Grönland – Wikipedia

För andra betydelser, se Grönland (olika betydelser).

Kalaallit Nunaat Grönland
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Nunarput utoqqarsuanngoravit
Huvudstad (även största stad)		Nuuk
Officiellt språk		Grönländska
Statsskick		Monarki
-	Monark	Frederik X
-	Landsstyreformand	Múte Bourup Egede
Självständighet		(Autonomi) 21 juni 1979
Area
-	Totalt	2 166 086 km² (13:e)
-	Vatten (%)	83,1%
Befolkning
-	års uppskattning	56 375 (210:e)
-	Befolkningstäthet	0,026 inv./km²
BNP (PPP)		2015 års beräkning
-	Totalt	2,413 miljarder USD (-)
-	Per capita	41 800 USD (-)
BNP (nominell)		2020 års beräkning
-	Totalt	3,13 miljarder USD (-)
-	Per capita	55 139 USD (-)
HDI (1998)		0,927[1] (hög) (n/a)
Valuta		Danska kronor (DKK)
Tidszon		UTC 0 till -4
Topografi
-	Högsta punkt	Gunnbjørn, 3700 m ö.h.
Kör på		Höger
Nationaldag		21 juni
Nationalitetsmärke		DK (officiell) GRO (inofficiell)
Landskod		GL, GRL, 304
Toppdomän		.gl
Landsnummer		299

Grönland (grönländska: Kalaallit Nunaat, grönländskt uttal: [kalaːɬit nʉnaːt]; danska: Grønland) är världens största ö^[a],^[2] belägen mellan Norra ishavet och Atlanten, öster om Kanadas arktiska öar. Över tre fjärdedelar av ön är täckt av is, vilket är världens enda inlandsis utanför Antarktis. Med en befolkning på cirka 56 370^[3] (2013), är det världens mest glesbefolkade land.^[4] Trots att dess fysiska geografi är en del av kontinenten Nordamerika har Grönland varit politiskt och kulturellt associerat med Europa (särskilt Norge och Danmark, kolonialmakterna, liksom den närliggande ön Island) i mer än ett årtusende.^[5] Grönland är en autonom del av Konungariket Danmark, med omfattande självstyre sedan 1979. År 2008 genomförde befolkningen på Grönland en folkomröstning om ytterligare självstyre. 75 procent av rösterna var för.

Grönland har varit bebott under åtminstone de senaste 4 500 åren av arktiska folkslag vars förfäder emigrerade dit från det som nu är Kanada.^[6] Vikingar bosatte den obebodda södra delen av Grönland, med början av 900-talet, och inuiter anlände dit på 1200-talet. Vikingakolonierna försvann i slutet av 1400-talet. I början av 1700-talet fick Skandinavien och Grönland tillbaka kontakten med varandra, och Danmark etablerade suveränitet över ön.

Efter att Danmark-Norge gjort anspråk på Grönland i århundraden, blev det en dansk koloni år 1814, och en del av riksgemenskapen 1953 enligt Danmarks rikes grundlag. År 1973 anslöts Grönland till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) som en (då icke självstyrande) del av Danmark, trots att en majoritet av grönländarna röstat emot Danmarks anslutning. I en ny folkomröstning 1982 röstade en majoritet av befolkningen för Grönland att dra sig ur EEG, vilket skedde 1985. År 1979 beviljade Danmark Grönland hjemmestyre (hemstyre), begränsat självstyre, och 2008 röstade grönländarna till förmån för utökat självstyre, som överförde mer makt från det danska statsskicket till den lokala grönländska regeringen. Enligt den nya strukturen, som trädde i kraft den 21 juni 2009^[7] kan Grönland successivt ta ansvar för polis, rättsväsende, bolagsrätt, redovisning och revision; mineraltillgångar; luftfart; rättshandlingsförmåga, familjerätt och arvsrätt; utländsk bakgrunds- och gränskontroll; arbetsmiljö; och finansiell reglering och tillsyn, medan den danska regeringen behåller kontrollen över utrikespolitik och försvar. Den behåller också kontrollen över penningpolitiken, som gav ett första årligt bidrag på 3,4 miljarder danska kronor som planeras att minska gradvis under tiden som Grönlands ekonomi stärks genom ökade intäkter från utvinning av naturresurser.

Grönland befolkades sent av människan jämfört med de flesta andra delar av världen, i förhistorisk tid (ca 2500 till 1800 f.Kr.) av jägarkulturer som vandrade från Ellesmereön i Kanada till nordöstra hörnet av Grönland på jakt efter myskoxar. Mellan 200 och 1000 e.Kr. var Grönland i stort sett avfolkat, och skandinaver som ankom till ön på det sena 900-talet möttes av ett folktomt land. Omkring 875 gick Gunbjörn, son till Ulf Kråka, i land på östra Grönland och kallade området Gunbjörnsskär. 982 flydde Erik Röde från Island och gick i land vid Grönlands sydvästkust. Han benämnde ön med nuvarande namnet. Från 1000-talet invandrade inuiter (thulekulturen) från övriga norra Nordamerika och bredde ut sig i norr och öster. Cirka år 1000 kom Leif Eriksson på missionsuppdrag från Norge, och många grönlänningar anslöt sig sedermera till kristendomen. Under 1100- och 1200-talen blomstrade de två norska bosättningarna, vilka som mest hade uppemot 4 000 invånare. År 1261 erkände grönlänningarna Norges överhöghet. En präst från isländska kyrkan berättade 1350 att den mindre bosättningen övergivits. Omkring år 1500 upphörde den sista nordiska bosättningen på okänt sätt.

Nästa viktiga punkt i Grönlands historia inträffade då köpmannen och missionären Hans Egede ankom 1721 och startade en ny bosättning, som lockade nya europeiska invandrare till Grönland. Bland annat lockades under 1700- och 1800-talet jägare från Nederländerna, Danmark och Tyskland till Grönland för att fånga valar. 1814 blev Grönland dansk koloni när Norge övergick från Danmark till Sverige, medan Danmark behöll de norska kolonierna.

Under andra världskriget bröts kontakten med det tyskockuperade Danmark. Grönland blev under kriget i praktiken självständigt och startade en egen utrikespolitik, där man lät USA bygga militärbaser. 1941 byggde USA militärflygplatser vid Kangerlussuaq och Narsarsuaq och något senare Thule Air Base på Grönland. Kontrakten mellan USA och Danmark för gemensamt försvar av ön upprättades 1951. År 1953 blev Grönland en del av Danmark (efter att tidigare ha varit en koloni), och 1979 upprättades hjemmestyre – självförvaltning och autonomi (eget parlament och regering). Grönland följde Danmark in i Europeiska gemenskapen 1973, men gick ur efter en folkomröstning 1982. År 2008 hölls en rådgivande folkomröstning om 1979 års hjemmestyre skulle ersättas med selvstyre. Ja-sidan vann med 75,54 procent av rösterna^[8] – i klartext ytterligare utökad autonomi men fortfarande i någon mån sammanhållet med Danmark. Bland de viktigaste nya kompensationerna var att Grönland fick del i ersättningen för underjordiska rikedomar som olja och uran. Detta trädde i kraft den 21 juni 2009. Hittills har det delats ut mer än 120 licenser för att prospektera, undersöka och utvinna mineraler.^[9] Bland de stora gruvinvesteringar som planeras är järnmalmsgruvan Isua 150 kilometer nordöst om provinshuvudstaden Nuuk. Företaget London Mining vill investera 2,35 miljarder dollar i en öppen gruva. 200 miljoner ton is måste fraktas bort för att komma åt järnmalmen. Reserverna uppskattas till 1,1 miljarder ton.^[10] London Mining vill använda kinesisk arbetskraft för att anlägga gruvan. När den är färdig väntas den ge 500–700 jobb.^[11]

Grönlands västra kust har på initiativ av Frederik Johnstrup sedan 1876 upp till 74° 30’ nordlig bredd systematiskt och detaljerat undersökts på initiativ av den danska kommissionen för Grönlands geologiska och geografiska undersökning, vilka undersökningar bekostats av danska staten. Melville Bay norr om denna kuststräcka har utforskats av Eivind Astrup (1894) och mera utförligt undersökts av Ludvig Mylius-Erichsen och Harald Moltke (1903–04), medan landet norr om Kap York (76° n. br.) blivit bekant företrädesvis genom flera engelska och amerikanska expeditioner under John Ross, Edward Inglefield, Isaak Israel Hayes, Charles Francis Hall, George Nares, Adolphus Greely och i synnerhet genom amerikanen Robert Edwin Peary, som 1901 fastställde Grönlands avslutning mot norr.

Östra kusten upp till 66° förbi orten Ammassalik (i dag Tasiilaq), där Adolf Erik Nordenskiöld landade för första gången 1883, har 1883-1885 undersökts av danska expeditioner under Thomas Vilhelm Garde och Gustav Frederik Holm, samt sedermera av andra expeditioner. Sträckan därifrån upp till 70° har kartlagts av dansken Georg Carl Amdrup 1898–1900. Det av William Scoresby 1822 upptäckta fjordsystemet Scoresbys sund 70°–71° har undersökts av expeditioner under dansken Carl Hartvig Ryder 1891–1892, under Alfred Nathorst 1899 samt (upp till 72° nordlig bredd) av dansken Nikolaj Hartz 1900.

De stora fjordsystemen Kung Oskars fjord och Frans Josefs fjord 72°–73° 20’ blev undersökt och kartlagt under A. G. Nathorst 1899, medan kännedomen om sträckan från Frans Josefs fjord till Kap Bismarck (77°) utvunnits huvudsakligen genom den tyska expeditionen under Carl Koldewey 1869–1870, som först upptäckte Frans Josefs fjord. 1905 lyckades Adrien de Gerlache för första gången att med fartyg komma in till kusten norr om 76°, varefter denna följdes till norr om 78°. Fullständigt undersökt blev denna kust först genom den danska expeditionen under Ludvig Mylius-Erichsen 1906–1908, vars forskningar sträckte sig så långt, att de nådde Grönlands nordspets och området för Robert Edwin Pearys undersökningar från västra sidan.

Grönland ligger mellan Nordamerikas fastland mot väst och öarna Island och Svalbard mot öst. Grönland har maritima gränser mot Island, Kanada och Norge. Sedan 2022 finns också en landgräns mot Kanada, då länderna beslöt att dela på Hans ö.^[12][13] Vattnen runt Grönland är Norra ishavet mot norr, åt öst mot Grönlandshavet och Danmarksundet, åt syd mot Atlanten och Labradorhavet och mot väst åt Davis sund och Labradorbukten.

Grönland är världens största ö och är från dess nordligaste punkt (Kap Morris Jesup) till dess sydligaste (Kap Farvel) 2 650 kilometer långt och ungefär 1 000 kilometer brett. Landets yta är 2 166 086 kvadratkilometer, nästan fem gånger så stort som Sverige. Landet har en 44 087 kilometer lång kustlinje. Huvuddelen av befolkningen bor på västkusten.

80 procent av öns yta är täckt av inlandsis och resterande omkring 341 700 kvadratkilometer (något mindre än Tyskland) är isfri. Isen finns mest på öns inland. Isen är i genomsnitt 1 500 meter tjock men vid några punkter är tjockleken runt 3 000 meter. I inlandet förekommer det bara få bergstoppar. Bergstopparna som skjuter upp från isen kallas nunataker. De finns bara vid inlandsisens randområden. Isen flyttar vid kusterna till havet och kalvar stora isberg. Kusterna är markerade av sterila, steniga öar, många och stora havsbukter och fjordar, trädlösa toppar och glaciärer vid havets kuster.^[14]

Högsta punkten är Gunnbjørn med 3 700 meter (se även Grönlands ytterpunkter).

Merparten av Grönland ligger norr om polcirkeln. Bara den sydligaste delen, med bland annat huvudorten Nuuk, ligger söder om den.

På sydvästra Grönland finns några av jordens äldsta bergarter, i form av Isuaformationen som är cirka 3,8 miljarder år gamla. Bergarterna i Isuaformationen bildades, till skillnad från andra kända likåldriga bergarter, på jordens yta och kan därför bidra med en ökad kunskap om hur den tidiga jorden såg ut och förutsättningarna för liv under den perioden. Norra Grönland består till största delen av paleozoiska bergarter.

Grönland har arktiskt klimat med undantag av några få platser som har subarktiskt klimat, till exempel Narsarsuaq.

På inlandsisen är köldrekordet omkring –70 °C (uppmätt på hög höjd), men normalt når temperaturen ner mot –50 °C på isen under vintrarna.^[15] Vid kusterna är det mildare och i allmänhet nollgradigt eller över noll grader om somrarna, men dygnsmedeltemperaturen överstiger inte 10 °C. Under värmeböljor har maxtemperaturer på omkring 20 °C uppmätts på sina håll på Grönland.^[16] Vid fjordarna på sydvästra Grönland är det normalt mildast, vilket tillåter en förhållandevis rik ängs- och buskvegetation med lågvuxen björkskog och pilträd på sina platser. Det har även gjorts försök med att plantera barrträd.^[17]

Årsnederbörden är omkring 230 mm i norr, vilket är torrt, och omkring 1 000 mm i söder.^[17] På sydspetsen är årsnederbörden riklig med över 2 200 mm.^[18]

Den katabatiska vinden sveper från glaciärerna till dalgångarna vid kusterna. Piteraq är en kraftig sådan på Grönlands östkust. Den har uppnått hastigheter över 72 m/s.^[19]

Vid östkusten kan drivis från Ishavet förekomma året om och skapa problem för sjöfarten. I sydväst hålls vattnet öppet under större delen av året, medan isen brukar lägga sig vid de nordvästra kusterna på vintern.^[17]

Särskilt i närheten av kusterna smälter isen år för år, medan den tjockare isen i inlandet håller sig konstant eller till och med ökar något.^[20]

Nordatlantiska djuphavsströmmen rör sig i en sydvästlig riktning längs öst- och sydkusten och är en effekt av att den nordostliga Golfströmmen avtar vid Svalbard och att vattnet från den sedan sjunker med den nya strömmen, vilket kallas termohalin cirkulation. Forskning tyder på att smältande is från Grönland resulterar i höjda havsvattennivåer^[21] och i framtiden skulle kunna förändra Golfströmmen,^[22] vilket i sin tur skulle kunna påverka världsklimatet.^[23]

Kustlinjer som är isfria är täckt av tundra. Djurlivet som innefattar åtta landdäggdjur är typiskt för tundran med isbjörn, ren, myskoxe, fjällräv (som förekommer i två varianter, vit och blå), varg, hermelin, polarhare.^[24]

Halsbandslämmel är den enda smågnagaren.^[24]

Det har observerats omkring 180 fågelarter på Grönland, varibland 50 arter häckar på öarna. Bland de senare märks jaktfalk (en vit underart som endast förekommer på Grönland kallas Grönlandsfalk), pilgrimsfalk, havsörn, fjälluggla, islom, smålom, stormfågel, praktejder, ejder, fjällripa, stenskvätta, snösiska, gråsiska, snösparv, lappsparv sex arter gäss samt ett flertal måsarter. Därtill alla i Europa förekommande arter av alkor.^[24]

Kräl- och groddjur saknas helt.^[24]

Grönland är fattigt på ryggradslösa djur: Bland insekterna finns det endast omkring 700 arter. Helt saknas gräshoppor, trollsländor, myror och getingar. Den huvudsakliga insektsfaunan utgörs av stickmyggor, svidknott, fjädermyggor och flugor. Dessutom finns ett 50-tal skalbaggsarter, fem högarktiska fjärilar, ett antal mätare och nattflyn samt två humlearter, Bombus polaris och dess boparasit Bombus natvigi. (Tidigare betraktades dessa som geografiska former av polarhumlan respektive tundrahumlan, men sedan 2015 betraktas de nordamerikanska formerna, inklusive de grönländska, som egna arter.) En vanlig skinnbagge är Nysius groenlandicus, som finns överallt på fjällsippor. Av övriga ryggradslösa djur finns det ett 60-tal spindlar, sex arter snäckor (fyra arter landlevande och två arter sötvattenslevande).^[25]

Längs Grönlands kuster förekommer sex arter av sälar, sexton arter tandvalar och sex arter bardvalar. Dessutom omkring 100 fiskarter.^[24]

För ungefär 200 miljoner år sedan var Grönland täckt med skog, och klimatet var så varmt att sköldpaddor och stora ödlor levde där.

På Grönland förekommer omkring 500 inhemska växtarter samt ett antal kulturspridda växter. Bland de inhemska arterna märks låga skogar av glasbjörk och ripvide. På sydvästra Grönland förekommer al, och i kustnära varma regioner förekommer rishedar med dvärgbjörk, odon, skvattram, lingon, stjärnblommor och lappspira. På tundran förekommer kantljung, ishavsvide, fjällsippa, grönländsk fjällsippa och fjällvallmo.^[24]

Grönlands statschef är Danmarks monark, för närvarande Frederik X. Grönlands landsting har 31 ledamöter och väljer en regeringsbildare titulerad landsstyreformand på danska. Grönland är till skillnad från Danmark inte medlem av EU.

Grönland har haft ”hemstyre” från den 1 maj 1979. Efter en folkomröstning 2008, där 76 procent röstade för förändringen infördes ”selvstyre”, självstyre, den 21 juni 2009.

Grönland har sedan den första januari 2018 fem kommuner, vilka listas i tabellen nedan.

På Grönland skiljer man mellan tätorter (byer) och övriga bosättningar/mindre samhällen, som kallas bygder. De gamla kommuncentra var samtliga tätorter.^[26]

Grönlands ekonomi är liten och sårbar, vilket bland annat hänger ihop med det låga invånarantalet. De två huvudsektorerna i ekonomin är fiskeindustrin, där merparten exporteras, och den offentliga sektorn. Stödet från Danmark är också mycket viktigt då omkring hälften av Grönlands intäkter utgörs av bidrag från Danmarks regering.^[27] Två andra betydande sektorer är gruvindustrin och turismen. Båda lider av höga kostnader och långa avstånd. Gruvfyndigheterna är ofta väldigt ensligt belägna och nya gruvor måste bygga allt från grunden. Det finns stora orörda fyndigheter såsom Isukasiagruvan. Turisterna får också betala höga priser och kan inte åka runt med bil eller buss, utan får bli transporterade med båt eller flyg. Ilulissatfjorden är den största attraktionen.

Det finns inga vägar mellan samhällen, endast inom samhällena. På sina håll finns grusvägar kring samhällen och gårdar, mest för terrängfordon. Fjordar utgör hinder för vägbyggen, liksom den mycket låga folktätheten som skulle ge lågt utnyttjande om vägar hade byggts. Det finns inga bilfärjor inom Grönland, även om det går att transportera bilar som båtfrakt.

Huvudtransportmedlet för persontransport är flyg. USA:s försvar har byggt en del flygbaser, som används som flygplatser, delvis illa belägna i förhållande till samhällen. Huvudflygplatsen Kangerlussuaq har ett sådant läge. En del orter har fått mindre flygplatser byggda, men dit kan bara mindre plan med kort räckvidd gå (som längst till Island). Många orter har helikopter som huvudtransportmedel. Flyg används även för frakt av till exempel dagligvaror.

Tyngre varor fraktas med båt. Nästan all frakttrafik hanteras av rederiet Royal Arctic Line. Det finns en passagerarbåtlinje, Arctic Umiaq Line, som går en gång i veckan. Kryssningsfartyg gör också besök på sommaren, i första hand i syd. Isförhållandena kan vara svåra på vintern.

Grönlands befolkning består till 88 procent av inuiter eller blandbefolkning (grönländare med blandat ursprung, främst inuitiskt, danskt, tyskt och norskt). Befolkningen är mer uppblandad i sydvästra Grönland än i övriga delar. De resterande 12 procenten utgörs av invånare utan inuitiskt påbrå, huvudsakligen etniska danskar. Mer än 20 procent av befolkningen är född utomlands, huvudsakligen i Danmark. Till följd av återemigrering från gruppen av europeiska invandrare är befolkningens storlek nästan konstant.

Till följd av att tyska missionärer under tidigare århundraden ofta gifte sig med grönländska kvinnor eller adopterade grönländska barn bär många av invånarna tyskklingande efternamn (s.s. Chemnitz, Kleist och Kreutzmann). Språkligt sett dominerar de två officiella språken, grönländska och danska, fullkomligt. Större delen av befolkningen är tvåspråkig och behärskar båda språken väl. Grönländska talas som modersmål av stora delar av inuit- och blandbefolkningen medan danska dominerar bland européerna. Det officiella undervisningsspråket i folkskolan är grönländska, med danska som första främmande språk. Utöver dessa språk förekommer i vissa fall engelska och andra språk.

En stor del av Grönlands yta anses vara anekumen och befolkningen är mycket ojämnt fördelad: Västgrönland hyser 91 procent av befolkningen, medan motsvarande siffror för Östgrönland är 6,3 procent och Nordgrönland 1,6 procent.

Grönland är mycket glest befolkat med 0,026 invånare per kvadratkilometer (1 per 38 kvadratkilometer). Räknas bara den isfria ytan blir ändå befolkningstätheten mycket låg, 56 375 på 341 700 kvadratkilometer gör 0,165 per kvadratkilometer.

Religiöst sett fördelar sig befolkningen på 98 procent protestanter (95 procent evangelisk-lutherska bekännare), samt mindre grupper romerska-katoliker, baptister, Jehovas vittnen med flera. Bland invandrarna är 98 procent protestanter.

De traditionella grönländska religionerna, som inuiterna förr praktiserade, är inte övergivna, men har numera liksom religion i allmänhet begränsad betydelse.

Leif Eriksson sägs ha tagit med sig kristendomen till Grönland runt år 1000. Den trettonde maj 1934 döptes Grönlands just då sista vuxna icke kristna person i en närapå nybyggd kyrka i Qaanaaq. Han hette Nukagpiánguaq och var 41 år gammal. De flesta grönländare är numera formellt kristna och medlemmar i den danska folkkyrkan. Den kristendom som praktiseras där är evangelisk-lutherskt protestantisk. 1993 blev Grönland ett självständigt biskopsdöme.

Förutom den protestantiska kristendomen finns mindre främmande religiösa samfund, exempelvis katoliker, adventister, baptister och Jehovas vittnen. Vidare finns anhängare av Bahai och indifferenta sekulära.

Skolan på Grönland kallas Folkskolan och har cirka 9 000 elever fördelat på 86 skolor över hela provinsen (1997). Hjemmestyret har haft ansvaret för skolan och läroplanerna sedan 1980. Det officiella undervisningsspråket är grönländska, men om så är behövligt används även danska. Skolplikten är på nio år i Folkskolan. För att bli behörig till gymnasiet behövs en tvåårig fortsättningsskola och även ibland en ettårig tilläggskurs. I Folkskolan finns två linjer med särskilda avgångsprov, allmän linje och en så kallad utvidgad linje. Den allmänna linjen inriktar sig helt på yrkesutbildning medan den utvidgade linjen innebär mer teoretisk utbildning. I stället för engelska är danska det första främmande språket de grönländska eleverna får lära sig.

På Grönland finns tre gymnasier; vid examen från något av dessa har man tillträde till Ilinniarfissauq (da. Grønlands Seminarium), Ilisimatusarfik (da. Grønlands Universitet) och högre läroanstalter i Danmark. Lärarutbildningen och utbildning inom det sociala ges i Seminariet och Universitetet undervisar i grönländska språket och kulturen, teologi, administration samt de övriga samhällsvetenskapliga ämnena. Övrig utbildning ges i Danmark. På alla orter i landet erbjuds alla en frivillig fritidsundervisning.

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-01) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Den grönländska kulturen är en blandning av den traditionella inuitkulturen och skandinavisk kultur. Grönland har också en liten, men framgångsrik, musikkultur. Några av de populäraste grönländska banden och artisterna är Sume (klassisk rock), Chilly Friday (rock), Siissisoq (rock), Nanook, Nuuk Posse (hip hop) och Rasmus Lyberth (folkmusik) samt Simon Lynge. Grönländsk musikkultur inkluderar även traditionell inuitisk musik, där sång och trummor oftast är i fokus.

Sport och olika sportiga fritidsaktiviteter är en viktig del av den grönländska kulturen. Nationalsporten är fotboll. Andra populära sporter är bland annat löpning, handboll och skidåkning. Grönland deltog bland annat i handbolls-VM 2001 på både herrsidan och damsidan. Grönland har ett eget fotbollslag, men är inte medlem i Fifa eller något kontinentalt förbund, däremot har man ansökt om medlemskap i den kontinentala federationen Concacaf.^{[28][29][30][31]}

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Grönland, 1904–1926.

• Ehrlich, Gretel (2003) (på engelska). This Cold Heaven: Seven Seasons in Greenland 
• Gulløv, Hans Christian (2004) (på danska). Grønlands Forhistorie. Gyldendal. ISBN 978-87-02-01724-3 

• Goverment of Greenland
• Grønlands Statistik
• Föreningen Sverige-Grönland

v • r Grönlands kommuner Kommuner Avannaata · Kujalleq · Qeqertalik · Qeqqata · Sermersooq Kommunfria områden Grönlands nationalpark · Pituffik (Pituffik Space Base)