Västmanlands och Dalarnas lagsaga – Wikipedia

Västmanlands och Dalarnas lagsaga omnämns som en gemensam lagsaga från mitten av 1300-talet. Då det fanns både Västmannalagen och Dalalagen så kan en tidigare uppdelning funnits, dock anför Almquist i sin bok om lagsagor att det finns skäl att anta att Dalarna aldrig haft en egen lagman, medan det finns källstöd för att Västmanland haft en. Från 1569 ingick huvuddelan av Västerrekarne härad i lagsagan för att 1609 eller 1622 återgå till Södermanlands lagsaga, dock kom då, 1622, Säterbo och Torpa socknar kvarstå i Åkerbo härad och denna lagsaga. 1617 överfördes Noraskogs socken hit från Närkes lagsaga. Särna och Idre socknar tillfördes lagsagan när de områdena övergick till Sverige från Norge på 1640-talet.

I perioden 1718–1719 var lagsagans uppdelad fyra: Västerås läns lagsaga, Arboga läns lagsaga, Hedemora läns lagsaga och Kopparbergs läns lagsaga. Till Västerås läns lagsaga ingick då även Simtuna, Torstuna och Våla härader från Uppland. Efter återläggningen började lagsagan benämnas Västmanlands och Kopparbergs (läns) lagsaga, som sedan 1731–1735, 1747–1759 och 1762–1779 var uppdelad i de två delarna. 1832 överfördes hit alla härader i Uppsala län från Upplands lagsaga samtidigt som namnet blev Upplands, Västmanlands och Kopparbergs lagsaga. Lagsagan avskaffades med alla andra lagsagor 31 december 1849.

• Rudolf Tengberg, Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige. Lagmansdömen Stockholm 1875.
• Almquist, Jan Eric (1954). Lagsagor och domsagor i Sverige : med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. Del I. Stockholm: P.A. Norstedt & söners förlag. sid. 126