Warren Burger – Wikipedia

Warren Burger
FöddWarren Earl Burger
17 september 1907[1][2][3]
Saint Paul, USA
Död25 juni 1995[1][2][3] (87 år)
Washington, USA
BegravdArlingtonkyrkogården[4]
kartor
Medborgare iUSA
Utbildad vidUniversity of Minnesota
William Mitchell College of Law
Johnson Senior High School
SysselsättningDomare, advokat, politiker
Befattning
Domare vid U.S. Court of Appeals for the D.C. Circuit
Chefsdomare i USA:s högsta domstol (1969–1986)
Politiskt parti
Republikanska partiet
Utmärkelser
Presidentens frihetsmedalj
Namnteckning
Redigera Wikidata

Warren Earl Burger, född 17 september 1907 i Saint Paul, Minnesota, död 25 juni 1995 i Washington, D.C., var en amerikansk jurist. Han var chefsdomare i USA:s högsta domstol 1969–1986.

Härkomst och uppväxt 1907–1948

[redigera | redigera wikitext]

Burger föddes i Saint Paul som son till schweizisk-tyska ättlingar. Han gick i skola i närheten av Saint Paul. Under uppväxten träffade han sin blivande domarkollega i högsta domstolen, Harry Blackmun. De två blev goda vänner men gled ideologiskt ifrån varandra under tiden i högsta domstolen.[5] Burger studerade juridik vid Saint Paul College of Law (numera William Mitchell College of Law) och tog sin juristexamen 1931. Han praktiserade vid en advokatfirma som han senare blev delägare i.

Karriär inom det republikanska partiet och justitiedepartementet, 1948–1956

[redigera | redigera wikitext]

Burger intresserade sig för politik och blev en tung politisk spelare i Minnesotas republikanska parti. 1948 stödde han Minnesotaguvernören och den blivande "fredsministern" Harold Stassen, som hyllades som "det republikanska partiets underpojke", som det republikanska partiets presidentkandidat. 1952 såg Burger till att Minnesotadelegationen vid det republikanska partiets nationalkonvent i Chicago stödde Dwight D. Eisenhower som partiets presidentkandidat. I ett brev till den republikanske vicepresidentkandidaten Richard Nixon angående kampanjfondskrisen sade Burger och hans fru; dina vänner i Minnesota har fullt förtroende i din personliga och politiska integritet. Vi ser fram till ditt tal i natt. Var vänlig meddela om det är något vi kan göra. 1953 utsågs han till biträdande justitieminister som han var till 1956.

Appellationsdomstolen i Washington, 1956–1969

[redigera | redigera wikitext]

Han utsågs till domare vid den federala appellationsdomstolen i Washington, D.C. och satt där till 1969 då han blev chefsdomare vid USA:s högsta domstol. Under sin tid vid appellationsdomstolen var han en kritiker av Warrendomstolen, i synnerhet av dess ledare Earl Warren. I ett tal 1967 vid Ripon College i Wisconsin prisade han de effektiva rättsväsendena i länder som Sverige, Norge och Danmark.

I talet sade han följande; Jag antar att ingen kan argumentera emot mig när jag säger att dessa nordeuropeiska länder är lika upplysta som Förenta Staterna i värdesättandet av individen och den mänskliga värdigheten. Dessa länder uppfattar det inte viktigt att nyttja en sådan sak som det femte författningstillägget under vilket en anklagad person inte är tvingad att vittna. De går snabbt, effektivt och direkt till frågan om en anklagade är skyldig. Ingen nation går till sådana ytterligheter för att ta sådana säkerhetsgarantier som vi gör när en anklagad person är kallad inför rättsskranket och till hans fall är avklarat.

I 1968 års presidentvalskampanj fick detta presidentkandidaten Richard Nixons uppmärksamhet som tog fasta vid det och lade Warren Burger på minnet.

Burgerdomstolen, 1969–1986

[redigera | redigera wikitext]

Under 1968 hade den dåvarande chefsdomaren Earl Warren (utsedd av Eisenhower) beslutat sig för att avgå på grund av fruktan av att Nixon skulle vinna presidentvalet och därmed utse sin egen kandidat till chefsdomare. President Lyndon B. Johnson nominerade domaren Abe Fortas (utsedd av Johnson) men Fortas motsattes av senatorer som ansåg att Fortas var alltför allierad med Johnson och hade alltför tvivelaktiga ekonomiska transaktioner. Fortas drog sig därför tillbaka och Johnson utsåg inte någon annan efterträdare. Warren beslöt sig i juni 1969 att dra sig tillbaka från vidare karriär inom högsta domstolen.

President Nixon som inte bara hade valkampanjat mot demokraterna och Johnsonadministrationens oförmåga att få ett slut på Vietnamkriget hade också kritiserat Warrendomstolens i Nixons tycke alltför breda "juridiska aktivism" och ville därför utse någon som var motsatsen till Earl Warren.

Efter att bland annat sonderat med förre justitieministern Herbert Brownell, förre presidentkandidaten Thomas Dewey och domaren Potter Stewart beslöt sig Nixon att utse Warren Burger till chefsdomare.

Han godkändes i senaten med röstsiffrorna med 74 ja-röster, 3 nej-röster och 22 inte röstande. Bland dem som röstade för var demokraternas presidentkandidat 1972 George McGovern och Edward "Ted" Kennedy (Kennedy röstade nej till Burgers två efterträdare, William Rehnquist och John Roberts). Bland de som röstade nej fanns Eugene McCarthy som hade spolierat president Johnsons återval 1968. Bland dem som inte röstade fanns republikanernas presidentkandidat 1964, Barry Goldwater.

Under sin tid på domstolen kom Burgerdomstolen med domslut som godtog skolbussning som vapen mot rassegregation samt ett som upphävde dödsstraffet (Burgerdomstolen gick senare mot detta domslut) och som legaliserade abort. Ett av hans mest uppmärksammade domslut var det som uppmanade president Nixon att lämna ut memorandum och band som kunde bringa upp oklarheter i Watergatehärvan. President Nixon avgick senare från sitt ämbete på grund av detta domslut.

Han förestavade presidenteden för Richard Nixon (1973), Gerald Ford (1974), Jimmy Carter (1977) och Ronald Reagan (1981 och 1985).

Under sin tid som chefsdomare var Burger en stark förespråkare för en mer effektiv administration av det federala rättsväsendet. Han var 1974 delaktig i att instifta Supreme Court Historical Society som värnare av Högsta domstolens historiska traditioner. År 1981 såg han Sandra Day O'Connor bli ledamot av högsta domstolen, den första kvinnan i denna institution.

1986 meddelande Burger sin avgång från domstolen på grund av sitt ordförandeskap i kommissionen för tvåhundraårsfirandet av USA:s konstitution. President Ronald Reagan utsåg Burgers domarkollega William Rehnquist till ny chefsdomare vilket godkändes av senaten.

Burger fortsatte sin juridiska karriär och blev belönad av president Reagan med Frihetsmedaljen 1988.

Hans fru, Elvera Stromberg, som han hade gift sig med 1933, dog i maj 1994. Burger själv dog 1995.

Potentiell politisk karriär

[redigera | redigera wikitext]

Richard Nixons memoarer påstår, sanningsenligt eller ej, att president Nixon ville att Burger skulle ställa upp i presidentvalet 1972 om de politiska återverkningarna av Kambodjainvasionen i april 1970 var alltför negativa för Nixon att genomleva. Memoarerna påstår också att Burger var påtänkt som vicepresidentkandidat både 1971 och 1973.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Warren E. Burger, tidigare version.

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Warren-E-Burgertopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w62j6n5b, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Find a Grave, Find A Grave-ID: 1907, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, ancexplorer.army.mil .[källa från Wikidata]
  5. ^ Webb, Tom (5 mars 2004). ”As friends and rivals, Blackmun and Burger swayed the court” (på engelska). Pioneer Press. https://www.twincities.com/2004/03/05/as-friends-and-rivals-blackmun-and-burger-swayed-the-court/. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Earl Warren 		Chefsdomare i USA:s högsta domstol
1969–1986 		Efterträdare:
William Rehnquist


v • r
USA:s högsta domstol
Nuvarande domare
Chefsdomare
  1. John Jay (1789–1795)
  2. John Rutledge (1795)
  3. Oliver Ellsworth (1796–1800)
  4. John Marshall (1801–1835)
  5. Roger B Taney (1836–1864)
  6. Salmon P Chase (1864–1873)
  7. Morrison Waite (1874–1888)
  8. Melville Fuller (1888–1910)
  9. Edward Douglass White (1910–1921)
  10. William Howard Taft (1921–1930)
  11. Charles Evans Hughes (1930–1941)
  12. Harlan Fiske Stone (1941–1946)
  13. Fred Vinson (1946–1953)
  14. Earl Warren (1953–1969)
  15. Warren Burger (1969–1986)
  16. William Rehnquist (1986–2005)
  17. John Roberts (2005–)
Ledamöter
  1. James Wilson (1789–1798)
  2. John Rutledge (1790–1791)*
  3. William Cushing (1790–1810)
  4. John Blair (1790–1795)
  5. James Iredell (1790–1799)
  6. Thomas Johnson (1792–1793)
  7. William Paterson (1793–1806)
  8. Samuel Chase (1796–1811)
  9. Bushrod Washington (1798–1829)
  10. Alfred Moore (1800–1804)
  11. William Johnson (1804–1834)
  12. Henry Livingston (1807–1823)
  13. Thomas Todd (1807–1826)
  14. Gabriel Duvall (1811–1835)
  15. Joseph Story (1812–1845)
  16. Smith Thompson (1823–1843)
  17. Robert Trimble (1826–1828)
  18. John McLean (1829–1861)
  19. Henry Baldwin (1830–1844)
  20. James Moore Wayne (1835–1867)
  21. Philip Pendleton Barbour (1836–1841)
  22. John Catron (1837–1865)
  23. John McKinley (1838–1852)
  24. Peter Daniel (1842–1860)
  25. Samuel Nelson (1845–1872)
  26. Levi Woodbury (1845–1851)
  27. Robert Grier (1846–1870)
  28. Benjamin Robbins Curtis (1851–1857)
  29. John Campbell (1853–1861)
  30. Nathan Clifford (1858–1881)
  31. Noah Swayne (1862–1881)
  32. Samuel Miller (1862–1890)
  33. David Davis (1862–1877)
  34. Stephen Johnson Field (1863–1897)
  35. William Strong (1870–1880)
  36. Joseph Bradley (1870–1892)
  37. Ward Hunt (1873–1882)
  38. John Harlan (1877–1911)
  39. William Woods (1881–1887)
  40. Stanley Matthews (1881–1889)
  41. Levi Woodbury (1882–1902)
  42. Horace Gray (1845–1851)
  43. Samuel Blatchford (1882–1893)
  44. Lucius Lamar (1888–1893)
  45. David Brewer (1890–1910)
  46. Henry Brown (1891–1906)
  47. George Shiras (1892–1903)
  48. Howell Jackson (1893–1895)
  49. Edward Douglass White (1894–1910)*
  50. Rufus Peckham (1896–1909)
  51. Joseph McKenna (1898–1925)
  52. Oliver Wendell Holmes (1902–1932)
  53. William R. Day (1903–1922)
  54. William Henry Moody (1906–1910)
  55. Horace Harmon Lurton (1910–1914)
  56. Charles Evans Hughes (1910–1916)*
  57. Willis Van Devanter (1911–1937)
  58. Joseph Rucker Lamar (1911–1916)
  59. Mahlon Pitney (1912–1922)
  60. James McReynolds (1914–1941)
  61. Louis Brandeis (1916–1939)
  62. John Clarke (1916–1922)
  63. George Sutherland (1922–1938)
  64. Pierce Butler (1923–1939)
  65. Edward Sanford (1923–1930)
  66. Harlan Fiske Stone (1925–1941)*
  67. Owen Roberts (1930–1945)
  68. Benjamin Cardozo (1932–1938)
  69. Hugo Black (1937–1971)
  70. Stanley Reed (1938–1957)
  71. Felix Frankfurter (1939–1962)
  72. William Douglas (1939–1975)
  73. Frank Murphy (1940–1949)
  74. James F Byrnes (1941–1942)
  75. Robert H Jackson (1941–1954)
  76. Wiley Rutledge (1943–1949)
  77. Harold H Burton (1945–1958)
  78. Tom C Clark (1949–1967)
  79. Sherman Minton (1949–1956)
  80. Joseph Harlan (1955–1971)
  81. William Brennan (1956–1990)
  82. Charles Whittaker (1957–1962)
  83. Potter Stewart (1958–1981)
  84. Byron White (1962–1993)
  85. Arthur Goldberg (1962–1965)
  86. Abe Fortas (1965–1969)
  87. Thurgood Marshall (1967–1991)
  88. Harry Blackmun (1970–1994)
  89. Lewis F Powell (1972–1987)
  90. William Rehnquist (1972–1986)*
  91. John Paul Stevens (1975–2010)
  92. Sandra Day O'Connor (1981–2006)
  93. Antonin Scalia (1986–2016)
  94. Anthony Kennedy (1988–2018)
  95. David Souter (1990–2009)
  96. Clarence Thomas (1991–)
  97. Ruth Bader Ginsburg (1993–2020)
  98. Stephen Breyer (1994–2022)
  99. Samuel Alito (2006–)
  100. Sonia Sotomayor (2009–)
  101. Elena Kagan (2010–)
  102. Neil Gorsuch (2017–)
  103. Brett Kavanaugh (2018–)
  104. Amy Coney Barrett (2020–)
  105. Ketanji Brown Jackson (2022–)
*Blev senare chefsdomare.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Warren_Burger&oldid=55814771”