French
DeutschLev Trotskij – Wikipedia
| Lev Trotskij | |
 Lev Trotskij | |
| Född | Lejba Davidovitj Bronstein 7 november 1879 Janovka (nära Jelizavetgrad), guvernementet Cherson, Kejsardömet Ryssland |
|---|---|
| Död | 21 augusti 1940 (60 år) Coyoacán, Mexico City, Mexiko |
| Gravplats | Lev Trotskijs hems museum |
| Nationalitet | Sovjetisk |
| Maka | Aleksandra Sokolovskaja Natalja Sedova |
| Namnteckning |  |
 | Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Mycket av texten saknar källor och urvalet av uppgifter ger ingen tydlig bild av Trotskijs verksamhet och teorier. I november 2024 påbörjas en bearbetning, vilket gör att artikeln ibland kan vara något svåröverskådlig. (2023-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Lev Davidovitj Trotskij (ryska: Лев Дави́дович Тро́цкий) var en rysk (sovjetisk) politiker, revolutionär och marxistisk teoretiker av judisk härkomst. Han föddes med efternamnet Bronstein,[1] den 7 november 1879 i guvernementet Cherson, i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina) och dog (blev mördad) 21 augusti 1940 i Mexico City. Hans förnamn skrivs i olika transkriberingar och smeknamnsformer som Lev, Leo, Leon, Lejba eller Ljova.
Han var som socialdemokrat ledare för Ryska revolutionen 1905 och blev bolsjevik efter februarirevolutionen 1917. Han var, tillsammans med Vladimir Lenin, en av de tongivande ledarna för oktoberrevolutionen och blev folkkommissarie för utrikes ärenden (utrikesminister) i den sovjetryska regeringen ("Folkkommissariernas råd") 1917–1918.
Trotskij deltog vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Som krigskommissarie var Trotskij ansvarig för grundandet av Röda armén och dess ledare under ryska inbördeskriget 1918–1920.
År 1923 organiserade Trotskij den så kallade vänsteroppositionen inom Allryska kommunistiska partiet (bolsjevikerna) mot generalsekreteraren Josef Stalin. Kraftmätningen slutade dock med att Stalin segrade och Trotskij uteslöts ur partiet 1927 och utvisades från Sovjetunionen 1929. Han mördades år 1940 i Mexiko av en sovjetisk agent.
Pseudonymen Trotskij tog han under flykten från Sibirien år 1902. Namnet kom ironiskt nog från hans fångvaktare i Odessa och skulle därefter för alltid användas istället för familjenamnet Bronstein.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Uppväxt
[redigera | redigera wikitext]Trotskij föddes 1979 som Lev (Lejba) Davidovitj Bronstein i en välmående judisk lantbrukarfamilj i byn Janovka, dagens Bereslavka, i guvernementet Cherson, vilket låg inom det judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland. Hans far David var jordbrukarson och analfabet. Hans mor Anna kom från en judisk medelklassfamilj och hade en viss utbildning och litteraturintresse. Lejba var femte barnet i familjen.[2]
Familjen Bronstein var på intet sätt typiskt judisk. De talade inte jiddisch, vilket var det brukligaste språket bland judar i Lillryssland och Nya Ryssland, utan den blandning av ryska och ukrainska (surzjyk) som var vanlig i denna del av kejsardömet.[3] Fadern var likgilitig eller till och med föraktfull mot religion och den judiska synagogan, och modern upprätthöll vissa judiska seder mest av konventionella skäl.[2]
Familjen hade ambitionen och den ekonomiska möjligheten att låta sina barn få utbildning. Lev skickades som sjuåring till en tysk-judisk religiös skola i en grannby där han inkvarterades hos släktingar. Undervisningen var på jiddisch, som Lev inte förstod, och hans föräldrar lät honom sluta efter bara några månader. Under denna tid hade han dock hunnit lära sig ryska, som också undervisades på skolan. När han var nio flyttade till andra släktingar i Odessa för att gå i skolan där. Familjen han bodde hos var välutbildad och kulturintresserad, och genom dem fick Lev kontakt med både rysk och internationell litteratur och med intelligentians kritik mot tsarväldet. Odessa var en kosmopolitisk stad och skolans lärare och elever tillhörde en rad olika nationaliteter och religioner. Undervisningen skedde på ryska och var inriktad på naturvetenskap, matematik och moderna språk som tyska och franska. Han lämnade Odessa 1896 för att gå sitt sista skolår i Nikojalev. Han hade då fina betyg, ett gott självförtroende och starka känslor mot orättvisor, men hade inte mött några politiska idéer eller organisationer.[2]
Politisk organisering (1896–1905)
[redigera | redigera wikitext]I Nikolajev 1896 kom den unge Bronstein i kontakt med den revolutionära narodnikrörelsen som, främst bestående av unga studenter, förgäves försökte få den fattiga bondeklassen att resa sig mot tsardömet. Det var också här han kom i kontakt med och tog till sig marxistisk teori och dess analys av arbetarklassen som drivande i kampen för en samhällsomvälvning. Han tog initiativet till att organisera unga arbetare och studenter i Södra Rysslands Arbetareförbund och blev den nybildade organisationens självklara ledare. Förbundet var närmast att beskriva som ett fackförbund och omfattade både narodniker och marxister. Bronstein själv såg förbundet som en del av den socialdemokratiska rörelse som vid denna tid ännu inte hade splittrats i reformister och revolutionärer.[2]
I takt med att organisationen blev allt mer uppmärksammad för sina upplysningskampanjer till ryska medborgare att ifrågasätta tsarens auktoritära styre, blev de 1898 arresterade av tsarens säkerhetstjänst. För sin delaktighet i distributionen av pamfletter och annat informationsmaterial riktat mot monarkin i Ryssland dömdes Bronstein tillsammans med över 200 fackförbundsmedlemmar till fängelse. Han hölls åren därefter fängslad på olika orter, först isolerad under svåra förhållanden men så småningom med sällskap av medfångar och tillgång till fängelsebibliotek. Han fick veta mera om den de politiska strider och diskussioner som försiggick i Ryssland och i Europa, och han hörde för första gången talas om Lenin och hans just utkomna bok Kapitalismens utveckling i Ryssland. Han blev alltmer övertygad marxist och revolutionär.[2] Samtidigt utanför murarna hölls den första kongressen för det nybildade Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP). Trotskij tillkännagav nu sitt fulla stöd, och medlemskap i partiet.[källa behövs]
Sommaren 1900 satt Bronstein fänglad i Moskva. Där gifte han sig med en medfånge, den cirka sju år äldre marxisten Aleksandra Sokolovskaja som varit en av hans kamrater i den första gruppen i Nikolajev. Paret deporterades till Sibirien, där många politiskt dömda kunde leva och umgås relativt fritt. Bronstein propagerade bland dem för att den revolutionära rörelse som bestod av smågupper behövde centraliseras. Han skrev också journalistiska och litteraturkritiska essäer för en lokal progressiv tidskrift. Sommaren 1902 fick har genom den underjordiska posten ett exemplar av Lenins skrift Vad bör göras? och andra politiska skrifter. Han bestämde sig för att fly från Sibirien för att ansluta sig till den revolutionära rörelsen i västra Ryssland. Hans hustru Alexandra accepterade att ensam stanna i Sibirien och ta ansvar för parets två små döttrar. I sitt falska pass under flykten använde Bronstein namnet Trotskij som sedan skulle följa honom genom livet. Flykten lyckades, och han tog på sig organisationsarbete inom den socialistiska rörelsen med högkvarter i Samara vid Volga. Inom kort blev han kallad till London som var centrum för de exilryska revolutionärerna och deras ledare Lenin.[2]
I London träffade Trotskij andra socialdemokrater, samt redaktion- och utgivare av partiets tidning Iskra, som även de befann sig i exil i Storbritannien. Till redaktionen hörde personer såsom Julyj Martov, Vladimir Lenin och Pavel Axelrod. Redaktionen bestod av främst äldre personer, som befunnit sig i europeisk exil sedan långt tillbaka. Men Trotskij fick en ledande roll i tidningen trots sin ringa ålder på 21 år. Det var Lenin som var pådrivande att få honom invald efter att ha sett Trotskijs potential med sina föredrag och sitt arbete för tidningen. En sjunde redaktionsmedlem var också nödvändig för att en eventuell omröstning gällande ett ställningstagande inte skulle bli jämnt fördelade.
Under partiets andra kongress, 1903 i Bryssel och London bildades två fraktioner inom det socialdemokratiska partiet. De två skilda fraktionerna utgjordes av de mer revisionistiska mensjevikerna ("minoritetsman"), och de revolutionära bolsjevikerna ("majoritetsman"). Trotskij och merparten inom Iskra anslöt sig till mensjevikerna, vars politik byggde på reformism och opinionsbildning, i likhet med det socialdemokratiska partiet i Tyskland och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.
Trotskij hade dock ingen bunden ställning till mensjevikerna efter att de haft planer på att samarbeta med ryska liberaler, han såg sig som oberoende socialdemokrat och var öppen och delaktig i samarbete mellan båda fraktionerna.
Revolutionen 1905
[redigera | redigera wikitext]
Den första ryska revolutionen bröt ut 1905 i Sankt Petersburg, till följd av omfattande strejker bland arbetare i städerna och uppror på landsbygden. Massiva demonstrationer genomfördes mot tsar Nikolaj II för att uttrycka missnöjet med krigsnederlaget mot Japan i rysk-japanska kriget, samtidigt som man ställde krav på bättre villkor för befolkningen. Den 9 januari, senare uppkallad "blodiga söndagen" inleddes efter att strejkande arbetare startade ett till synes fredligt demonstrationståg mot vinterpalatset, uppehället för tsarfamiljen som dock inte var på plats vid tillfället. Tsaren hade lämnat staden men placerat soldater och säkerhetstjänstemän på flera ställen i staden. Demonstranterna hade med sig kvinnor och barn för att markera att man inte hade något våldsamt uppsåt, eftersom man visste om att det fanns utstationerade trupper. Men man skulle gå en förödande katastrof till mötes. De ryska soldaterna öppnade eld rakt mot leden med demonstranter. Korrespondenter på plats, även från Sverige, rapporterade om sårade människor, och lik som täckte gatorna på uppskattningsvis 2000–4000 stycken.
Följderna av det här utlöste samma år världens dittills största och kända generalstrejker och protester, inte bara i Ryssland och Sankt Petersburg utan även i närliggande städer runtom i Europa och Asien. Tsar Nikolaj II gav med sig för att säkra sin fortsatta ställning, och tillät för första gången arbetare att organisera sig, och sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter.
Trotskij skrev även en bok vid namn 1905 rörande revolutionen.
Lev Trotskij hade vid den här tiden blivit mer revolutionär. De nya möjligheterna till organisering gav Trotskij ett politiskt inflytande i Ryssland. Trotskij var en av nyckelfigurerna bakom Sankt Petersburgs första sovjet, där han den 26 oktober 1905 valdes till vice ordförande, vilken upplöstes av myndigheterna redan efter två månader.[4] Han valdes tillsammans med 400 andra medlemmar som var valda av runt 200 000 arbetare. De representerade sammanlagt 5 fackförbund och 96 fabriker. Efter att ha riktat negativ och skarp kritik mot tsarens auktoritära styre greps flera ansvariga 1906, däribland dem även Trotskij som återigen blev dömd till landsförvisning, den här gången på livstid.
Emigration och första världskriget 1907–1917
[redigera | redigera wikitext]Trotskij besökte inte bara ryska socialdemokraternas partikongress som hölls i London, utan engagerade sig i flera andra socialdemokratiska partier i Europa, framför allt det tyska och under sin tid i exil gav han ut flera marxistiska och socialistiska texter. Han sågs med misstänksamhet av Lenin som 1914 skrev i skriften Om nationernas självbestämmanderätt: "Den tjänstvillige Trotskij är farligare än någon fiende! /.../ Trotskij har ännu aldrig haft en bestämd mening i någon enda betydande marxistisk fråga, han har alltid 'krupit i skydd' av en eller annan meningsskiljaktighet och löpt över från den ena sidan till den andra. För närvarande befinner han sig i bundisternas och likvidatorernas sällskap."
Första världskriget bröt ut 1914, och tillsammans med en del andra socialistiska partier ansåg Trotskij att det var ett orättfärdigt krig i imperialismens intressen. Han deltog i Zimmerwaldkonferensen 1915 och utvisades ur Frankrike till USA på grund av sin agitation mot världskriget.[5] Under denna tid utvecklade Trotskij sin teori om den permanenta revolutionen. Han ansåg, till skillnad mot både Lenin och mensjevikerna, att en revolution i det efterblivna Ryssland skulle kunna starta revolutioner även i det industrialiserade Västeuropa.[5]
Februarirevolutionen 1917
[redigera | redigera wikitext]Trotskij befann sig i New York när Tsar Nikolaj II tvingats abdikera efter februarirevolutionen. Han lämnade USA snabbt för att bege sig tillbaka till Ryssland, men det skulle bli en fördröjning efter att ha stoppats av en brittisk flotta och internerades på ett kanadensiskt interneringsläger för tyska krigsfångar i Halifax. Den 5 maj var Trotskij på plats i Ryssland. Han var fortfarande mensjevik och ledde tillsammans med bland andra Anatolij Lunatjarskij en grupp vänstermensjeviker[5] men sympatiserade med bolsjevikerna, som efter revolutionen hade ett stort inflytande över sovjeterna.
Efter julidemonstrationerna 1917 hamnade Trotskij i fängelse några veckor. Under tiden, i augusti, upptogs hans grupp som medlemmar i bolsjevikpartiet och Trotskij invaldes i centralkommittén.[5] Detta sågs på med misstänksamhet från stora delar av partiet.[källa behövs]
Efter att Trotskij gått in i partiet sa Lenin misstänksamt att "[Trotskij] är med oss, men han är inte vår."[6] Hur som haver valdes Trotskij till ordförande i Petrograds sovjet när han släppts ur fängelse.[5] Han diskuterade tillsammans med Lenin, Stalin, Zinovjev och Kamenev om planer på att störta den provisoriska regeringen under Kerenskij.[källa behövs] Trotskij var även ordförande i partiets revolutionära krigsråd som hade ansvaret för att genomföra revolutionen den 7 november 1917.[5]
Vid makten 1917- 1924
[redigera | redigera wikitext]
Efter att bolsjevikerna intagit regeringsställning efter den genomförda oktoberrevolutionen och utropat Ryska SFSR den 7 november 1917 ställdes man inför hur man skulle förhålla sig gentemot väst, och i synnerhet Tyskland vars trupper avancerade allt längre in i Ryssland. Man ville sluta fred så fort som möjligt för att kunna fortsätta revolutionen med full kraft. Trotskij var utrikeskommissarie i Folkkommissariernas råd och ledde förhandlingarna med Tyskland som ledde till Freden i Brest-Litovsk. När freden var undertecknad avgick Trotskij som utrikeskommissarie, men inom kort utnämndes han till krigskommissarie.[5] Han ledde skapandet av Röda armén, och ledde den i ryska inbördeskriget, som under 1918–1922 utkämpades mot de vita arméerna och deras utländska hjälptrupper. Under inbördeskriget steg Trotskij fram som den näst mest kända sovjetpolitikern efter Lenin.[5] Efter att Röda amén besegrat de vita deklarerades Sovjetunionen 1922, men blev inte erkänd förrän 1924.
Sovjetunionen under de första åren präglades först av krigskommunism för att få kontroll över landet. Man införde sedan NEP, Nya ekonomiska politiken för att inte gå för fort fram i det ditintills underutvecklade Ryssland.
Sovjetunionens förste ledare Lenin dog 1924 och efterträddes av Josef Stalin. Han lyckades utmanövrera Trotskij från alla ledande poster. Den 2 december 1927 uteslöts Trotskij och de som Stalin kallade "den trotskistiska gruppen" ur sovjetiska kommunistpartiet.[7] Trotskij anklagades för antisovjetisk verksamhet och deporterades 1929 till Kazakstan.[8]
Opposition och exil 1924 –1940
[redigera | redigera wikitext]Trotskij, som hade blivit utesluten ur Komintern, såg sig fortfarande som en utesluten del av internationalen och hade förhoppningar om att kunna reformera den. Den internationella vänsteroppositionen, som leddes av Trotskij, bestod av små och isolerade grupper, och vissa av dess sektioner hade stora problem med sekterism. Under den berömda franska vändningen 1934 rekommenderade Trotskij sina franska anhängare att gå in i socialistpartiet, en politisk taktik som blivit känd som entrism.
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, och krossandet av det tyska kommunistpartiet, hade Trotskij förväntat sig en stor diskussion och kris om frågan i Komintern. När det inte blev någon diskussion drog han slutsatsen att man måste "bygga en international på nytt". Den nya internationalen, Fjärde internationalen, bildades 1938. På dess konstituerande kongress antog man ett dokument som blivit känt som Övergångsprogrammet, vilket skrevs av Trotskij.
Trotskijs exil inleddes i Turkiet, gick via Frankrike och Norge till slutstationen Mexiko i januari 1937.[9] Där bodde han en tid tillsammans med konstnärerna Diego Rivera och Frida Kahlo, men efter bråk med Rivera flyttade han 1939 till ett eget hus i Coyoacán, en stadsdel i södra Mexico City.[9]
Den 24 maj 1940 överlevde han en väpnad attack i sitt hus ledd av den kommunistiske målaren David Alfaro Siqueiros.[10] Säkerheten i huset höjdes ytterligare, men Sovjets agent Ramón Mercader lyckades, genom en kvinnlig sekreterare, komma i kontakt med Trotskij, och slutade att visiteras. Den 20 augusti 1940 tog Mercader med sig en isyxa,[11][12] som han högg i Trotskijs huvud. Trotskij skadades dock bara, bråk uppstod och livvakterna störtade in för att döda Mercader. De stoppades av Trotskij med orden "Döda honom inte! Denna man har en historia att berätta."[källa behövs] Dagen därpå avled Trotskij på sjukhus. Mercader fängslades i tjugo år, och belönades med orden Sovjetunionens hjälte när han flyttade till Sovjet 1961.[9]
Även Trotskijs son Lev Sedov mördades av Stalin den 16 februari 1938. Vaksberg berättar att sovjetiska arkivmaterial bekräftar att säkerhetstjänsten varit involverad i likvideringen av Sedov. [13]
Trotskijs hus i Coyoacán finns bevarat och är numera museum.
Trotskijs politiska teori och praktik
[redigera | redigera wikitext]| Trotskism | |
 | |
| Lev Trotskij | |
|---|---|
| Marxism | |
| Framstående trotskister | |
| James P. Cannon Tony Cliff Ted Grant Joseph Hansen Gerry Healy Pierre Lambert Livio Maitan Ernest Mandel Nahuel Moreno J. Posadas Max Shachtman Peter Taaffe | |
| Trotskistiska internationaler | |
| (återförenade) 4:e internationalen International Socialist Alternative Internationalist Communist Union International Socialist Tendency Internationella marxistiska tendensen Internationella kommittéen för den fjärde internationalen Kommittén för en arbetarinternational |
Innan oktoberrevolutionen 1917
[redigera | redigera wikitext]Lev Trotskij föddes i en tid då den revolutionära narodnikrörelsen, främst bestående av unga studenter, förgäves försökte få den fattiga bondeklassen att resa sig mot tsardömet.[2]
Han skrev förutsägande nog i boken Våra politiska uppgifter(1904), dvs innan han anslutit sig till bolsjevikerna: ”Partiorganisationen blir ett substitut för partiet, centralkommittén blir ett substitut för partiorganisationen och till sist kommer en diktator att bli ett substitut för centralkommittén…”.
I Sovjetstatens ledning 1917-1924
[redigera | redigera wikitext]Han skrev bland annat boken Kommunismen och terrorn där han förklarar och försvarar användandet av röd terror.
Karl Kautsky, tysk socialdemokrat och nationalekonom gav ut en bok vid namn ”Kommunismen och terrorn” där han riktade kritik mot röda armén under inbördeskriget. Trotskij gav ut en bok som svar med samma namn, men med underrubriken Anti-Kautsky. I boken försvarade han terrorn med att fienderna i vita armén använde terror mot bolsjevikerna. Han frågade sig själv i sitt förord om det föreligger ett teoretiskt behov att rättfärdiga den revolutionära terrorn och svarar: Tyvärr - ja. ”Revolutionen kräver inte ’terrorn’ liksom den heller icke heller ’logiskt’ kräver väpnat uppror … Men därför att den revolutionära klassen skall nå sitt mål med ''alla'' till buds stående medel, kräver revolutionen, om det är nödigt väpnat uppror och, om det är nödigt terror”. På motsvarande sätt försvarade han tagandet av gisslan: ”Bruket att ta gisslan måste synbarligen liksom under inbördeskrigets terror betraktas som ’befogat’.
Boken utgavs till Kominterns andra kongress. Trotskij argumenterade även för att den nya regeringen behövde få kontroll över landet som glidit in i kaos, inte minst mot yttre fiender.
I opposition och exil 1924-1940
[redigera | redigera wikitext]Under sin tid i exil fortsatte Trotskij att ge ut flera politiska verk. Bland annat Till marxismens försvar och Den förrådda revolutionen, där Trotskij försvarar marxism och kommunism, men analyserar och fördömer vad han anser är en stalinistisk utveckling i Sovjetunionen.
Trotskij beskrev bland annat den "statsbärande" centralkommittén som diktatur över proletariatet, statskapitalistiskt och bonapartistiskt. Lenin hade tidigare använt just begreppet statskapitalism under NEP för att skilja på företag med blandat statligt kapital och privat kapital, från "företag av entydig socialistisk typ", där det fanns sovjeter och således betecknades som proletär egendom. Ingendera av dessa definitioner involverade dock Trotskijs syn på Sovjetunionens ekonomi under Stalin. Trotskij skrev att man med goda skäl kan återfinna bonapartistiska element redan under Lenins tid, men att "sovjetisk bonapartism under Lenin var en möjlighet, under Stalin har den blivit verklighet."
"Trotskismen" efter Trotskij
[redigera | redigera wikitext]Dagens trotskister betonar partidemokrati, internationalism, kritiskt stöd till "socialistiska" staters egendomsförhållanden och Lenins tankar och idéer om staten och proletariatets diktatur. Man vidhåller dock, till skillnad från Stalin, att socialismen inte kan byggas i ett enskilt land. Än idag finns det trotskister som använder entrism som politisk arbetsmetod.
Se även
[redigera | redigera wikitext]| Artiklar om socialism |
| ★ |
| Centrala begrepp |
| Arbetarklass · Fackförening |
| Portalfigurer |
| Robert Owen · Karl Marx |
| Organisationer |
| Socialistiska partier i Sverige |
| ★ |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Smith, Gerald (1974) (på engelska). The Cross and the Flag, Volume 33. the University of Michigan: Gerald L.K. Smith
- ^ [a b c d e f g] Deutscher, Isaac (1973). Den väpnade profeten. Trotskij 1879-1921. Stockholm: René Coeckelbergs bokförlag. sid. 9-50
- ^ Service (2009), ss. 11–19.
- ^ Alsing, Rolf; Lundh, Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. sid. 23. Libris 7454380. ISBN 91-630-8939-4
- ^ [a b c d e f g h] Ådne Goplen: Store norske leksikon, snl.no, artikeln "Lev Davidovitsj Trotskij", läst 2010-08-20
- ^ Stefan Lindgrens Leninbiografi, sid. 234.
- ^ Alsing, Rolf; Lundh, Jonas, red (1999). 1900-talet: en bok från Aftonbladet. Stockholm: Aftonbladet med stöd av Statens skolverk. sid. 87. Libris 7454380. ISBN 91-630-8939-4
- ^ ”Lev Trotskij”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lev-trotskij. Läst 30 september 2024.
- ^ [a b c] Richard Cavendish (2011). Trotsky offered asylum in Mexico History Today. Läst 11 augusti 2016. Arkiverad 10 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Philip Stein (1994). Siqueiros: His Life and Works International Publishers. Läst 11 augusti 2016. Arkiverad 12 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Lopez-Mills/TT-AP, Dario (19 augusti 2020). ”Isyxan som dödade Lev Trotskij ställs ut på museum – hittades efter ihärdigt detektivarbete” (på svenska). www.hbl.fi. https://www.hbl.fi/artikel/3e79c9bf-7304-4f84-a1d3-c7cc66faf250. Läst 25 november 2022.
- ^ ”Isyxan som dödade Trotskij på museum”. Svenska Dagbladet/TT-Reuters. 19 augusti 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/a/wPMrb5/isyxan-som-dodade-trotskij-pa-museum. Läst 25 november 2022.
- ^ Vaksberg, Arkadij (2008). Giftlaboratoriet - Från Lenin till Putin, 90 år av politiska mord. sid. 45
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Writings of Leon Trotsky (1933-34), First edition, Pathfinder 1972, ss. 101–122 Sovjetunionens klasskaraktär
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikiquote har citat av eller om Lev Trotskij.
Wikimedia Commons har media som rör Lev Trotskij.- Lev Trotskij textarkiv på svenska
- Lev Trotskij i Libris
| ||||||||||||||||||||||||||
|