Steganalys – Wikipedia

Denna artikel handlar om steganalys inom musikteori. För steganalys inom ekonomi, se bidragskalkyl.

Steganalys används i harmoniläran för att beskriva ackordens förhållande i ett musikstycke. Metoden utvecklades under 1800-talet, framför allt av musikteoretikern Gottfried Weber (1779-1839).^[1] I steganalysen beskrivs en treklang som en romersk siffra, vilken kan följas av eventuella färgningar. Den romerska siffran representerar vilken ton i tonartens skala som ska vara grundton i treklangen. I exempelvis tonarten C-dur skrivs treklangen F-dur som IV, eftersom F är den fjärde tonen i en C-durskala och F-dur ackord (till skillnad från F-moll) bara består av toner i C-dur skala. Treklangen d-moll beskrivs som II, eftersom D är den andra tonen i C-durskalan, och D-mollackordet (men inte D-dur) bara består av toner i C-dur skala. Ofta skrivs mollackord med gemener och durackord med versaler.

• Funktionsanalys (musik)
• Harmonilära (musik)

• Åstrand, Hans (red.), red (1975-1979). Sohlmans musiklexikon. (2., revid. och utvidgade uppl. /[huvudred.: Hans Åstrand]). Stockholm: Sohlman. Libris 8372037. ISBN 91-7198-020-2 (inb.)