Saint-Barthélemy – Wikipedia

För andra betydelser, se Saint Barthélemy.
Saint Barthélemy
Valspråk: Liberté, égalité, fraternité
Nationalsång: La Marseillaise
läge
Huvudstad
(även största stad) 		Gustavia
Officiellt språk Franska
Area
 -  Totalt 21 km² (orankad)
Befolkning
 -  2009 års uppskattning 8 450 
 -  Befolkningstäthet 434 inv./km² (29:e)
Valuta Euro (€) (EUR)
Tidszon UTC -4
Topografi
 -  Högsta punkt Morne du Vitet, 286 m ö.h.
Kör på Höger
Landskod BL, BLM, 652
Toppdomän .bl (.fr .gp)
Landsnummer 590 (tillsammans med Guadeloupe)
Satellitbild av Saint-Barthélemy, från NASA NLT Landsat 7.

Saint-Barthélemy (även Saint Barts, Saint Barths, Saint Barth) är en fransk ö i Karibien. Den är en del av ögruppen Små Antillerna. Ön var åren 1784–1878 en svensk koloni, varefter den såldes tillbaka till Frankrike. Det svenska arvet på ön består av namngivningen av orter och gator samt öns vapen som bär de tre kronorna.

Från 1963 bildade Saint-Barthélemy tillsammans med den franska delen av grannön Saint-Martin ett arrondissement i departementet Guadeloupe. Sedan 2007 benämns Saint Barthélemy som Collectivité de Saint-Barthélemy, och är ett fristående utomeuropeiskt förvaltningsområde (Collectivité d’outre-mer) och har i den egenskapen visst självstyre. Huvudort är Gustavia, namngiven efter Gustav III.

Historia

[redigera | redigera wikitext]

År 1492 anlände Christofer Columbus till Saint-Barthélemy och han döpte ön efter sin bror Bartolomeo. År 1648 annekterades ön av Frankrike som den tillhörde fram till 1784. Ludvig XVI av Frankrike överlät ön till Sverige 1784 och i gengäld fick fransmännen handelsrättigheter i Göteborg. Den var en svensk koloni från 1784 till 1878 då den såldes tillbaka till Frankrike för 300 000 kronor av Oscar II. Sverige bedrev slavhandel på denna ö åren 1784–1847 (se den svenska slavhandeln), vilket var en del av Triangelhandeln.

Svenska perioden

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Svenska Sankt Barthélemy

År 1771 blev Gustav III Sveriges konung. Han ville att Sverige skulle återupprättas som en europeisk stormakt. Han hade blivit inspirerad av Danmarks stora vinster från dess kolonier i Västindien, och ville ha egna kolonier, som på den tiden var en symbol för makt och prestige. Den 23 augusti 1784 höll kungen ett möte med riksrådet och berättade att Sverige nu ägde en ö i Västindien. Detta kom uppenbarligen som en överraskning för många av ledamöterna i rådet. Den första rapporten om ön kom från den svenska generalkonsuln Simon Bérard i den franska staden L'Orient. Han rapporterade att:

"Den (Saint-Barthélemy) är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning. Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans." Enligt Bérard fanns det inga större möjligheter att börja med jordbruk på grund av den dåliga jorden. Öns enda fördel var en bra hamn. Bérard rekommenderade att ön skulle göras till ett frihandelsområde. Vid den tiden hade Frankrike problem med att transportera de slavar som behövdes till kolonierna i området. Sverige skulle kunna försöka att exportera ett bestämt antal slavar till de franska kolonierna i området varje år. En annan tanke som Gustav III hade med ön var att använda den som länk för att kunna exportera svenska varor till USA, framförallt järn.[1]

Om Saint-Barthélemy blev en framgång kunde Sverige senare expandera till flera öar i området. De ledande länderna inom slavhandeln i Europa, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Spanien och Storbritannien, hade stora inkomster från vissa karibiska öar. Gustav III följde Bérards rekommendationer och försökte göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscenter. Slaveriet reglerades genom en lagstiftning Code noir suédois, "svenska svarta lagen", som ursprungligen skrevs på franska[2] sedan på engelska.[3]

Kolonins lönsamhet minskade sedan Storbritannien öppnat sina västindiska hamnar för amerikansk handel, samtidigt som de spanska och portugisiska kolonierna i Sydamerika och Mellanamerika blivit fria och allmän frihandel införts. När vinsten uteblev måste svenska staten årligen skjuta till pengar för att bekosta öns underhåll, varför det år 1877 slöts ett fördrag med Frankrike om att återlämna Saint-Barthélemy. Efter en folkomröstning, där bara 352 personer röstade och endast en röst var för fortsatt svensk tillhörighet, överlämnades ön den 16 mars 1878 varpå Frankrike löste in svensk egendom på ön.[4]

Inför omröstningen bedrev franska präster stark propaganda bland befolkningen att den inte fick försumma tillfället att tillhöra "den enda saliggörande kyrkan", d.v.s. den katolska. Samtidigt hoppades svenskarna att befolkningen skulle få bättre levnadsvillkor under Frankrike genom att knytas närmare franska öar i närheten. Vid det ceremoniella överlämnandet var dock befolkningen starkt berörd. Vid halningen av svenska flaggan hördes verop över hela ön och invånare ryckte till sig flaggor som halats från byggnader m.m. och visade sin vördnad.[5]

Svenska Västindiska Kompaniet

[redigera | redigera wikitext]

På hösten 1786 startades det Svenska Västindiska Kompaniet på ön. Kungen berättade för aktieägarna att de kunde se fram emot stora vinster. Alla som hade råd tilläts köpa aktier men kungen behöll 10 procent av aktierna vilket gjorde honom till den största aktieägaren. Den 31 oktober samma år upprättades ett privilegiebrev för Västindiska Kompaniet. Företaget gavs rättighet att handla med slavar mellan Afrika och Västindien som en del av Triangelhandeln. Paragraf 14 i brevet löd: "Kompaniet är fritt att bedriva slavhandel på Angola och den Afrikanska kusten, där sådant är tillåtet." Vinsterna från Västindiska Kompaniet delades så att kungen fick en fjärdedel och kompaniet tre fjärdedelar, trots att kungen bara ägde 10 procent av bolaget. Den 12 mars 1790 introducerades en ny tullskatt samt en konstitution för ön. Lagarna var utformade för att göra Saint-Barthélemy till ett frihandelscentrum. De nya lagarna gav mycket stor frihet till handlande från hela världen.

Guvernörer (1784–1878)

[redigera | redigera wikitext]
Svenska Saint-Barthelemis kolonialguvernörer[6]

Namn Årtal
Salomon Maurits von Rajalin (1757–1825) 1785–1787
Pehr Herman Rosén von Rosenstein (1763–1799) 1787–1790
Carl Fredrik Bagge af Söderby (1750–1828) 1790–1795
Georg Henrik Johan af Trolle (1763–1824) 1795–1801
Hans Henrik Anckarheim (1748–1814) 1800–1812
Berndt Robert Gustaf Stackelberg (1784–1845) 1812–1816
Johan Samuel Rosensvärd (1782–1818) 1816–1818

Namn Årtal
Carl Fredrik Berghult (1794–1834) 1818–1819
Johan Norderling (1760–1828) 1819–1826
James Haarlef Haasum (1791–1871) 1826–1860
Fredrik Carl Ulrich (1808–1868) 1860–1868
Georg Wilhelm Netherwood (1828–1903) 1868
Bror Ludvig Ulrich (1818–1887) 1868–1878

Svenska förbindelser i dag

[redigera | redigera wikitext]

Piteå är Saint-Barthélemys vänort i Sverige. Den 14 maj 1995 invigdes Rue de Piteå vid nyrestaurerade Wall House i Gustavia.

Det svenska kulturarvet värnas varmt på Saint Barthélemy av såväl kommunen som Föreningen Sveriges vänner (L'Association SAINT-BARTH des Amis de Suède, allmänt förkortat ASBAS)[7], vars medgrundare samt hedersordförande var Marius Stakelborough (död 18 juni 2020[8]), som har besökt Piteå åtminstone åtta gånger och inför kommunfullmäktige utropats av kommunfullmäktiges ordförande Axel Bogren som hedersmedborgare i Piteå. Han var den ende på ön med ett svenskklingande efternamn, troligen förvärvat av hans förfäder från den svenske guvernören Berndt Robert Gustaf Stackelberg, som var guvernör på ön 1812–1816. År 1981 samt 2012 förlänades han Nordstjärneorden[9] och 1988 var han en av värdarna när kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besökte Saint Barthélemy.

I februari 1996 valdes som ny ordförande i ASBAS Arlette Magras i Gustavia.

År 2010 gjorde den kulturhistoriska föreningen Westgiöta Gustavianer ett besök på ön. De förevisade då bland annat hur krigsväsendet såg ut under den gustavianska tiden på ön.

Fram till 2007 var ön en del av det utomeuropeiska departementet Guadeloupe. Det var då en formellt egentlig del av Frankrike, och en del av EU. År 2007 blev ön ett förvaltningsområde med självstyre och lämnade på grund av detta EU den 1 januari 2012 då den övergick till att bli ett utomeuropeiskt territorium.

I Gustavia fanns ett svenskt vicekonsulat mellan 1877 och 1903 (vicekonsulerna Ridderhjerta och Netherwood). Sedan 1997 finns åter ett svenskt konsulat under konsul Magras.

Geografi och klimat

[redigera | redigera wikitext]
Gustavias hamn, Saint-Barthélemy.

Saint-Barthélemy ligger 250 km öst om Puerto Rico, 230 km nordväst om Guadeloupe och 25 km sydöst om Saint Martin. Öarna Saba och Anguilla i Små Antillerna ligger också i närheten. Ön har en 32 kilometer lång kustlinje och den högsta punkten är Vitet på 286 meter över havet. Öns ekonomiska zon är på 4000 km².

Ön är kuperad och har en yta på 21 km², inklusive småöarna runtom uppgår ytan till 25 km². Några av småöarna är Île Chevreau, Île Coco, Île Fourchue, Île Frégate, La Tortue, Île le Boulanger, Les Grenadiers, Le Pain de Sucre, Île Pelé, Île Petit Jean och Île Toc Vers.

Saint-Barthélemy har tropiskt klimat. Medeltemperaturen under vintern är 26 °C med temperaturer upp till 33 °C. På sommaren är medeltemperaturen 28 °C med temperaturer upp till 35 °C. Vattnet är en grad varmare än luftens medeltemperatur och på eftermiddagen kan det regna. Det är inte ovanligt att det stormar, upp till orkanstyrka, i perioden mellan september och november.

Politik

[redigera | redigera wikitext]

Administrativt var ön Saint-Barthélemy fram till 2003 en fransk kommun (commune de Saint-Barthélemy) och en del av Guadeloupe, som är en utomeuropeisk region och ett utomeuropeiskt departement, och därmed en del av EU. År 2003 röstade öns befolkning för att inte längre ingå i Guadeloupe och för att bli ett eget utomeuropeiskt område.[10] Den 7 februari 2007[11] godkände det franska parlamentet ett lagförslag som gick ut på att ge Saint Barthélemy och den franska delen av grannön Saint Martin status som utomeuropeiska områden. Den nya statusen trädde i kraft den 22 februari 2007.[12] Saint-Barthélemy fortsatte att vara en del av EU fram till den 1 januari 2012 då området övergick till att bli ett utomeuropeiskt land och territorium. Därmed står territoriet utanför unionen.

Det första lokalvalet på ön hölls den 1 juli 2007, där Bruno Magras och hans parti Saint-Barth d'abord! i samarbete med Union pour un Mouvement Populaire fick 72,33% av rösterna. En andra valomgång avlystes, då ett parti uppnått ensam majoritet. Resultat efter lokalvalet 2007:[13]

Parti Röster % Mandat
Saint-Barth d’abord! / Union pour un Mouvement Populaire 2399 72,23 16
Tous unis pour St-Barthélemy 330 9,94 1
Action Equilibre et Transparence 330 9,94 1
Ensemble pour St-Barthélemy 262 7,89 1
Totalt 3321 100,00 19

Administrativ indelning

[redigera | redigera wikitext]

Ön är indelad i 40 administrativa enheter, quartiers. Dessa är grupperade i två större enheter paroisses. Västra delen av ön (quartier 1-20 på kartan) kallas Sous le Vent, "läsidan" och den östra delen av ön (quartier 21-40 på kartan) kallas Au Vent, "vindsidan".

  1. Colombier
  2. Flamands
  3. Terre Neuve
  4. Grande Vigie
  5. Corossol
  6. Merlette
  7. La Grande Montagne
  8. Anse des Lézards
  9. Anse des Cayes
  10. Le Palidor
  11. Public
  12. Col de la Tourmente
  13. Quartier du Roi
  14. Le Château
  15. Aéroport
  16. Saint-Jean
  17. Gustavia
  18. La Pointe
  19. Lurin
  20. Carénage
  21. Morne Criquet
  22. Morne de Dépoudré
  23. Gouverneur
  24. Anse du Gouverneur
  25. Morne Rouge
  26. Grande Saline
  27. Petite Saline
  28. Lorient
  29. Barrière des Quatre Vents
  30. Camaruche
  31. Grand Fond
  32. Toiny
  33. Devet
  34. Vitet
  35. Grand Cul-de-Sac
  36. Pointe Milou
  37. Mont Jean
  38. Marigot
  39. Anse de Grand Cul-de-Sac
  40. Petit Cul-de-Sac

Demografi

[redigera | redigera wikitext]

Saint Barthélemy genomförde en folkräkning i januari 2007. Resultatet var att ön hade 8 450 invånare[14] Befolkningstätheten är 402 invånare per km². I motsats till många andra öar i Västindien är majoriteten av befolkningen vit.

Huvudspråk är kreol och franska.

Befolkningsutveckling
1766 1785 1812 1885 1961 1967 1974 1982 1990 1999 2007
327 950 5 482 2 600 2 176 2 351 2 491 3 059 5 038 6 852 8 450
Officiella siffror från franska och svenska folkräkningar.

Ekonomi

[redigera | redigera wikitext]

Officiell valuta på ön är euro. För att kunna behålla euron även efter att territoriet lämnade EU den 1 januari 2012, slöts ett monetärt avtal mellan EU och Frankrike om att behålla valutan.

INSEE uppskattade 1999 Saint-Barthélemys bruttonationalprodukt till 179 miljoner euro [15], vilket motsvarar 26 000 euro per capita. BNP per capita år 1999 var 10 % högre än i den europeiska delen av Frankrike.[15]

Saint-Barthélemy lever idag på turism, främst lyxturism. Ön är känd för att vara en tillflyktsort för kändisar. David Rockefeller var först ut. År 1957 byggde den amerikanske miljardären en ståtlig villa på halvön som skjuter ut i havet vid stranden Colombier. Det dröjde till början av 1970-talet innan en rad industrimagnater, skådespelare och fotomodeller följde efter.

Bland andra David Letterman, Pierce Brosnan och Harrison Ford har hus på Saint-Barthélemy invid Colombier Beach. Stamgäster på ön är Tom Cruise, Céline Dion, Brad Pitt, Cameron Diaz, Matt Dillon, Uma Thurman, Jay-Z, Goldie Hawn, Kurt Russell, Woody Allen och Steven Spielberg.[källa behövs]

Kommunikationer

[redigera | redigera wikitext]

Ön har en liten flygplats, Saint Barthélemys flygplats, som betjänas av mindre flygplan. Flygplatsen hette tidigare Gustav III:s flygplats och var troligen den enda i världen som är direkt namngiven efter en svensk person. De flesta flyg som anländer på ön har färre än 20 passagerare, och är små flygplan i stil med Twin Otter. Landningsbanan är bara 650 m lång och kan inte ta emot större plan. Öns flygsällskap flyger till båda flygplatserna på Saint Martin, och WinAir flyger till ön från Saint Martin. Charterflyg går från San Juan på Puerto Rico med Tradewind Aviation. Flygplatsen ligger på stranden St. Jean, och flygplanen flyger under landning rakt över huvudena på strandbesökarna. Skyltar på stranden uppmanar folk att inte ligga rakt under inflygningssträckan. Den närmaste flygplatsen för större flygplan ligger på Saint Martin där man oftast byter för att resa mellan Europa och Saint-Barthélemy.

Det finns en daglig färjeförbindelse från Gustavia till både den nederländska huvudstaden på Saint Martin, Philipsburg, och den franska, Marigot.

Mobiltelefoni för besökare debiteras enligt hög utlandstaxa,[16] till skillnad från Saint Martins franska del som är kvar i EU och sedan juni 2017 har fri roaming för mobiltelefoni med EU-abonnemang.[17]

Kultur och symboler

[redigera | redigera wikitext]

Saint-Barthélemys vapen reflekterar de olika länder som har haft herraväldet. De tre liljorna representerar Frankrike. Malteserkorset representerar Malteserordens korta period och de tre kronorna representerar Sverige.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska (bokmål) Wikipedia.
  1. ^ Lindqvist, Herman (2002). Historien om Sverige – Från istid till framtid. Norstedts förlag. sid. 446. Libris 8426919. ISBN 91-1-300922-2 
  2. ^ Mémoire St Barth | Historia av St:Barth. Vice kommendanten Rosensteins ordonnance de police.
  3. ^ [1]. Saint-Barthélemy «Code noir» suédois 1787.
  4. ^ Hildebrand, Ingegerd i Den svenska historien - del 9, s. 96-97. Albert Bonniers förlag AB, Stockholm 1968.
  5. ^ ”Intervju med Sigrid Ulrich från SR:s arkiv, 1938”. Arkiverad från originalet den 16 september 2015. https://web.archive.org/web/20150916081821/http://stbarthsallskapet.se/?p=1123. Läst 18 september 2015. 
  6. ^ Tingbrand, Per (2001) (på engelska). Who Was Who in St. Bartholomew during the Swedish epoch? 3. uppl. Stockholm: Swedish St. Barthélemy Society. sid. 34. ISBN 91-88812-80-4 
  7. ^ ”St Barthélemypromenaden”. Piteå. https://www.pitea.se/Invanare/Kommun-politik/Internationellt/Vanorter/saint-barthelemy/. Läst 4 april 2022. 
  8. ^ ”Le Select’s Founder, Marius Stakelborough, Passes on to Heaven June 18, 2020”. PEG'S BLOG. https://pegs-blog.stbarth.com/2020/06/19/le-selects-founder-marius-stakelborough-passes-on-to-heaven-june-18-2020/. Läst 4 april 2022. 
  9. ^ ”Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough har gått bort”. Tobias Hübinette citerande SvD. https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/07/17/saint-barthelemy-kolonialism-sverige-slavhandel/. Läst 4 april 2022. 
  10. ^ ”French Caribbean voters reject change” (på engelska). Caribbean Net News. 9 december 2003. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2006. https://web.archive.org/web/20061022220755/http://www.caribbeannetnews.com/2003/12/09/voters.htm. Läst 9 februari 2007. ”However voters on the two tiny French dependencies of Saint Barthélemy and Saint Martin, which have been administratively attached to Guadeloupe, approved the referendum and are set to acquire the new status of overseas collectivity.” 
  11. ^ ”Letter of Information from the Mayor to the residents and non-residents, to the French and to the foreigners, of Saint Barthélemy” (på engelska). St. Barth Weekly. 16 februari 2007. http://www.st-barths.com/jsb/pdf_files/weekly108.pdf. Läst 18 februari 2007. ”On February 7 of this year, the French Parliament adopted the law granting Saint-Barthélemy the Statute of an Overseas Collectivity.” 
  12. ^ legifrance.gouv.fr: Détail d'un texte
  13. ^ Reseau France Outre-mer: Elections territoriales : les résultats à Saint-Martin et Saint-Barthélemy Arkiverad 6 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  14. ^ INSEE. ”Résultats de l'enquête de recensement pour les communes de moins de 10 000 habitants enquêtées en 2004, en 2005, en 2006 ou en 2007”. http://www.insee.fr/fr/recensement/nouv_recens/resultats/repartition/comd971.htm?numdep=971&x=33&y=10#S. Läst 16 januari 2008. 
  15. ^ [a b] ”Estimation du PIB de Saint-Barthélemy et de Saint-Martin”. INSEE, CEROM. http://www.insee.fr/fr/insee_regions/guyane/publi/PIB_IDN.pdf. 
  16. ^ ”Roaming i Saint Barthelemy”. Arkiverad från originalet den 23 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180523011551/https://www.telenor.se/roaming/saint-barthelemy/. Läst 22 maj 2018. ”Ringa 20 kr/min, Surfa 99 kr/10MB och dygn” 
  17. ^ ”Priser i Saint Martin (franska)”. Arkiverad från originalet den 19 maj 2018. https://web.archive.org/web/20180519033011/https://www.telenor.se/roaming/saint-martin-franska/. Läst 18 maj 2018. ”Ringa Som hemma, Surfa Som hemma” 

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Hildebrand, Ingegerd (1951). Den svenska kolonin S:t Barthélemy och Västindiska kompaniet fram till 1796. Lund 
  • Hubertsson, Leif-Owe (1996). St Barthélemy och andra små västindiska pärlor. Stockholm 
  • Sjögren, Bengt (1966). Ön som Sverige sålde. Göteborg 
  • Skytte, Göran (1986). Det kungliga svenska slaveriet. Stockholm 
  • Swahn, Jan-Öjvind och Jennersten Ola: Saint Barthélemy. Sveriges sista koloni; Förlags AB Wiken, 1985. ISBN 91-7024-178-3
  • Tingbrand, Per (2001) (på engelska). Who Was Who in St. Bartholomew during the Swedish epoch? 3. uppl. Stockholm: Swedish St. Barthélemy Society. ISBN 91-88812-80-4 
  • Omfattande bibliografi om ön Saint-Barthélemy, Mémoire St Barth (Comité de Liaison et d'Application des Sources Historiques)


Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Saint-Barthélemy.
v • r
Västindien
Självständiga stater
Särskilda områden
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Saint-Barthélemy&oldid=55871757”