 497 miljoner dollar är Troja Pitts mest framgångsrika film hittills. Filmen drog in 364 miljoner dollar internationellt och 144 miljoner dollar nationellt i USA.[33][73] Ocean's Twelve drog in 362 miljoner dollar världen över.[33] CNN kallade Pitts och Clooneys samverkan "den bästa manliga kemin sedan Paul Newman och Robert Redford".[74]

I Mr. & Mrs. Smith (2005), regisserad av Dough Liman, upptäcker två uttråkade äkta makar att partnern är en lönnmördare som har i uppdrag att döda den andra. Långfilmen fick hyggliga recensioner men det var samspelet mellan Pitt och Angelina Jolie som prisades generellt. Jolie spelade Pitts rollfigurs (John) maka. Star Tribune skrev att "berättelsen känns slumpartad men filmen rör sig framåt med sällskaplig charm, galopperande energi och stjärnornas termonukleära kemi på filmduken".[75] Mr. & Mrs. Smith tog in 478 miljoner dollar på biograferna (globalt), vilket gjorde den till en av de största hitfilmerna år 2005.[76]

I sin nästa långfilm spelade Pitt mot Cate Blanchett i Alejandro González Iñárritus multi-berättelse Babel (2006). Den fick bra kritik och Seattle Post-Intelligencer tyckte att Pitt var trovärdig och synliggjorde filmen.[77] Pitt kallade senare beslutet att vara med "ett av de bästa besluten i min karriär".[78] Filmen visades på Filmfestivalen i Cannes 2006[79] och senare på Toronto International Film Festival.[80] Babel nominerades till sju Oscars och Golden Globe och vann Golden Globes pris för bästa filmdrama. Pitt nominerades till en Golden Globe för bästa biroll.

Brad Pitt spelade rollen Rusty Ryan för tredje gången i Ocean's Thirteen (2007).[81] Filmen var inte lika lukrativ som de två föregångarna men inbringade ändå 311 miljoner dollar, globalt.[33] Den amerikanske banditen Jesse James blev Pitts nästa roll, i western-dramat Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (2007), en filmatisering av författaren Ron Hansens roman med samma namn.[82] Filmen regisserades av Andrew Dominik och producerades av Pitts företag Plan B. Den hade premiär på den 64:e Filmfestivalen i Venedig[83] och Pitt fick där priset för bästa skådespelare.[84] Pitt lämnade festivalen tidigt efter att ha blivit attackerad av en åskådare.[85] Han hämtade istället sin trofé vid påföljande års festival.[86]

Pitts nästa roll var i den svarta komedin Burn After Reading. Filmen fick ett positivt mottagande; Guardian kallade den en "tätt lindad, sinnrikt upplagd spionkomedi" och anmärkte att Pitts framträdande var ett av de roligaste.[87] Senare samma år spelade han huvudrollen Benjamin Button i David Finchers film Benjamin Buttons otroliga liv (2008), en fri omarbetning av F. Scott Fitzgeralds novell från 1921 med samma namn. Filmen följer en man som föds som 80-åring och åldras bakåt. Baltimore Sun skrev att Pitts känsliga framträdande gör Benjamin Button ett "tidlöst mästerverk".[88] Prestationen gav Pitt hans första nominering till utmärkelsen Screen Actors Guild Award[89] samt hans fjärde nominering till en Golden Globe och andra nominering till en Oscars[90] - alla i kategorin bästa skådespelare. Filmen mottog tretton Oscarsnomineringar och inbringade 329 miljoner dollar på biograferna världen över.[33]

Pitt på premiären av Inglourious Basterds i Berlin den 28 juli 2009.

Sedan 2008 har Pitts arbete inkluderat huvudrollen i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds som hade premiär i augusti 2009 på en specialvisning vid Filmfestivalen i Cannes.[91] Han spelade Lieutenant Aldo Raine, en amerikan som gör motstånd mot nazisterna i det av Tyskland ockuperade Frankrike.[92] Filmen var en kassasuccé med intäkter på 311 miljoner dollar världen över.[33] Recensionerna var överlag positiva.[93] Filmen fick flera utmärkelser, inklusive åtta Oscarsnomineringar och sju nomineringar till MTV Movie Award, inklusive priset för bästa manliga framträdande för Brad Pitts prestation.[94][95] Pitt gav röst åt superhjälten Metro Man i den animerade långfilmen Megamind (2010).[96] Han medverkade också i Terrence Malicks drama The Tree of Life (2011), som vann Guldpalmen (Palme d'Or) på Filmfestivalen i Cannes 2011.[97]

2012 blev Pitt tvåfaldigt Oscarsnominerad. Dels som producent till Moneyball som nominerades i kategorin Bästa film, men även som Bästa manlige huvudroll i samma film. År 2014 vann han sin första Oscar då 12 Years a Slave som Pitt medproducerat utsågs till bästa film. Vid Oscarsgalan 2016 nominerades han åter som producent då The Big Short nominerades till bästa film. År 2020 vann Pitt sin första Oscar som skådespelare då han prisades för bästa manliga biroll i Quentin Tarantinos film Once Upon a Time in Hollywood.[98]

Entreprenör och producent

[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med Jennifer Aniston och Brad Grey (VD, Paramount Pictures), startade Brad Pitt produktionsbolaget Plan B Entertainment år 2002.[99] Aniston och Grey lämnade bolaget 2005.[100][101] Företaget har producerat flera filmer, inklusive Kalle och chokladfabriken (2005) och Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford[102] och A Mighty Heart (2007) med Angelina Jolie i huvudrollen.[102][103] Plan B deltog också i produktionen av The Departed som vann en Oscar för bästa film år 2007. Pitt krediterades i filmen som producent men bara Graham King bedömdes vara berättigad till Oscarssegern.[104]

Producent (i urval)
År Film Anmärkning
2006 God Grew Tired of Us Exekutiv producent
Departed, TheThe Departed Oscar för bästa film
Nominerad–BAFTA Award för bästa film
Det är nåt som inte stämmer
2007 The Tehuacan Project Exekutiv producent
Year of the Dog Exekutiv producent
A Mighty Heart Medproducent
Nominerad–Independent Spirit Award for Best Film
Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford
2008 Benjamin Buttons otroliga liv David Fincher
Pretty/Handsome Exekutiv producent (TV)
2009 Tidsresenärens hustru Exekutiv producent
Pippa Lees hemliga liv Exekutiv producent
2010 Kick-Ass
Lyckan, kärleken och meningen med livet
2011 The Tree of Life Medproducent
Moneyball
2012 Killing Them Softly
2013 World War Z
12 Years a Slave Oscar för bästa film
2014 Selma Exekutiv producent
2015 The Big Short Nominerad – Oscar för bästa film
2016 Moonlight Exekutiv producent
The Lost City of Z Exekutiv producent
2018 Beautiful Boy
If Beale Street Could Talk Exekutiv producent
Vice
2019 The King
Ad Astra
2020 F1
2022 Minari Exekutiv producent
Blonde
2024 Bob Marley: One Love Exekutiv producent
Beetlejuice Beetlejuice Exekutiv producent
Wolfs
2025 F1

Välgörenhet

[redigera | redigera wikitext]
Pitt (vänster), William Hague (mitten) och Jolie (höger) under Global Summit to End Sexual Violence in Conflict i London den 12 juni 2014.

Brad Pitt stöder One Campaign som är en organisation som bekämpar AIDS och fattigdom i utvecklingsländer.[105][106] Han deltog som berättare i en tv-serie av PBS; Rx for Survival: A Global Health Challenge, som diskuterade aktuella globala hälsofrågor.[107] Tillsammans med Angelina Jolie reste han till Pakistan 2005 för att se konsekvenserna av jordbävningen i Kashmir 2005.[108] Följande år reste Pitt och Jolie till Haiti där de besökte en skola som stöds av Yéle Haïti, en välgörenhetsorganisation som stöds av den Haitifödde hip-hop musikern Wyclef Jean.[109] Paret donerade i maj 2007 1 miljon dollar till tre organisationer i Tchad och Sudan som riktar sig till de som påverkats av krisen i Darfur.[110] Pitt är tillsammans med George Clooney, Matt Damon, Don Cheadle och Jerry Weintraub grundare av Not On Our Watch, en organisation som försöker rikta världens fokus och resurser mot att stoppa och förhindra folkmord som det i Darfur.[111]

Pitt har ett ihållande intresse för arkitektur[112] och har varit berättare i serien Design e2 av PBS, som handlade om försök världen över att bygga miljövänliga byggnadsverk genom hållbar arkitektur och design.[113] Han grundade 2006 Make It Right Foundation som organiserar byggherrar i New Orleans för att finansiera och bygga prisvärda hus i stadens område Ninth Ward efter ödeläggelsen som orsakades av Orkanen Katrina.[114][115] Projektet involverar 13 arkitektkontor och miljöorganisationen Global Green USA. Flera av företagen donerar sina tjänster.[116][117] Pitt har utlovat 5 miljoner dollar i donationer.[118] De första sex bostäderna var färdiga i oktober 2008.[119] I september 2009 fick Pitt en utmärkelse av U.S. Green Building Council, en ideell handelsorganisation som marknadsför hur hållbarhet i byggnader planeras, byggs och sköts.[120][121] Pitt mötte i mars 2009 den amerikanske presidenten Barack Obama och representanthusets talman Nancy Pelosi för att marknadsföra sitt koncept om gröna bostäder samt för att diskutera möjligheten till statliga medel till projektet.[122]

I september 2006 startade Pitt och Jolie välgörenhetsorganisationen Jolie-Pitt Foundation för att bistå i humanitära frågor världen över.[123] De donerade då 1 miljon dollar var till organisationerna Global Action for Children och Läkare utan gränser.[123] Pitt och Jolie investerade tillsammans 8,5 miljoner dollar i donationsfonden och gav samma år ut 2,4 miljoner dollar[124] och följande år 3,4 miljoner dollar.[125] Stiftelsen donerade i juni 2009 1 miljon dollar till FN för att hjälpa pakistanier som flytt undan strider mellan militära trupper och talibaner.[126][127] Läkare utan gränser fick 1 miljon dollar 2010 för att hjälpa offer i jordbävningen i Haiti 2010.[128][129]

Pitt och Jolie sålde de första bilderna på dottern Shiloh (genom Getty Images) till tidningarna People (USA) och Hello! (Storbritannien) för 4,1 miljoner dollar och 3,5 miljoner dollar. Dessa erhöll då den nationella och internationella publiceringsrätten, respektive. Paret donerade intäkterna till välgörenhet.[130][131] Madame Tussauds i New York har en vaxfigur av Shiloh som då är två månader. Det är första gången galleriet avbildar ett spädbarn.[132] När tvillingarna Knox och Vivienne föddes såldes de första bilderna, igen, till People och Hello!, denna gång för sammanlagt 14 miljoner dollar. Intäkterna gick till Jolie-Pitt Foundation.[133][134][135]

I media

[redigera | redigera wikitext]
Pitt intervjuas på röda mattan den 6 januari 2007.

Brad Pitt har fått påtaglig mediauppmärksamhet för sitt utseende. Empire utnämnde honom 1995 till en av de sexigaste stjärnorna i filmens historia.[4] Samma år vann han Peoples hyllning "Sexiest Man Alive", som han också vann år 2000.[136][137]

Han var inkluderad på Forbes årliga "Celebrity 100" lista över de etthundra personerna som har mest makt åren 2006, 2007 och 2008, på plats fem, sex respektive tio.[138][139][140] Pitt hade också en plats på Time 100, en sammanställning av världens mäktigaste, som utses årligen av TIME.[141] Magasinet ansåg att Pitt använder sin "kraft som stjärna för att få folk att se platser och händelser som kamerorna vanligtvis inte fångar".[141] Han var också med på Time 100 år 2009.[142]

Med början år 2005 blev Pitts relation med Angelina Jolie en av de mest rapporterade nyhetshistorierna världen över. När det bekräftats att Jolie var gravid 2006 blev mediauppmärksamheten upphaussad till aldrig tidigare skådade nivåer, vilket Reuters, i en artikel betitlad Brangelina-febern kallade "vansinnesnivåer".[143] För att undvika media flydde paret till Namibia när dottern Shiloh skulle födas, "det mest emotsedda barnet sedan Jesus Kristus".[144] Medias intresse var lika intensivt två år senare när Jolie väntade parets andra barn. Under de två veckor hon ägnade vid ett sjukhus vid havet i Nice campade journalister och fotografer på trottoaren utanför för att rapportera om födelsen.[145]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Brad Pitt, 25 juli 2011.
Fotnoter
  1. ^ [a b] ”Pitt and Jolie wedding announced”. BBC. http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-28965212. Läst 28 augusti 2014. 
  2. ^ [a b] Karen S. Schneider (15 januari 1996). ”Look Who Bagged Brad”. People. Arkiverad från originalet den 27 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090527133715/http://www.people.com/people/archive/article/0,,20102562,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  3. ^ Chris Mundy (1 december 1994). ”Slippin' around on the road with Brad Pitt”. Rolling Stone. 
  4. ^ [a b c d e] ”Brad Pitt Filmography, Biography”. Fox News. 11 maj 2006. https://www.foxnews.com/story/brad-pitt-filmography-biography. Läst 27 juli 2011. 
  5. ^ ”Brad Pitt, sexiest man alive, is also one of the silliest”. Kansas City Star: s. E1. 12 september 2008. 
  6. ^ Tim Nudd (22 januari 2007). ”Brad Pitt: 'Strippers Changed My Life'”. People. http://www.people.com/people/article/0,,20009322,00.html. Läst 24 juli 2011. 
  7. ^ Gliatto, Tom (30 juni 1997). ”Love Lost”. People. http://www.people.com/people/archive/article/0,,20122540,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  8. ^ ”Pitt and Aniston announce split”. BBC News. 8 januari 2005. http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/4156907.stm. Läst 27 juli 2011. 
  9. ^ ”Jennifer Aniston and Brad Pitt Separate”. People. 7 januari 2005. http://www.people.com/people/article/0,,1015778,00.html. Läst 16 maj 2008. 
  10. ^ Robin Stummer (28 maj 2006). ”To Brad and Angelina: a C-section (and the keys to a hysterical nation)”. The Independent (UK). http://www.independent.co.uk/news/world/africa/to-brad-and-angelina-a-csection-and-the-keys-to-a-hysterical-nation-480063.html. Läst 27 juli 2011. 
  11. ^ ”Angelina Jolie Pregnant”. People. 11 januari 2006. http://www.people.com/people/article/0,,1145171,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  12. ^ Brad Pitt (1 oktober 2006). ”My List”. Esquire: s. 2. Arkiverad från originalet den 15 mars 2010. https://www.webcitation.org/5oFzrtuVq?url=http://www.esquire.com/features/hollywood/ESQ1006ESQ1006_164R_2. Läst 27 juli 2011. 
  13. ^ Telegraph: Angelina Jolie and Brad Pitt to divorce
  14. ^ Schultz, Katie (26 juli 2022). ”Brad Pitt Buys Historic Seaside Bungalow for $40 Million” (på amerikansk engelska). Architectural Digest. https://www.architecturaldigest.com/story/brad-pitt-buys-historic-seaside-bungalow. Läst 30 juli 2022. 
  15. ^ Jay Martel (14 maj 1992). ”Hot Actor: Brad Pitt”. Rolling Stone. Läst 12 januari 2009. 
  16. ^ [a b] Tucker, Ken (23 februari 1990). ”Too Young to Die — TV Review”. Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 15 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081015180436/http://www.ew.com/ew/article/0,,316786,00.html. Läst 24 juli 2011. 
  17. ^ Russell Smith (19 oktober 1993). ”Brad Pitt Only Does Interesting Movie Roles”. Deseret News: s. EV6. Läst 14 mars 2010. ”It was in 1991, when he hitched his ride with Geena Davis and Susan Sarandon in Thelma & Louise, that Pitt's star began to twinkle in earnest.” 
  18. ^ ”Brad Pitt's epic journey”. BBC News. 13 maj 2004. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/3687795.stm. Läst 24 juli 2011. ”His small but raunchy part as Geena Davis's lover immediately made him the latest Hollywood sex symbol.” 
  19. ^ Laurin Sydney (13 november 1998). ”Meet Brad Pitt: Actor talks traps, perfection, and honesty”. CNN: Showbiz/Movies. http://www.cnn.com/SHOWBIZ/Movies/9811/13/brad.pitt/. Läst 24 juli 2011. 
  20. ^ [a b] Janet Mock. ”Brad Pitt Biography”. People: s. 1. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110809103647/http://www.people.com/people/brad_pitt/biography. Läst 24 juli 2011. 
  21. ^ [a b] Jeff Giles (20 augusti 2009). ”Total Recall: Brad Pitt's Best Movies”. Rotten Tomatoes. s. 1. http://www.rottentomatoes.com/m/inglourious_basterds/news/1838607/total_recall_brad_pitts_best_movies. Läst 24 juli 2011. 
  22. ^ Chris Mundy (1 december 1994). ”Slippin' around on the road with Brad Pitt”. Rolling Stone. Läst 26 februari 2009. 
  23. ^ Peter Travers (8 december 2000). ”Kalifornia: Review”. Rolling Stone. http://www.rollingstone.com/movies/reviews/kalifornia-19930903. Läst 24 juli 2011. ”outstanding, all boyish charm and then a snort that exudes pure menace” 
  24. ^ ”Arkiverade kopian”. MTV. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120830211407/http://www.mtv.com/ontv/movieawards/1995/. Läst 25 juli 2011. 
  25. ^ Matt Zoller Seitz (10 november 1994). ”Bloodlust”. Dallas Observer: s. 1. Arkiverad från originalet den 27 december 2014. https://web.archive.org/web/20141227223848/http://www.dallasobserver.com/1994-11-10/film/bloodlust/. Läst 25 juli 2011. ”And Brad Pitt, bless his heart, is a large part of the problem. When directors play up his cocky, hunkish, folksy side ... he's a joy to watch. But there's nothing about him that suggests inner torment or even self-awareness, which makes him a boring Louis.” 
  26. ^ [a b] ”HFPA — Awards Search”. Golden Globes Official Website. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110811021752/http://www.goldenglobes.org/browse/member/28464. Läst 25 juli 2011. 
  27. ^ ”Legends of the Fall (1995): Reviews”. Metacritic. 13 januari 1995. http://www.metacritic.com/movie/legends-of-the-fall. Läst 25 juli 2011. 
  28. ^ Janet Maslin (23 december 1994). ”Grit vs. Good Looks In the American West”. The New York Times. http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9A04E1DF1F38F930A15751C1A962958260. Läst 25 juli 2011. ”Mr. Pitt's diffident mix of acting and attitude works to such heartthrob perfection it's a shame the film's superficiality gets in his way.” 
  29. ^ Janet Maslin (22 september 1995). ”Seven Movie Review”. The New York Times. http://movies.nytimes.com/movie/review?res=990CE1D81F3AF931A1575AC0A963958260. Läst 25 juli 2011. 
  30. ^ Jamie Portman (16 september 1995). ”Into the Pitt: The actor talks about how he chooses roles — and how his last one may have done him permanent injury”. The Hamilton Spectator: s. 7. Läst 14 mars 2010. 
  31. ^ Cindy Pearlman (17 september 1995). ”Brad Pitt's Seven Deadly Sins”. Chicago Sun-Times: s. 1. Läst 14 mars 2010. 
  32. ^ ”Se7en Review”. Variety. 1 januari 1995. http://www.variety.com/index.asp?layout=review&reviewid=VE1117794764&categoryid=31&cs=1. Läst 2011-07-25 quote=Pitt turns in a determined, energetic, creditable job as the eager young detective.. 
  33. ^ [a b c d e f g h i j] ”Brad Pitt Movie Box Office Results”. Box Office Mojo. http://www.boxofficemojo.com/people/chart/?view=Actor&id=bradpitt.htm. Läst 25 juli 2011. 
  34. ^ Janet Maslin. ”12 Monkeys Review”. The New York Times. http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9D03E7DF1239F934A15751C1A963958260. Läst 15 oktober 2008. ”. Giving a startlingly frenzied performance, he electrifies Jeffrey with a weird magnetism that becomes important later in the film, when Jeffrey goes on to lead a guerrilla band of animal-rights advocates called the Army of the 12 Monkeys.” 
  35. ^ Owen Gleiberman (1 november 1996). ”Like a Bad Dream”. Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081029030640/http://www.ew.com/ew/article/0,,294799,00.html. Läst 25 juli 2011. 
  36. ^ ”Sleepers (1996): Reviews”. Metacritic. 18 oktober 1996. http://www.metacritic.com/movie/sleepers. Läst 25 juli 2011. 
  37. ^ Owen Gleiberman (21 mars 1997). ”The Devil's Own Movie Review”. Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081001225930/http://www.ew.com/ew/article/0,,287134,00.html. Läst 15 oktober 2008. 
  38. ^ Larry Ratliff (28 mars 1997). ”Sexy integrity – Brad Pitt worked hard to match co-star Ford's 'every day look'”. San Antonio Express-News: s. 10H. Läst 14 mars 2010. ”[Brad] Pitt had to master an Irish accent [in The Devil's Own] to play the bitter freedom fighter who befriends the New York cop portrayed by [Harrison] Ford.” 
  39. ^ Ruthe Stein (26 mars 1997). ”A Divine Duo in 'Devil's Own' / The Irish Troubles are brewing – Ford, Pitt add to the chemistry”. San Francisco Chronicle. http://articles.sfgate.com/1997-03-26/entertainment/17744750_1_northern-ireland-ira-rory-devaney. Läst 25 juli 2011. ”Pitt finds the right tone of moral ambiguity, but at times his Irish brogue is too convincing – it's hard to understand what he's saying.” 
  40. ^ Linda B. Blackford (4 april 1997). ”Pitt Was Right About 'The Devil's Own'”. The Charleston Gazette: s. P2D. 
  41. ^ [a b c] Dwight Garner (10 oktober 1997). ”Seven Years in Tibet”. Salon.com. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110629164309/http://www.salon.com/entertainment/movies/1997/10/10tibet.html. Läst 25 juli 2011. ”Who cares what I think China should do (about Tibet)?" he told Time magazine. "I'm a fucking actor ... I'm a grown man who puts on makeup.” 
  42. ^ Bernard Weinraub (9 december 1997). ”Careers Are Sent Reeling When A Film Flops”. Pittsburgh Post-Gazette: s. D-3. 
  43. ^ Chris Nashawaty (13 juni 1997). ”'Seven Years' Hitch”. Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081010232531/http://www.ew.com/ew/article/0,,288347,00.html. Läst 25 juli 2011. 
  44. ^ Margaret A. McGurk. ”Meet Brad Pitt”. The Cincinnati Enquirer. Arkiverad från originalet den 14 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090814015129/http://www.cincinnati.com/freetime/movies/mcgurk/meetjoeblack.html. Läst 25 juli 2011. 
  45. ^ Mick LaSalle (13 november 1998). ”Colorless 'Joe Black'/ Pitt's Death is lethally dull, but Hopkins breathes life into overlong romance”. San Francisco Chronicle. http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?f=/c/a/1998/11/13/DD24338.DTL. Läst 25 juli 2011. ”There were moments I wanted to cry, ``Medic! Watching Pitt struggle, with inert face and glazed eyes, to make an audience believe that he knows all the mysteries of death and eternity is painful.” 
  46. ^ Chuck Palahniuk (1996). Fight Club. W. W. Norton & Company. sid. 25. ISBN 0-393-03976-5. Läst 13 maj 2009 
  47. ^ Stephanie Bunbury (13 december 2008). ”The business of being Brad”. The Sun-Herald: s. 4. http://www.smh.com.au/news/entertainment/film/the-business-of-being-brad/2008/12/13/1228585167094.html?page=4. Läst 26 juli 2011. 
  48. ^ Michael Sragow (19 oktober 1999). ”'Fight Club': It 'Just sort of clicked'”. Salon.com (CNN): s. 2. http://www.cnn.com/books/news/9910/19/fight.club.salon/index1.html. Läst 26 juli 2011. 
  49. ^ Stephen Garrett (1 juli 1999). ”Freeze Frame”. Details. 
  50. ^ Chris Nashawaty (16 juli 1998). ”Arkiverade kopian”. Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071014195931/http://www.ew.com/ew/article/0%2C%2C83604%2C00.html. Läst 26 juli 2011. 
  51. ^ Paul Vercammen (14 oktober 1999). ”Brad Pitt spars with 'Fight Club' critics”. CNN: Showbiz/Movies. http://www.cnn.com/SHOWBIZ/Movies/9910/14/fight.club/. Läst 8 december 2011. ”The fighting isnt necessarily take your aggressions out on someone else, Pitt says. The idea is just to get in there, have an experience, take a punch more importantly and see how you come out on the other end test yourself.” 
  52. ^ Robert Dominguez (15 oktober 1999). ”'Fight Club' Steps into the Ring new Film's taking a beating for its Hyper-Violent content”. Daily News (New York). Arkiverad från originalet den 16 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151016125713/https://www.nydailynews.com/entertainment/movies/fight-club-takes-beating-hyper-violence-1999-article-1.847125. Läst 26 juli 2011. 
  53. ^ ”Fight Club: What The Critics Said”. Metacritic. http://www.metacritic.com/movie/fight-club/critic-reviews. Läst 26 juli 2011. 
  54. ^ David Gritten (14 september 1999). ”Premiere of Fight Club leaves critics slugging it out in Venice”. The Ottawa Citizen. 
  55. ^ Paul Clinton (15 oktober 1999). ”Review: 'Fight Club' a two-fisted knockout”. CNN: Showbiz/Movies. http://www.cnn.com/SHOWBIZ/Movies/9910/15/review.fight.club/. Läst 29 mars 2009. 
  56. ^ David Rooney (13 september 1999). ”Fight Club Review”. Variety. http://www.variety.com/review/VE1117752116.html?categoryid=31&cs=1&p=0. Läst 26 juli 2011. ”Pitt is cool, charismatic and more dynamically physical perhaps than he has been since his breakthrough role in "Thelma and Louise...” 
  57. ^ Dennis Lim (8 november 2009). ”‘Fight Club’ Fight Goes On”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2009/11/08/movies/homevideo/08lim.html. Läst 26 juli 2011. 
  58. ^ Paul Tatara (18 januari 2001). ”'Snatch': Bloody kid stuff”. CNN: Showbiz/Movies. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110629045714/http://archives.cnn.com/2001/SHOWBIZ/Movies/01/18/review.snatch/index.html. Läst 26 juli 2011. 
  59. ^ ”Snatch (2001): Reviews”. Metacritic. 19 januari 2001. http://www.metacritic.com/movie/snatch. Läst 26 juli 2011. 
  60. ^ Mick LaSalle (19 januari 2001). ”Pitt Finds His Groove”. San Francisco Chronicle. http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?file=/chronicle/archive/2001/01/19/DD166302.DTL&type=movies. Läst 26 juli 2011. ”For years Pitt was shackled by roles that called for brooding introspection, but recently he has found his calling in black comic outrageousness and flashy extroversion.” 
  61. ^ Amy Taubin (16 januari 2010). ”Miscarried Justice; Jejune Miscreants”. The Village Voice. Arkiverad från originalet den 20 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121020215057/http://www.villagevoice.com/2001-01-16/film/miscarried-justice-jejune-miscreants/2/. Läst 26 juli 2011. ”Mumbling his dialogue through his nose, Pitt gets maximum comic mileage out of a one-joke role; his dialect is as incomprehensible to everyone else on the screen as it is to the audience.” 
  62. ^ ”Mexican, The (2001): Reviews”. Metacritic. 2 mars 2001. http://www.metacritic.com/movie/the-mexican. Läst 26 mars 2009. 
  63. ^ Mark Holcomb (27 november 2001). ”International Men of History”. The Village Voice: s. 1. Arkiverad från originalet den 25 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110825223940/http://www.villagevoice.com/2001-11-27/film/international-men-of-history/1/. Läst 26 juli 2011. 
  64. ^ Charles Taylor (21 november 2001). ”Spy Game”. Salon.com. s. 2. https://www.salon.com/2001/11/21/spy_game/. Läst 26 juli 2011. ”Neither Redford nor Pitt, nor the other men in the cast – Stephen Dillane as the weaselly agent determined to catch Redford, and Larry Bryggman, as appropriately bland and blobby as any federal functionary you see on CNN – provide much of an emotional connection for the audience here.” 
  65. ^ Karen S. Schneider (28 november 2001). ”Truly Madly Deeply”. People: s. 1. Arkiverad från originalet den 20 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110520214508/http://www.people.com/people/article/0,,1228733_628143_1,00.html. Läst 26 juli 2011. 
  66. ^ Gary Susman (17 juli 2002). ”Trophy Time”. Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 5 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090605233103/http://www.ew.com/ew/article/0,,321601,00.html. Läst 26 juli 2011. 
  67. ^ Roger Ebert (7 december 2001). ”Ocean's Eleven”. Chicago Sun-Times. Arkiverad från originalet den 2 april 2013. https://web.archive.org/web/20130402202645/http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=%2F20011207%2FREVIEWS%2F112070302%2F1023. Läst 26 juli 2011. 
  68. ^ Bill Hemmer (30 december 2002). ”Chuck Barris' 'Dangerous Mind'”. CNN: Showbiz/Movies. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110629045725/http://archives.cnn.com/2002/SHOWBIZ/Movies/12/30/barris.cnna/. Läst 26 juli 2011. 
  69. ^ Elvis Mitchell (2 juli 2003). ”Sinbad: Legend of the Seven Seas review”. The New York Times. http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9D01E7DD123AF931A35754C0A9659C8B63. Läst 26 juli 2011. 
  70. ^ "Patch Boomhauer". J.B. Cooke, Anthony Lioi. King of the Hill. Fox. November 2, 2003. Nr. 150, säsong 8. 22 minuter in i programmet.
  71. ^ Rome Neal (1 juli 2003). ”Brad Pitt's Sailing Along”. The Early Show (CBS News). http://www.cbsnews.com/stories/2003/07/01/earlyshow/leisure/celebspot/main561157.shtml. Läst 26 juli 2011. 
  72. ^ ”For Pitt's sake”. The Sydney Morning Herald. 7 maj 2004. http://www.smh.com.au/articles/2004/05/06/1083635286338.html?from=storyrhs. Läst 26 juli 2011. 
  73. ^ Stephen M. Silverman (17 maj 2004). ”Troy Boy Brad Hits Box-Office Homer”. People. Arkiverad från originalet den 29 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110329210609/http://www.people.com/people/article/0,26334,638550,00.html. Läst 26 juli 2011. 
  74. ^ Paul Clinton (9 december 2004). ”Review: 'Ocean's Twelve' high-spirited fun”. CNN: Showbiz/Movies. http://edition.cnn.com/2004/SHOWBIZ/Movies/12/09/review.oceans/index.html. Läst 26 juli 2011. ”Plus, Clooney and Pitt have the best male chemistry since Paul Newman and Robert Redford.” 
  75. ^ Colin Covert. ”Mr. & Mrs. Smith”. Minneapolis Star Tribune (Rotten Tomatoes). http://www.rottentomatoes.com/m/mr_and_mrs_smith/. Läst 8 september 2008. 
  76. ^ ”2005 Yearly Box Office Results”. Box Office Mojo. http://boxofficemojo.com/yearly/chart/?yr=2005&p=.htm. Läst 26 juli 2011. 
  77. ^ William Arnold (3 november 2006). ”Three gripping stories intertwine in 'Babel,' a grim view of a borderless world”. Seattle Post-Intelligencer. http://www.seattlepi.com/movies/290909_babel03q.html. Läst 26 juli 2011. 
  78. ^ ”Pitt's pitch Brad babbles on in the build-up for 'Babel'”. Irish Independent. 11 september 2006. http://www.independent.ie/lifestyle/independent-woman/celebrity-news-gossip/pitts-pitch-brad-babbles-on-in-the-buildup-for-babel-77615.html. Läst 26 juli 2011. 
  79. ^ Geoff Pevere (24 maj 2006). ”Babel speaks volumes — Movie lauded as first hit at 2006 Cannes film fest Star Brad Pitt a no-show as he awaits baby's birth”. Toronto Star: s. E01. 
  80. ^ Harlan Jacobson (10 september 2006). ”Babies and 'Babel' loosen Brad Pitt's tongue”. USA Today. http://www.usatoday.com/life/movies/news/2006-09-10-pitt-toronto_x.htm. Läst 26 juli 2011. 
  81. ^ Roger Freidman (24 maj 2007). ”'Ocean's Thirteen': Pacino + Clooney=Hot Stuff”. Fox News. Arkiverad från originalet den 14 april 2008. https://web.archive.org/web/20080414133502/http://www.foxnews.com/story/0,2933,275238,00.html. Läst 26 juli 2011. 
  82. ^ Manhola Dargis (21 september 2007). ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) – Movie Review”. The New York Times. http://movies.nytimes.com/2007/09/21/movies/21assa.html. Läst 26 juli 2011. 
  83. ^ Donna Freydkin (17 september 2007). ”Brad Pitt: Hollywood's most wanted man”. USA Today. http://www.usatoday.com/life/people/2007-09-17-brad-pitt-cover_N.htm. Läst 26 juli 2011. 
  84. ^ Christopher Hastings (7 december 2007). ”Venice Film Festival — the winners”. The Daily Telegraph (UK). Arkiverad från originalet den 14 september 2008. https://web.archive.org/web/20080914201439/http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jhtml?xml=%2Farts%2Fexclusions%2Fvenice-film-festival%2Fnosplit%2Fvenice-thewinners.xml. Läst 26 juli 2011. 
  85. ^ ”The moment a fan attacked Brad Pitt in Venice”. Daily Mail (UK). http://www.dailymail.co.uk/tvshowbiz/article-479730/The-moment-crazed-fan-attacked-Brad-Pitt-Venice.html. Läst 26 juli 2011. 
  86. ^ O'Neil, Tom (9 september 2008). ”Brad Pitt finally claims last year's best-actor trophy at the Venice Film Festival” (på engelska). The Los Angeles Times. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090820082903/http://goldderby.latimes.com/awards_goldderby/2008/08/brad-pitt-venic.html. Läst 26 juli 2011. 
  87. ^ Andrew Pulver (27 augusti 2008). ”Review: Burn After Reading”. The Guardian (UK). http://www.guardian.co.uk/film/2008/aug/27/venicefilmfestival.coenbrothers1. Läst 15 oktober 2008. 
  88. ^ Michael Sragow (25 december 2008). ”One for the ages”. The Baltimore Sun. Läst 31 mars 2009. 
  89. ^ ”SAG Awards 2009: The winners”. BBC News. 26 januari 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/7850879.stm. Läst 26 juli 2011. 
  90. ^ ”Brad Pitt, Angelina Jolie, Heath Ledger nominated for Oscars”. Herald Sun (Australia). 22 januari 2009. http://www.heraldsun.com.au/entertainment/confidential/oscar-nods-for-brad-and-angelina/story-e6frf98o-1111118642208. Läst 26 juli 2011. 
  91. ^ Liisa O'Neill (20 maj 2009). ”'Today' show's Ann Curry can't keep hands off 'Inglourious Basterds' Brad Pitt in Cannes”. Daily News (New York). Arkiverad från originalet den 28 augusti 2009. https://web.archive.org/web/20090828142640/http://www.nydailynews.com/entertainment/movies/2009/05/20/2009-05-20_today_shows_ann_curry_cant_keep_hands_off_inglourious_basterds_brad_pitt_in_cann.html. Läst 26 juli 2011. 
  92. ^ Mairi Mackay (22 maj 2009). ”Have Tarantino and his 'Inglourious Basterds' got what it takes?”. CNN: Showbiz/Movies. http://www.cnn.com/2009/SHOWBIZ/Movies/05/22/tarantino.filmography/index.html?eref=rss_mostpopular. Läst 26 juli 2011. 
  93. ^ ”Inglourious Basterds (2009): Reviews”. Metacritic. 21 augusti 2009. http://www.metacritic.com/movie/inglourious-basterds. Läst 26 juli 2011. 
  94. ^ ”Nominees & Winners for the 82nd Academy Awards”. Academy Awards Official Website. Arkiverad från originalet den 19 april 2010. https://www.webcitation.org/5p6kTm4hN?url=http://www.oscars.org/awards/academyawards/82/nominees.html. Läst 26 juli 2011. 
  95. ^ ”2010 MTV Movie Awards”. MTV. Arkiverad från originalet den 25 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100325000144/http://www.mtv.com/ontv/movieawards/2010/. Läst 26 juli 2011. 
  96. ^ Stephen Holden (5 november 2010). ”Animated Ambiguity, Featuring a Big Head”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2010/11/05/movies/05mega.html?src=me. Läst 26 juli 2011. 
  97. ^ Breznican, Anthony (22 maj 2011). ”Cannes Film Festival: Top prizes go to 'Tree of Life,' Kirsten Dunst, 'The Artist'”. Entertainment Weekly. http://insidemovies.ew.com/2011/05/22/cannes-film-festival-2011awards/. Läst 23 maj 2011. 
  98. ^ ”Brad Pitt”. awardsdatabase.oscars.org. THE OFFICIAL ACADEMY AWARDS® DATABASE. http://awardsdatabase.oscars.org. Läst 13 februari 2020. 
  99. ^ Roger Friedman (1 november 2005). ”Aniston's Star Shines With and Without Pitt”. Fox News. Arkiverad från originalet den 9 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110609215017/http://www.foxnews.com/story/0,2933,174126,00.html. Läst 26 juli 2011. 
  100. ^ ”Jennifer Aniston's 'Plan C': A New Film Company”. People. 1 april 2008. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303191327/http://www.people.com/people/article/0,,20187368,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  101. ^ Dade Hayes (14 december 2006). ”Brad Pitt's role as filmmaker threatens to eclipse his actorly exploits and tabloid profile”. Variety. Arkiverad från originalet den 1 mars 2010. https://www.webcitation.org/5nueZCqKv?url=http://www.variety.com/awardcentral_article/VR1117955806.html?nav=bestpic07. Läst 27 juli 2011. 
  102. ^ [a b] Gary Susman (18 mars 2004). ”Ford Explorer”. Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 23 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081023155951/http://www.ew.com/ew/article/0,,602057,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  103. ^ Lou Lumenick (22 juni 2007). ”A Mighty Heart”. New York Post. Arkiverad från originalet den 1 december 2011. https://web.archive.org/web/20111201072858/http://www.nypost.com/p/entertainment/movies/item_wgt5J1EDiAd24lyDiRTw7M%3Bjsessionid%3DC852BE89992112163DE354A7A0983AFC. Läst 27 juli 2011. 
  104. ^ Claudia Eller (24 januari 2007). ”Academy to ponder credit for 'Departed'”. Los Angeles Times: s. 2. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2017. https://wayback.archive-it.org/all/20171018203740/http://articles.latimes.com/2007/jan/24/business/fi-grey24. Läst 27 juli 2011. ”Along with [Graham] King, [Brad] Grey and his former producing partner, actor Brad Pitt, were given screen credit on the movie by Warner.” 
  105. ^ Shari Scorca (6 april 2005). ”Arkiverade kopian”. MTV News. Arkiverad från originalet den 29 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080229162941/http://www.mtv.com/news/articles/1499708/20050406/u2.jhtml. Läst 27 juli 2011. 
  106. ^ Christopher Lagan (1 mars 2005). ”Arkiverade kopian”. One Campaign Official Website. Arkiverad från originalet den 27 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110727185641/http://www.one.org/c/us/pressrelease/195/. Läst 27 juli 2011. 
  107. ^ ”Rx for Survival — The Television Broadcasts — The Complete Series”. Public Broadcasting Service. http://www.pbs.org/wgbh/rxforsurvival/series/about/series.html. Läst 27 juli 2011. 
  108. ^ Marla Lehner (25 november 2005). ”Brad & Angelina Visit Pakistan”. People. Arkiverad från originalet den 2 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090602135635/http://www.people.com/people/article/0,,1134662,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  109. ^ Scott Lamb (17 januari 2006). ”The Fix”. Salon.com. Arkiverad från originalet den 9 februari 2011. https://web.archive.org/web/20110209003811/http://www.salon.com/entertainment/col/fix/2006/01/17/tue/index.html. Läst 27 juli 2011. 
  110. ^ ”Big Lenders”. Chicago Tribune: s. 72. 11 maj 2007. ”Refugee camps in Darfur and neighboring Chad are receiving a big dose of help from Bradgelina. Angelina Jolie and Brad Pitt are donating $1 million to humanitarian efforts there through their Jolie-Pitt Foundation [...] The money ... will go to three organizations that help millions of displaced refugees in and around Darfur.” 
  111. ^ ”Not On Our Watch: Darfur”. Not On Our Watch Official Website. Arkiverad från originalet den 12 maj 2007. https://web.archive.org/web/20070512213019/http://www.notonourwatchproject.org/. Läst 15 maj 2008. 
  112. ^ John Hiscock (29 januari 2009). ”Brad Pitt interview: why I had to face my own mortality”. The Daily Telegraph (UK). Arkiverad från originalet den 1 mars 2010. https://www.webcitation.org/5nuddt8NG?url=http://www.telegraph.co.uk/culture/film/starsandstories/4387970/Brad-Pitt-interview-why-I-had-to-face-my-own-mortality.html. Läst 27 juli 2011. 
  113. ^ ”e²”. Public Broadcasting Service. http://www.pbs.org/e2/about.html. Läst 27 juli 2011. 
  114. ^ Katy Reckdahl (3 augusti 2008). ”Brad Pitt's foundation races clock in New Orleans”. The Seattle Times. http://seattletimes.nwsource.com/html/realestate/2008132684_katrinahomes24.html. Läst 27 juli 2011. 
  115. ^ Rick Jervis (3 december 2007). ”Brad Pitt plays action hero in New Orleans' recovery”. USA Today. http://www.usatoday.com/life/people/2007-12-03-Pitt_N.htm. Läst 27 juli 2011. 
  116. ^ Stacey Plaisance (15 juli 2006). ”Pitt Shocked by Post-Katrina Devastation”. The Washington Post. Associated Press. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/07/15/AR2006071500256.html?nav=rss_artsandliving/entertainmentnews. Läst 27 juli 2011. 
  117. ^ ”Does Jolie lead Hollywood by example?”. Access Hollywood (MSNBC). 17 juli 2006. Arkiverad från originalet den 2 september 2012. https://web.archive.org/web/20120902075242/http://today.msnbc.msn.com/id/13908443/. Läst 27 juli 2011. ”Brad Pitt—whose most recent cause has been close to home and heart—working with Global Green USA ... on a competition to choose ecologically sound designs for rebuilding neighborhoods in post-Katrina New Orleans.” 
  118. ^ Robin Pogrebin (3 december 2007). ”Brad Pitt Commissions Designs for New Orleans”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2007/12/03/arts/design/03pitt.html. Läst 27 juli 2011. ”Mr. Pitt pledged to match $5 million in contributions to the project, as did Steve Bing, the philanthropist.” 
  119. ^ Sheila Marikar (15 oktober 2008). ”Philanthropist, Photog, Politician, Actor: Who Is Brad Pitt?”. ABC News. s. 1. Arkiverad från originalet den 2 mars 2010. https://www.webcitation.org/5nvukBucq?url=http://abcnews.go.com/Entertainment/story?id=6033866. Läst 27 juli 2011. 
  120. ^ ”Pitt awarded for Orleans project”. BBC News. 25 september 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/8274383.stm. Läst 27 juli 2011. 
  121. ^ David Ng (25 september 2009). ”Monster Mash: Demoted NEA communications chief resigns; MOCA raises $60 million; Brad Pitt honored for New Orleans work”. Los Angeles Times. http://latimesblogs.latimes.com/culturemonster/2009/09/monster-mash-demoted-nea-communications-chief-resigns-moca-raises-60-million-brad-pitt-honored-for-n.html. Läst 27 juli 2011. 
  122. ^ Toby Harnden (6 mars 2009). ”Barack Obama welcomes Brad Pitt to White House”. The Daily Telegraph (UK). Arkiverad från originalet den 1 mars 2010. https://www.webcitation.org/5nudowwQa?url=http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/celebritynews/4950354/Barack-Obama-welcomes-Brad-Pitt-to-White-House.html. Läst 27 juli 2011. 
  123. ^ [a b] Mary Green (20 september 2006). ”Brad & Angelina Start Charitable Group”. People. http://www.people.com/people/article/0,,1537302,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  124. ^ Roger Friedman (21 mars 2008). ”Angelina Jolie and Brad Pitt's Charity: Bravo”. Fox News. Arkiverad från originalet den 25 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090325150526/http://www.foxnews.com/story/0,2933,340208,00.html?sPage=fnc%2Fentertainment%2Fcelebrity%2Fpitt. Läst 27 juli 2011. 
  125. ^ Roger Friedman (11 mars 2009). ”Brad and Angie Get $$ from E!”. Fox News. Arkiverad från originalet den 15 november 2010. https://web.archive.org/web/20101115175842/http://www.foxnews.com/entertainment/2009/03/11/brad-angie-e/. Läst 27 juli 2011. 
  126. ^ Kelly Roberts (18 juni 2009). ”Brad Pitt and Angelina Jolie donate $1 million to help refugees in Pakistan”. Daily News (New York). Arkiverad från originalet den 21 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090621220650/http://www.nydailynews.com/gossip/2009/06/18/2009-06-18_brad_pitt_and_angelina_jolie_donate_1_million_to_help_refugees_in_pakistan.html. Läst 27 juli 2011. 
  127. ^ ”Jolie and Pitt donate to Pakistan”. BBC News. 19 juni 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/8108543.stm. Läst 27 juli 2011. 
  128. ^ Dave Itzkoff (14 januari 2010). ”Haitian Earthquake Spurs Stars to Action”. The New York Times. http://artsbeat.blogs.nytimes.com/2010/01/14/haitian-earthquake-spurs-stars-to-action/. Läst 27 juli 2011. 
  129. ^ Lyneka Little (14 januari 2010). ”Morning Report: “Dexter” Star Recovers From Cancer, Angelina Jolie and Brad Pitt Help Haiti, Obama Gets the Musical Treatment”. The Wall Street Journal. http://blogs.wsj.com/speakeasy/2010/01/14/morning-report-dexter-star-recovers-from-cancer-angelina-jolie-and-brad-pitt-help-haiti-obama-gets-the-musical-treatment/. Läst 27 juli 2011. 
  130. ^ ”Brangelina's $4 million Baby”. Good Morning America (ABC News). 7 juni 2006. http://abcnews.go.com/GMA/Entertainment/story?id=2048001. Läst 27 juli 2011. 
  131. ^ Judy Faber (5 juni 2006). ”Brangelina Baby Pics To Aid Charity”. Associated Press. CBS News. http://www.cbsnews.com/stories/2006/06/05/entertainment/main1681690.shtml. Läst 27 juli 2011. 
  132. ^ ”Jolie-Pitt baby model on display”. BBC News. 27 juli 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/5219448.stm. Läst 27 juli 2011. 
  133. ^ Anita Singh (4 augusti 2008). ”Brad Pitt and Angelina Jolie: Twins have brought 'wonderful chaos' to our lives”. The Daily Telegraph (UK). Arkiverad från originalet den 1 mars 2010. https://www.webcitation.org/5nueFw9vO?url=http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/celebritynews/2498869/Brad-Pitt-and-Angelina-Jolie-Twins-have-brought-wonderful-chaos-to-our-lives.html. Läst 27 juli 2011. 
  134. ^ ”Source: Jolie-Pitt baby pics fetch $14 million”. Associated Press. MSNBC. 1 augusti 2008. Arkiverad från originalet den 12 juli 2010. https://www.webcitation.org/5rAoNzqh2?url=http://int-today.msnbc.msn.com/id/25967334/ns/entertainment-celebrities/. Läst 27 juli 2011. 
  135. ^ Stephen Brook (5 augusti 2008). ”The world's costliest baby snaps: £7m for the Brangelina twins”. The Guardian (UK). http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2008/aug/05/celebrity.pressandpublishing. Läst 27 juli 2011. 
  136. ^ ”Brad Pitt 'sexiest man alive'”. BBC News. 2 november 2000. http://news.bbc.co.uk/2/hi/entertainment/1003789.stm. Läst 27 juli 2011. 
  137. ^ Judy Faber (6 juni 2007). ”George Clooney Sizes Up Brad Pitt's Feet”. CBS News. http://www.cbsnews.com/stories/2007/06/06/entertainment/main2896111.shtml. Läst 27 juli 2011. 
  138. ^ Lea Goldman; Kiri Blakeley (12 juni 2006). ”The Celebrity 100”. Forbes. http://www.forbes.com/2006/06/12/06celebrities_money-power-celebrities-list_land.html. Läst 27 juli 2011. 
  139. ^ ”The Celebrity 100”. Forbes. 14 juni 2007. http://www.forbes.com/lists/2007/53/07celebrities_The-Celebrity-100_Rank.html. Läst 27 juli 2011. 
  140. ^ ”Oprah, Tiger Woods, Angelina Jolie Top Forbes' Celebrity 100 List”. Fox News. 12 juni 2008. Arkiverad från originalet den 5 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090305080615/http://www.foxnews.com/story/0,2933,365903,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  141. ^ [a b] Rebecca Winters Keegan. ”Brad Pitt”. TIME. Arkiverad från originalet den 5 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090505015430/http://www.time.com/time/specials/2007/time100/article/0,28804,1595326_1595332_1616809,00.html. Läst 27 juli 2011. ”As an actor and producer, Pitt, 43, has used his star power to get people to look at places and stories that cameras don't usually catch.” 
  142. ^ James Carville; Mary Matalin. ”Brad Pitt”. TIME. Arkiverad från originalet den 7 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100107062923/http://www.time.com/time/specials/packages/article/0,28804,1894410_1893837_1894161,00.html. Läst 27 juli 2011. 
  143. ^ ”The Brangelina fever”. The Age. Reuters (Australia). 6 februari 2006. http://www.theage.com.au/articles/2006/02/06/1139074140202.html. Läst 27 juli 2011. 
  144. ^ Terry Leonard (25 maj 2006). ”Namibia Shielding Pitt and Jolie”. The Washington Post. Associated Press. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/05/25/AR2006052501187.html. Läst 27 juli 2011. 
  145. ^ Ben Gruber (15 juli 2008). ”Jolie twins doctor admits to pre-birth pressure”. Reuters. Arkiverad från originalet den 5 november 2015. https://web.archive.org/web/20151105144133/http://www.reuters.com/article/2008/07/15/us-jolie-idUSL1322562520080715. Läst 27 juli 2011. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata


Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Brad_Pitt&oldid=56177872”