Folkomröstningen om EU-medlemskap i Storbritannien 2016 – Wikipedia

Folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU
Should the United Kingdom remain a member of the European Union or leave the European Union? ('Ska Storbritannien stanna kvar som medlem av Europeiska unionen eller lämna Europeiska unionen?')
Plats	Storbritannien och Gibraltar
Datum	23 juni 2016 (2016-06-23)
Resultat Röster Andel Lämna 17 410 742 51,89 % Stanna kvar 16 141 241 48,11 % Giltiga röster 33 551 983 99,92 % Ogiltiga eller blanka röster 25 359 0,08 % Totalt antal röster 33 577 342 100,00 % Registrerade väljare/Valdeltagande 46 501 241 72,21 %
Resultat per lokalt distrikt   Lämna —   Stanna kvar
Geografisk fördelning av resultatet från folkomröstningen 2016 om Storbritanniens medlemskap i EU.

Folkomröstningen om EU-medlemskap i Storbritannien 2016 var en rådgivande brittisk folkomröstning gällande om Storbritannien ska stanna kvar i eller utträda ur Europeiska unionen. Folkomröstningsalternativet för att stanna kvar kallades även för "Bremain" ("British Remain") och för att lämna EU kallades även för "Brexit" ("British Exit"). Omröstningen genomfördes 23 juni 2016^[1] och resulterade i att Lämna-sidan vann med 51,9 procents röstandel.

Efter folkomröstningen, och inför det sannolika kommande brittiska utträdet ur EU, meddelade premiärminister David Cameron sin avgång. Oro på de internationella aktiebörserna följde, liksom en värdesänkning av det brittiska pundet. I både Nordirland och Skottland vann Stanna-sidan, och där har röster höjts om anslutning till EU-landet Irland respektive ny folkomröstning om skotsk självständighet.

Storbritannien begärde den 29 mars 2017 utträde ur EU.^[2]

Medlemskapet i EG/EU har varit ett ämne för debatt i Storbritannien ända sedan landet gick med 1973. Ingen folkomröstning hölls innan landet gick med i EG. 1975 arrangerades dock en folkomröstning om landets fortsatta medlemskap, vilket gav resultatet 67 procent för och 32 procent emot.^[3]

Under 2013 lovade det konservativa partiets ordförande David Cameron att ordna en folkomröstning om fortsatt medlemskap^[4] om partiet kom i regeringsställning. Efter valsegern 2015 lovade han fortsatt detta och den 20 februari 2016 offentliggjordes datumet för omröstningen 23 juni 2016.^[5] Folkomröstningen anses ha utlovats som ett sätt att hålla borta hotet från UKIP i parlamentsvalet, liksom att kunna hålla samman det konservativa partiet (som var splittrat i frågan).^[6] Denna, liksom generellt andra brittiska folkomröstningar, är endast rådgivande, och parlamentet behöver inte besluta enligt folkviljan. Premiärministern Cameron försäkrade dock vid upprepade tillfällen att omröstningsresultatet denna gång skulle följas.^[7]

Inför utsikterna om en folkomröstning om utträde förhandlade Storbritannien 2015-2016 fram några undantag från EU-regler.^[8] Bland annat försämrades förmåner för EU-migranter.^[9]

Inget medlemsland har före 2016 utträtt ur EU; endast mindre, självstyrande områden utanför Europa har gjort det.^[10] Det finns dock sedan Lissabonfördraget 2009 en formell möjlighet för ett land att på egen begäran lämna EU utan att alla andra medlemsländer godkänner det. Detta beskrivs av artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen.

Hurdant förhållandet mellan Storbritannien och EU ska bli om landet lämnar unionen, var inte klarlagt före folkomröstningen.

• Det har framförts att Storbritannien – på samma sätt som Norge – skulle kunna anamma EES-avtalet vid ett utträde ur EU, men det är inte klarlagt om och hur det kan genomföras.^[11] Full tillgång till den inre marknaden skulle dessutom kräva att Storbritannien (liksom redan Norge^[a]) fortsätter bidra till EU:s budget, liksom tillåta fri rörlighet för personer.^[12] Att begränsa fri rörlighet för personer från EU var för många det största skälet att rösta för att lämna EU.^{[källa behövs]}

• Alternativet är ett helt nytt handelsavtal som inte är lika långtgående som EES-avtalet, där EU:s avtal med Kanada setts som en möjlig förebild.^[12]

• Ytterligare ett alternativ är att Storbritannien helt enkelt handlar med EU så som USA, Kina och Indien gör det, via allmänna WTO-regler.^[12] Dessa regler tillåter begränsad tull att tas ut.

• Storbritannien kan ändå vilja ha fri rörlighet för personer gentemot vissa EU-länder där många britter arbetar eller det anses "bra" (såsom högutbildad) arbetskraft komma från, såsom Irland, Frankrike och Tyskland. Eftersom ett EES-liknande avtal med EU måste godkännas av alla EU-länder kommer EU inte gå med på fri rörlighet bara med utvalda länder. Sådana avtal får slutas mellan Storbritannien och dessa länder var för sig, om de går med på det. EU har uttalat att Storbritannien måste tillåta fri rörlighet för alla EU-medborgare om det ska få ett fullt frihandelsavtal(ingå i inre marknaden).^[13]

Bland brittiska partier har regeringspartiet Tories varit splittrade, Labour, Liberaldemokraterna, De Gröna och många andra stött fortsatt medlemskap, medan bland annat UK Independence Party stött utträde. Regeringarna i EU-länder och många andra länder, såsom USA, har uttalat stöd för att Storbritannien ska stanna kvar i unionen.^[14]

Ett stort antal opinionsundersökningar har genomfört genom åren. Under 2013 var opinionen för ett utträde, under 2014 jämnare och under 2015 för att stanna kvar. Under 2016 blev det jämnare igen. I början av juni var det en liten övervikt i opinionsundersökningarna på i genomsnitt ett par procentenheter för att lämna EU, men sista veckan blev det en liten övervikt för att stanna.^[15]

Det slutliga resultat visade att 51,9 procent röstade för att lämna EU och 48,1 procent för att stanna. Segern för Lämna-sidan motsade de opinionsundersökningar som publicerats dagarna före omröstningen. Omröstningen lockade ett rekordhögt valdeltagande, med 46,5 miljoner som registrerat sig för att kunna rösta.^[16]

Inom landet skilde sig röstningen åt för olika regioner. I London röstade alla utom fem valdistrikt för att stanna kvar (59,9 procent). Stanna-sidan kom även i majoritet i Nordirland (55,7 procent) samt i Skottland (samtliga valdistrikt och totalt 62 procent av de röstande). Däremot var Lämna-sidan i majoritet i större delen av Wales (52,5 procent) samt i en övervägande majoritet av det övriga England.^[17] I Gibraltar vann Stanna-sidan med 19 322 röster mot 823 (95,9 procent av de röstande).^[18]

Folkomröstningen gav också tydliga skillnader mellan olika åldersgrupper. 75 procent av alla röstande mellan 18 och 24 år röstade för Stanna-sidan, medan en tydlig majoritet av alla röstande 50 år eller äldre röstade för Lämna-sidan – enligt en vallokalsundersökning gjord av YouGov.^[19]

Storbritanniens nya premiärminister Theresa May meddelade den 2 oktober 2016 att hon planerade att utlösa artikel 50 i Lissabonfördraget i mars månad 2017. Därefter ska landets utträdet ur Europeiska unionen ske inom två års tid. Meddelande emottogs av Europeiska rådets president Donald Tusk som ett tydligt och välkommet besked, medan både Labour och Liberaldemokraterna förväntade sig mer information om vad som är målet med processen. Den partiövergripande Open Britain-kampanjen menade att Storbritanniens parlamentet behövde säga sitt i saken, och Skottlands försteminister varnade för att Skottlands parlament skulle kunna blockera processen.^[20]

Det starka stödet för Lämna-sidan i större delen av England och Wales antas av flera bedömare bland annat ha påverkats av den ökande arbetslösheten och strukturomvandlingen inom landet under senare år. Den brittiska arbetarklassen har fått uppleva effekterna av den ökande globaliseringen (industriarbeten som flyttat utomlands eller bemannats via den fria rörligheten för arbetskraft inom EU – och till ofta lägre löner). Stora delar av norra och centrala England samt Wales består av industriområden som påverkats av den utvecklingen.^[21] Andra orsaker som nämnts har varit:^[22]

• Ekonomernas varningar om följderna av en "Brexit" sågs som överdrivna, särskilt av väljare som ansåg att deras privatekonomi drabbats på grund av EU.^[12]
• Finansministerns förslag till åtstramningsbudget användes som slagträ i valkampanjen, där den vägdes emot Storbritanniens nettobidrag till EU-budgeten.
• Invandringen till Storbritannien pekades ut som ett hot både mot ekonomi, säkerhet^[12] och brittisk (kulturell) identitet, bland annat av UKIP-ledaren Nigel Farage.
• Avtalen med EU efter ett utträde var inte klarlagda. Brexit-sidan kunde därför framföra orealistiska lösningar med exempelvis både stopp för (fri) invandring, fri rörlighet med utvalda EU-länder och bibehållen frihandel.
• Premiärministern David Cameron hade förlorat sin politiska auktoritet.^[12]
• Labour hade förlorat förmågan att kommunicera med sina väljare.
• Lämna-sidan hade karismatiska politiker som Boris Johnson och Michael Gove.
• Fler äldre (uppvuxna i ett land utanför EG/EU) väljare än vanligt utnyttjade sin rösträtt, medan de unga (uppvuxna i ett land inom EG/EU) var mindre benägna att gå till valurnorna.^[12]
• Storbritannien kom med i EG sent och har haft en större distans till Europatanken. Både många politiker och stora delar av den brittiska pressen har hela tiden varit starkt euroskeptisk.

Dagen efter folkomröstningen höjdes röster från Skottland om möjligheten av en ny folkomröstning om skotsk självständighet.^[23] Detta skedde i ljuset av att alla skotska valdistrikt röstade för att stanna kvar i EU.^[24] Vid 2014 års folkomröstning fanns hotet om en vunnen skotsk självständighet och samtidigt utträde ur EU.^[25] Den 26 juni presenterades en skotsk opinionsundersökning där 59 procent av de tillfrågade skulle rösta för skotsk självständighet i en eventuell andra folkomröstning i frågan.^[26] Nicola Sturgeon, ledare för regerande Scottish National Party, sa att ett alternativt sätt att bevara Skottland som del av EU var att låta Skottlands parlament blockera godkännandet av Storbritanniens utträde ur EU.^[27] Det var dock osäkert om ett sådant veto var möjligt, eftersom det skotska parlamentet inte kan hindra Storbritanniens parlament från att stifta lagar.^[28]

I Nordirland, där det också i vissa delar fanns en majoritet för att stanna kvar i EU, krävde minoritetspartiet Sinn Féin att en folkomröstning skulle hållas om återförening av Nordirland och Irland.^[29] Även den irländska premiärministern Enda Kenny liksom oppositionsledaren Micheál Martin har nämnt en folkomröstning om återförening som en möjlighet.^[30][31] Om Storbritannien kommer lämna EU är det första gången som ett land lämnar EU, även om Grönland som en del av Danmark beviljades så kallat regionalt utträde 1982.^[32]

Den 27 juni meddelades att Fabian Picardo och Nicola Sturgeon, de främsta ministrarna för Gibraltar och Skottland, haft samtal om möjligheten att låta de här territorierna få behålla sin status som del av EU även efte Storbritanniens utträde ur unionen. Potentiellt skulle även Nordirland kunna ansluta till en sådan eventuell lösning. Prejudikatet som nämndes var Grönland, som 1973 blev del av EU som del av Danmark. 1979 erhöll Grönland autonomi inom Danmark, och 1985 utträdde Grönland ur unionen (medan huvuddelen av Danmark stod kvar som EU-medlem) efter en folkomröstning i frågan tre år tidigare.^[33]

SNP:s ledare Nicola Sturgeon var de sista dagarna i juni i Bryssel, för att samtala med representanter för EU och utröna möjligheterna för att Skottland skulle kunna vara kvar i unionen. Hennes åsikter emottogs med reserverad välvilja, och det påpekades att EU är en union mellan suveräna stater. Spaniens t.f. premiärminister Mariano Rajoy, med egna katalanska problem på hemmaplan, var kategoriskt avvisande gentemot den skotska EU-tanken.^[34]

Alla som är födda på Nordirland före 2005 och många andra i Nordirland har irländskt medborgarskap. Efter folkomröstningen skaffade många tusen i Nordirland irländskt pass, vilket ger dem fri rörlighet i EU inklusive Irland oberoende av Storbritanniens framtida nivå på rörligheten.^[35]

Gibraltar är med i EU och har en halvöppen gräns mot Spanien med gränskontroller. Många pendlar över gränsen med hjälp av EU:s fria rörlighet. 96% av Gibraltars röstberättigade röstade nej till utträde. Dagen efter folkomröstningen föreslog Spaniens regering att Gibraltar borde bli gemensamt spanskt-brittiskt, så att området kan få delvis vara kvar i EU, vilket avvisade från både brittiskt och Gibraltar-håll.^[36]

Folkomröstningen ledde till att Theresa May (t.h.) blev ny premiärminister, sedan David Cameron (t.v.) avgått från posten.

SNP-ledaren Nicola Sturgeon hävdade Skottlands fortsatta roll som del av EU. Labour-ledaren Jeremy Corbyn ifrågasattes öppet inom partiet.

Morgonen efter folkomröstningen meddelade David Cameron att han planerade att avgå som premiärminister och som ledare för Konservativa partiet i oktober samma år.^[37] Tidigt under partiledarkampanjen att efterträda honom trädde Brexit-förespråkaren och one nation-kandidaten Boris Johnson och inrikesministern Theresa May, som föredragit att stanna kvar men som hållit låg profil under brexitkampanjen och som sökte enhet inom partiet, fram som de huvudsakliga kandidaterna.^[38] Den 30 juni drog sig Johnson ur kampanjen, efter att hans trogna kollega Michael Gove anmält sig som kandidat själv, i tron om att Johnson inte var rätt man för jobbet.^[39] Kvarvarande kandidater att efterträda Cameron blev då förutom May och Gove Stephen Crabb, Liam Fox och Andrea Leadsom.^[39] Den 7 juli röstades May och Leadsom, landets biträdande energiminister och en kristen höger-kandidat, fram som partiets två finalister.^[40] Leadsom drog tillbaka sin kandidatur och erkände sig besegrad den 11 juli, då May erhållit stödet från 60 procent av partiets ledamöter och då hon inte ansåg att en ytterligare nio veckor lång kampanj skulle tjäna landet något till.^[41] May utnämnde därefter Boris Johnson till ny utrikesminister, i vad som ansågs som ett försök att tilltala partiets angelägna Brexit-falang.^[42]

Även Labours ledare Jeremy Corbyns ledarskap ifrågasattes till följd av folkomröstningen.^[43] Den välkända parlamentsledamoten Angela Eagle sågs som en tidig favorit att utmana honom, men drog sig tillbaka till fördel för Owen Smith, en obekant figur men ett "nytt ansikte" inom partiet, som sade sig vara "lika radikal som Corbyn," men med potential att även vinna makt för partiet.^[44] Corbyn hade i folkomröstningen 1975 om ett fortsatt brittiskt medlemskap i EG röstat emot medlemskapet, och hade under sin tid som parlamentsledamot även röstat emot Maastrichtfördraget och Lissabonfördraget, och stöttade 2011 ett förslag om en folkromröstning om EU-medlemskapet.^[45] Owen Smith uppgav att många av de som röstat för att lämna unionen blivit "klart vilseledda" av kampanjen eller ångrade sina val, och ansåg att en ny folkomröstning eller ett nyval var nödvändigt för att driva landet framåt.^[46]

4 juli meddelade partiet UKIP:s ledare Nigel Farage sin avgång som partiledare. Farage och Ukip hade politiskt i första hand verkat för att distansera Storbritannien från EU, och efter folkomröstningsresultatet hade stora delar av partiets politik uppnåtts.^[47] Farage hade i november 2014 omvalts som partiledare för en fyraårsperiod, men fastställde i mars 2015 att han skulle avgå i förtid om han inte valdes in i underhuset vid parlamentsvalet senare samma år.^[48]

Efter folkomröstningen sjönk pundets värde kraftigt på de internationella valutabörserna och nådde sin lägsta nivå sedan 1985.^[49] Londonbörsen fick också se ett stort börsfall,^[50] under en dag som på vissa håll beskrevs som en "svart fredag".^[51]

Också på andra håll skedde kraftiga börsfall, i exempelvis Spanien det största börsraset i dess historia.^[52] Sammanlagt utraderades ett börsvärde på 2,08 biljoner dollar på den globala finansmarknaden första handelsdagen efter det brittiska valresultatet. Det är den enskilt största förlusten någonsin under en handelsdag.^[53] Kreditvärderingsföretaget Standard & Poors (S&P) sänkte även Storbritanniens kreditbetyg från AAA till AA som en direkt följd av resultatet.^[54] Under måndagen 27/6 (första svenska börsdag efter folkomröstningen) föll Stockholmsbörsen 7,8 procent, vilket var lika mycket för en börsdag som efter 11 september-attackerna 2001 och vid finanskrisen 2008.^[55]

Börserna – Londonbörsen – återhämtade sig dock efter någon vecka.^[56] Valutakursfallet för pundet kvarstod dock,^[57] något som bidrog till tillströmningen av utländska investerare till den nu "billigare" brittiska aktiemarknaden.

Kvällen den 28 juni passerade en parlamentarisk underhuspetition 4 miljoner signaturer,^[58][59] de flesta härrörande från adresser i södra halvan av England. Petitionen, som startades 26 maj av en Lämna-anhängare som var orolig för att Stanna-sidan skulle vinna med en liten marginal,^[60] begärde en andra folkomröstning om mindre än 60 procent röstat för endera alternativet och mindre än 75 procent avgivit sin röst. 100 000 signaturer räcker för att en medborgarpetition ska tas upp för debatt i underhuset.^[61] Med 4 miljoner undertecknare är detta det största uppropet/petitionen i brittisk historia.^[62]

Lördagen den 25 juni spreds petitionen flitigt på sociala medier, och under dagen ökade antalet undertecknare med mer än 100 000 i timmen (trots att tillströmningen tillfälligt kraschade underhusets webbplats).^[63]

Den 29 juni samlades minst 10 000^[b] Bremain-demonstranter på Parliament Square utanför Westminsterpalatset.^[62] Den 2 juli genomförde 40 000 personer en protestmarsch genom London, till stöd för landets medlemskap i EU. Evenemanget gick under parollen "March for Europe".^[64]

Den 25 juni krävde utrikesministrarna för EU:s sex grundarstater^[c] att Storbritannien så fort som möjligt skulle inleda processen mot utträde ur unionen. Kravet motiverades med att undvika osäkerhet om spelreglerna inom unionen.^[12] Processen kan dock endast inledas av utträdarlandet självt genom utlösande av Artikel 50 i Lissabonfördraget, varefter utträde ska ske inom två år. Ledande företrädare för Lämna-sidan meddelade samtidigt att processen först bör inledas av den nye premiärministern, som tar plats efter David Camerons frånträde i oktober.^[65] 27 september meddelade Tory-partiet att en ny partiledare (och premiärminister) skulle vara utsedd den 2 september.^[66]

Storbritanniens inflytande i EU minskade omedelbart efter folkomröstningen. Ett extrautlyst EU-toppmöte hölls veckan efter omröstningen, där dock David Cameron bara gavs tillträde en av de två mötesdagarna.^[67] Den brittiska EU-kommissionären för finansfrågor Jonathan Hill (den högste brittiske tjänstemannen inom EU) avgick kort efter folkomröstningen och ersattes av Lettlands kommissionsledamot Valdis Dombrovskis.^[68]

Brittiska massmedier har från olika håll i Storbritannien rapporterat om eskalerande rasistiskt hat och hets mot minoriteter och äldre generationer.^[69][70]

I spåren av den brittiska folkomröstningen ökade stödet för EU-medlemskap kraftigt i flera nordiska EU-länder. Opinionsmätningar före och efter folkomröstningen visade att stödet för EU-medlemskapet ökade i Danmark med tio procentenheter från 59,8 procent till 69 procent samtidigt som stödet för att hålla en liknande dansk folkomröstning minskade från 40,7 procent till 32 procent. I Finland ökade stödet för EU-medlemskapet till 68 procent från 56 procent i mars 2016. I Sverige var förändringen betydligt mindre; från 49 procent till 52 procent.^[71][72] Även på Irland ökade stödet kraftigt för EU-medlemskapet; från 74 procent i oktober 2015 till 86 procent efter folkomröstningen.^[73]

Efter folkomröstningen krävde euroskeptiska partier runt om i EU att liknande folkomröstningar om EU-utträde skulle hållas i deras länder; Frihetspartiet i Nederländerna, Front National i Frankrike, Frihetspartiet i Österrike, Alternativ för Tyskland i Tyskland och Sverigedemokraterna i Sverige.^[74][75]

Statsvetare och utrikespolitiska bedömare ansåg dagarna efter folkomröstningen att denna skulle kunna påskynda en uppbrytning av Storbritannien. Sprickorna mellan de olika landsdelarna har funnits länge, men de tydligt olika utfallen av folkomröstningen i Skottland och Nordirland – jämfört med Wales/England – förtydligade skillnaderna. Tillströmningen till underhuspetitionen (se ovan) belyser de skarpa skiljelinjerna även inom England.^[6]

Ett av huvudargumenten som användes i kampanjen för att lämna EU, var att Storbritannien ska styra sig självt och inte låta sig kontrolleras av EU. Storbritannien vill fortsatt ha frihandel, men EU har infört gemensamma handelsregler för att underlätta frihandel och skapa rättvis konkurrens, till exempel avseende produktkvalitet. EU har uttalat att man inte ha ett fullt frihandelsavtal med Storbritannien, såvida landet inte är med i inre marknaden, det vill säga följer handelsreglerna, i första hand godkänner ett EES-avtal, och dessutom accepterar fri rörlighet för arbetstagare. Detta var svårsmält för Storbritannien, som beslutat att inte ha ett EES-avtal och försöka få frihandel så gott det går.

De som bor i Storbritannien och är medborgare i ett annat EU-land, liksom brittiska medborgare som bor i andra EU-länder, kan komma att behöva arbets- eller uppehållstillstånd. Eftersom ett av huvudargumenten som användes i kampanjen för att lämna EU var att stoppa fri arbetskraftsinvandring för EU-medborgare, så har man valt ingen fri rörlighet.^[76]

För de flesta turister gör utbrytningen ingen större skillnad, eftersom Storbritannien ändå inte var med i Schengenområdet eller euroområdet. Mobiltelefoni kan dock komma att bli dyrare vid resor. EU har föreslagit att 2020 införa elektroniska inresetillstånd liknande det ESTA som USA har, vilket britter kan komma att behöva skaffa för besök i EU.^[77]

En särskild fråga inom fri rörlighet gäller den irländska landgränsen där det i många år inte varit gränskontroller, och där många pendlar över gränsen. En liknande fråga gäller Gibraltars landgräns.

Storbritanniens nya premiärminister Theresa May meddelade den 2 oktober 2016 att hon planerade att utlösa artikel 50 i Lissabonfördraget i mars månad 2017. Därefter kommer landets utträde ur Europeiska unionen ske automatiskt två år efter det, om inget annat beslutas med enighet av alla medlemsländer. Meddelandet emottogs samma dag av Europeiska rådets president Donald Tusk som ett tydligt och välkommet besked, medan både Labour och Liberaldemokraterna förväntade sig mer information om vad som är målet med processen. Det var lite oklart om vad den brittiska konstitutionen sa om vissa frågor. Den partiövergripande Open Britain-kampanjen menade att Storbritanniens parlament behövde säga sitt i saken, och Skottlands försteminister varnade för att Skottlands parlament skulle kunna blockera beslutet. Kampanjledaren på Brexit-sidan, Iain Duncan Smith, menade dock att processen hade kunnat inledas snabbare än så.^[20] May meddelade samma dag att Storbritannien inte planerar söka ett EES-avtal eller ett avtal liknande det Schweiz har som innehåller fri rörlighet för personer och varor. Storbritannien vill söka ett avtal med EU om frihandel och andra viktiga ämnen.^[76]

Storbritanniens högsta domstol beslutade den 24 januari 2017 (efter ett överklagat beslut i High Court med liknande resultat) att ett parlamentsbeslut krävs, samt att Skottlands parlament inte har rätt att styra i frågan.^[78] Underhuset godkände den 1 februari förslaget om att begära utträde,^[79] medan överhuset godkände det 13 mars 2017 efter lite turbulens där underhuset blockerat överhusets försök till ett mer EU-vänligt förslag.^[80]

Storbritanniens premiärminister anmälde formellt landets avsikt om utträde enligt artikel 50 via ett brev som överlämnades av EU-ambassadören till Europeiska rådets ordförande den 29 mars 2017.^[2][81]

Angela Merkel uttalade den 29 mars att förhandlingar om de framtida relationerna ska starta först efter det att förhandlingarna om utträdet avslutats.^[82] Förhandlingarna om villkor för utträdet, till exempel om ekonomiska åtaganden, startade 19 juni 2017.^[83] Storbritannien hade då gått med på att förhandla om villkor för utträdet innan en förhandling om framtida relationerna startas.^[83]

Förhandlingarna påbörjades 19 juni 2017, med David Davis som brexit-minister och brittisk chef för förhandlingarna, och Michel Barnier som EU:s förhandlingschef. Vissa överenskommelser gjordes under hösten. I många frågor var det olika ståndpunkter så att överenskommelser inte snabbt nåddes. Theresa May höll ett tal i Florens där hon erbjöd att betala 20 miljarder euro som kompensation för framtida uteblivna bidrag till EU och att alla EU-medborgare redan bosatta i Storbritannien skulle få bo kvar utan tidsgräns.^[84] Några överenskommelser om detta nåddes inte under hösten. EU går i princip med på att låta Storbritannien och Irland själva styra över gränskontroller, medan tullunionen måste säkerställas, och att detta inte kan få påverka Storbritanniens gränskontroller mot övriga EU. ^[85]

I december 2017 kom man överens om en del punkter, bland annat om att ingen gränskontroll ska inrättas längs Irlands gräns, och om kompensationen och många andra punkter.^[86][87] Fortfarande återstår mycket. Parterna har haft olika ståndpunkter och har båda fått ge efter på vissa punkter för att få igenom andra, vilket kommer att fortsatt behövas om det ska bli ett slutligt avtal.^[86]

EU:s förhandlare sa att ett avtal bör finnas senast oktober 2018 för att EU:s institutioner (Europeiska unionens råd och Europaparlamentet) samt det brittiska parlamentet ska hinna godkänna det senast mars 2019.^[88]

• Euroskepticism
• Grexit
• Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen

• Valkommissionens guide till folkomröstningen (engelska)