Broar i Stockholm – Wikipedia

Stockholms läge på ett antal öar mellan Mälaren och Östersjön har i alla tider gjort det nödvändigt att anlägga broar. Från att i början vara komplement till båttrafiken mellan öarna blev Stockholms broar under 1800-talets industriella revolution och under 1900-talets ökning av bilismen viktiga inslag för att lösa stadens trafikproblem. Stockholms höga broar med upp till 32 meter segelfri höjd är ett betydande inslag i Stockholms stadsbild.

Historik

Stockholmsåsens sträckning över Mälaren medförde att genom den pågående landhöjningen var utloppet begränsat till två vattenvägar, norr och söder om Stadsholmen - Norrström och Söderström. I Norrström låg små öar och i Söderström fanns det en längre åstunga som förkortade avståndet mellan det vatten som behövdes överbryggas för att ge en fast förbindelse mellan Södermanland och Uppland.

Bron över Norrström mellan Helgeandsholmen och Norrmalm har gamla anor, den är källbelagd sedan 1288 och hette då Stockholms norra bro.^[1] Dagens bro heter Norrbro och är Stockholms äldsta bevarade bro, uppförd 1807 efter ritningar av Erik Palmstedt. Redan på den äldsta stockholmsbilden, Vädersolstavlan från 1535, redovisas en bro mot norr, mellan Stadsholmen, Helgeandsholmen och Norrmalm, en mot söder mellan Stadsholmen och Södermalm samt en bro mot väst, mellan Stadsholmen och Gråmunkeholmen. Till Kungsholmen, Skeppsholmen eller Djurgården fanns på 1500-talet inga broar, som en samtida karta visar. Den första bron mellan Norrmalm och Kungsholmen avlades 1635 på änkedrottningen Maria Eleonoras initiativ och kallades Gamla Kungsholmsbron (riven 1880).

Färjor och roddbåtar ombesörjde överfarter till öarna runt den centrala staden. Broar var inte bara till fördel för den egna kommunikationen, de kunde även användas av fienden. Det var därför även nödvändigt med strategiska synpunkter vid anläggandet av nya broar.

Översikt

Över Mälaren-Riddarfjärden

Via Gamla stan där broförbindelser funnits sedan stadens äldsta tid:

Norrbro (1807), bro källbelagd sedan 1288
Vasabron (1878) med Strömsborgsbron (nuvarande från 1993)
Riksbron (1931), föregångaren kallades råttfällan
Slussen (1935), förbindelse sedan äldsta tid
Stallbron (1948), öppnad för trafik 1904
Strömbron (1961), ett "provisorisorium" sedan 1946

Via Riddarholmskanalen och Söderström:

Den första bron var järnvägens sammanbindningsbana som anlades delvis som flottbro 1871.
Riddarbron (1954–1967)
Söderströmsbron (1957 i samband med tunnelbanan)
Centralbron (1963), hela leden blev klar 3 september 1967
Norra Järnvägsbron
Södra Järnvägsbron

Via Långholmen finns endast en byggd bro:

Västerbron (1935) (Södermalm (Hornstull) - Kungsholmen (Marieberg))

Via Essingeöarna. De första broarna anlades som en del av Essingeleden 1961:

Gröndalsbron (1961) (Gröndal- Stora Essingen)
Fredhällsbron (1961) (Lilla Essingen-Kungsholmen (Fredhäll))
Essingebron (1962) (Stora Essingen–Lilla Essingen, på den västra brodelen går Gamla Essinge broväg)
Alviksbron (1998) (spårvägs- och gångbro mellan Stora Essingen och Alvik/Äppelviken, Västerort)

Från Södermalm

Söderut via Skanstull fanns det inget behov av en större bro innan Hammarbykanalen anlades i slutet av 1920-talet. Här gick den medeltida Göta landsväg över en liten bro söderut:

Skansbron (1927), klar 1925
Skanstullsbron (1949), klar 1947
Johanneshovsbron (1984)

Söderut över Årstaviken. En flottbro för en ny sträckning av Göta landsväg via Hornstull anlades på 1670-talet. En flottbro för järnvägen anlades på 1860-talet:

Liljeholmsbron (västra brodelen klar 1928, östra delen klar 1954)
Västra Årstabron (tåg-, cykel- och gångbro via Årsta holmar, klar 2005)
Östra Årstabron (tågbro via Årsta holmar, invigd 1929, renovering 2012)

Österut via Danvikstull fanns inget behov av bro innan Hammarbykanalen anlades i slutet av 1920-talet:

Danviksbro (1926)

Till Långholmen:

Långholmsbron (1948), nuvarande bro byggd 1931
Pålsundsbron (1948)

Till Reimersholme:

Reimersholmsbron (1949), nuvarande bro klar 1943

Från Kungsholmen

Till Norrmalm. Den första bron anlades vid nuvarande Kungsbron i mitten av 1600-talet. Under sent 1600-tal tillkom en flottbro vid nuvarande stadshuset:

Kungsbron (1881) (Kungsgatan-Fleminggatan, nuvarande bro 1944)
Stadshusbron (1920)
Klarabergsviadukten (1942)

Till Vasastaden/Solna:

Sankt Eriksbron (1906) (Sankt Eriksgatan)
Barnhusbron (1966)
Ekelundsbron (1968) (Stadshagen-Karlberg, nuvarande bro byggd 1956)

Till Västerort. Den första flottbron anlades i mitten av 1700-talet:

Tranebergsbron (1934) (Fredhäll-Traneberg, ombyggd 1999–2005)

Till Lilla Essingen:

Mariebergsbron (1936)

Till andra öar i Mälaren och Saltsjön

Till Riddarholmen:

Hebbes Bro (1924)
Riddarholmsbron (1958)

Till Skeppsholmen:

Skeppsholmsbron, nuvarande bro öppnad för trafik 1861
Kastellholmsbron (1961), nuvarande bro klar 1880, senare ombyggd

Till Djurgården:

Djurgårdsbron (1897), stod klar till den stora Stockholmsutställningen 1897
Djurgårdsbrunnsbron (1884)
Beckholmsbron (1961)
Folke Bernadottes bro (2019)

Till Lidingö:

Gamla Lidingöbron (1926)
Lidingöbron (1971)

Till Kärsön och Ekerön, Ekerö kommun:

Till Stäksön, Upplands-Bro kommun:

Mellan Danderyds kommun och Solna kommun:

Essingeledens broar

På sträckan Södertäljevägen–Norra länken är Essingeleden cirka 8 kilometer lång, av denna sträcka består cirka 4 kilometer av ett tiotal broar och viadukter. En del av dem är inte namngivna, som den 126 meter långa viadukten över Drottningholmsvägen eller den 250 meter långa viadukten över Hornsbergsdepån och Lindhagensgatan på västra Kungsholmen. Namngivna broar och viadukter är (från söder till norr):^[2]

Hägerstensviadukten, längd 330 meter.
Blommensbergsviadukten, längd 300 meter.
Gröndalsviadukten, längd 300 meter.
Gröndalsbron, längd 300 meter.
Essingebron, längd 470 meter.
Fredhällsbron, längd 270 meter.
Karlbergsbron, dubbelbro längd 510 meter (västra delen) respektive 560 meter (östra delen).

Övriga broar i Stockholms län (urval)

I alfabetisk ordning:

Allébron även Sickla Allébron (2000), går över Sickla Kanal i Hammarby Sjöstad
Bällsta bro (1960), går över Bällstaån mellan Centrala Sundbyberg och Mariehäll i Bromma
Götalandsvägsviadukten (1967), går över Åbyvägen och Västra stambanan
Huvudstabron (1967), går över Bällstaviken och är en del av Huvudstaleden
Farstanäsbron (1914), ursprunglig militärbro, numera gång- och cykelbro, renoverad 1998
Flottsbros gång- och cykelbro (1975), militärbro, gångbro- och cykelbro
Fredriksdalsbron (2002), leder Tvärbanan under Skanstullsbron
Kvarnholmsbron (1932-1984), leder från Gäddviken över Hästholmssundet till Kvarnholmen
Laduviksbron (1954), går över utflödet av Laduviken mot Husarviken
Lilla Sjötullsbron (1966), en gång- och cykelbro över Djurgårdsbrunnskanalen
Londonviadukten (1910), numera mer en vägbank än en viadukt
Ladugårdslandsbron (1640-1840), en historisk bro över inre delen av Nybroviken
Solnabron (1942/2011), sträckte sig över järnvägsområdet kring Norra station, numera en del av Solnavägen som förbinder Stockholms innerstad med Solna
Sicklauddsbron (2003), gång- och cykelbro över Sickla kanal mellan Sickla kaj och Sickla udde
Gamla Skurubron (1915-1957), en bågbro som tidigare användes för Värmdöleden över Skurusundet i Nacka kommun
Skurubron (2023), den nya balkbron för Värmdöleden över Skurusundet
Smistabron (2008), gång- och cykelbro över Södertäljevägen, E4/E20
Svindersviksbron (2016) är en högbro över Svindersviken i Nacka kommun.
Sveabron (1897), ligger kvar under korsningen Sveavägen/Odengatan
Ugglebacksbron (1954), går över utflödet av Uggleviken mot Husarviken
Vårbybron (1994–1996), motorvägsbro för Södertäljevägen (E4/E20) i Botkyrka kommun
Ågestabron (1971), går över sjön Magelungen och förbinder Farsta strand med Ågesta
Ålkistebron (1937), leder Roslagsbanan och Roslagsvägen över Ålkistekanalen

Konstruktioner

Under historiska tider byggdes längre broar oftast som flottbroar med en öppningsbar del i mitten, exempelvis en vindbrygga. Stockholms och förmodligen Europas längsta flottbro var Stadshusbrons föregångare.^[3] Denna förbindelse mellan södra Norrmalm och östra Kungsholmen, kallades Nya Kungsholmsbron, den var cirka 500 meter lång och byggdes åren 1669–1672.

Genom landhöjningen och omfattande utfyllnader blev avstånden mellan Stockholms öar och malmar allt mindre. Dagens Stadshusbron som förbinder Norrmalm med Kungsholmen vid Stadshuset är bara 85 meter lång. Sveriges längsta bro var på sin tid Årstabron invigd 1924 och ritad av Cyrillus Johansson. Årstabroarna (östra och västra) är fortfarande de längsta broarna i Stockholm, båda är 753 meter långa.^[4]

Problemet med tidiga brokonstruktioner var att den segelfria höjden var låg och man var tvungen att anordna en öppningsbar brodel, den hindrade dock trafiken över bron när ett fartyg skulle passera. Med den ökande bilismen under 1900-talets första hälft var ständiga broöppningar inte acceptabla. På 1930- och 1940-talen utfördes därför broar med stor segelfri höjd på omkring 25–30 meter.

Här kan nämnas Tranebergsbron, höjd 25,2 meter (invigd 1934), Västerbron, höjd 26 meter (invigd 1935) och Skanstullsbron, höjd 32 meter (invigd 1947). Tranebergsbron hade, när den byggdes, världens längsta brobåge gjuten i betong, med en spännvidd av 181 meter.^[5]

Västerbron var en tysk skapelse: ursprungligen ritad av tyska arkitekter, konstruerad av tyska ingenjörer och byggd av svenska och tyska företag. När bron invigdes 1935 var den den största bågbron i stålkonstruktion som någonsin byggts i Sverige och det är den fortfarande (2008).^[6]

Trots dessa höga broar finns en del öppningsbara brokonstruktioner i Stockholmstrafiken: Danviksbron som är en enkel- och Liljeholmsbron en dubbel klaffbro, och Nockebybron en svängbro. Liljeholmsbrons manövertorn är numera obemannat och när mekaniken krånglar och bron fastnar dröjer det till personal är på plats med trafikkaos som följd.

Broras och konstruktionsproblem

En av Essingeledens broar rasade under uppförandet den 10 december 1964. Det var Fredhällsbrons västra brospann som störtade ner i vattnet när en provisorisk konstruktion (som bar upp betongformen) gav vika, varvid en 30 meter lång del av bron rasade ner i vattnet. Olyckan försenade bygget med några månader.^[7]

Två av Tvärbanans broar, Alviksbron och Gröndalsbron råkade ut för sprickbildningar kort efter invigningen. De första sprickorna i liven i huvudspannen upptäcktes redan i augusti år 2000. Orsak till sprickbildningen var skjuvspänning i båda broarnas lådbalkar och vid slutet av 2001 bedömde SL att utvecklingen föranledde en närmare undersökning. Man fann då att utländska normer kräver avsevärt mer armering i balkarna än de svenska reglerna. På konstruktörens och entreprenörens inrådan stängdes båda broar för Tvärbanans trafik. Under utredningsarbetet förstärktes broarna temporärt med utanpåliggande stålstag och under hösten 2002 genomfördes en permanent invändig förstärkning.^[8]^[9]

Arkitektur

Stockholms broar är inte rena ingenjörsarbeten utan många gångar ritade av tidens renommerade arkitekter. Dagens äldsta bevarade bro, Norrbro, ritades av Erik Palmstedt. Palmstedt var även arkitekt för Palmstedts stenbro (uppförd åren 1784–1789), denna bro finns ej kvar längre, bara en liten del bevarades som Palmstedts grotta utanför Stockholms stadshus.

Östra Årstabrons arkitekt var Cyrillus Johansson. Arkitekten inspirerades av antikens akvedukter, och försåg bron med 20 valvbågar av betong i kombination med ett brospann i stålfackverk söder om Årsta holmar. Bron var på sin tid Sveriges längsta bro.^[4]

På 1930- och 1940-talen var Paul Hedqvist och hans partner David Dahl ofta anlitade broarkitekter. Från deras ritbord härstammar Tranebergsbron, Västerbron och Liljeholmsbron.

Fredhällsbron är liksom Gröndalsbron och Essingebron ritad av arkitektföretaget Ahlgren-Olsson-Silow (AOS) och konstruerad av det kommunala bolaget AB Geokonsult.

Stockholm nyaste högbro (avser år 2005) är Västra Årstabron, den skapades av den brittiska stjärnarkitekten Sir Norman Foster.

Nerlagda broprojekt

Vägtrafikbro över Årsta holmar

När Östra Årstabron konstruerades förbereddes den för en framtida gatubro över Årstaholmar. Gatubrons järnöverbyggnad skulle vila på bropelarnas sidor vars bredd ökades i form av en hylla på varje sida och med överkant cirka 1,5 meter över vattenytan. Stockholms stad stod för merkostnaden. Högsta punkten för gatuplanet skulle komma att ligga 38,3 meter över vattenytan.^[10] I 1960 års trafikledsplan kom planen med en gatubro emellertid igen. Denna gång med motorvägsstandard och placerad direkt väster om järnvägsbron. Arbetsnamnet för denna vägförbindelse var ”Tantoleden” som skulle bli en länk mellan Stockholms ringled och det lokala gatunätet i Årsta och på Södermalm.^[11]

Andra broprojekt

Några broprojekt stannade på planeringsstadiet, så blev Österbron som en pendang till Västerbron aldrig genomförd. Enligt en arkitekttävling från 1948 skulle den likt en stockholmsk variant av Golden Gate Bridge förbinda Södra Djurgården med Södermalm, som ett samtida tävlingsförslag illustrerar. Österbron skulle vara en del av Österleden och Österleden en del av Stockholms ringled.

Brommagrenen som planerades på 1960-talet skulle gå från Essingeleden vid Stora Essingen och ut på en bro över till Alvik och vidare till Bromma flygplats. Avfarten vid Essingeleden färdigställdes i början av 1960-talet, sedan stoppades arbetena. Idag går Tvärbanans Alviksbron i ungefär samma sträckning.

På 1960-talet planerades även en stads-motorvägsbro över Nybroviken, som skulle vara en del av Blasieholmsleden och sammankoppla Strandvägen via Blasieholmen med Skeppsbron.

Rådmansleden var ytterligare ett 1960-tals projekt som aldrig genomfördes. Leden skulle knyta ihop Kungsholmen med Lidingö. Av en stor trafikplats med flera broar mellan Kungsholmen och Norrmalm blev bara bygget av Barnhusbron genomförd (uppförd 1967-1969) samt att Lidingöbron (uppförd 1968–1971) förbereddes med ett tredje körfält.^[12]

Stockholms högsta broar

Stockholms åtta högsta broar är för närvarande (2010):

Mått anger den segelfria höjden vid normalt vattenstånd (medelhögvatten):

Skanstullsbron, 32 meter
Johanneshovsbron, 32 meter
Västerbron, 26 meter
Östra Årstabron, 26 meter
Västra Årstabron, 26 meter
Gröndalsbron, 26 meter
Tranebergsbron, 25 meter
Alviksbron, 24 meter

Stockholms osynliga bro

I Stockholm finns en bro som inte syns, men ändå finns. Det är Sveabron som byggdes 1897 för Odengatans sträckning över Sveavägen och försvann på 1920-talet under utfyllnader, när Sveavägens nivå höjdes upp till Odengatans. Bron finns alltjämt kvar i marken under gatukorsningen. På 1950-talet konstaterades genom provborrningar att jordmassorna hade satt sig och att det uppstått ett cirka en meter högt hålrum under brovalvet. Med tanke på den tunga trafiken över korsningen beslöt man att fylla håligheten med betong.

Källor

Noter

^ Stockholms gatunamn, sida 145
^ Dufwa (1985), s. 212–213
^ Från fornborgar till flygfält, sida 57
^ [a b] Stockholms gatunamn, sida 243
^ Stockholms gatunamn, sida 34
^ Kulturfonden
^ Stockholm under 60-talet, sida 50
^ ”Undersökning angående skador på Gröndal- och Alviksbron, pdf-fil”. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303181425/http://epubl.ltu.se/1402-1536/2005/01/LTU-TR-0501-SE.pdf. Läst 30 juli 2010.
^ Bakgrundsinformation om sprickbildning i Gröndalsbron
^ Årstabron (1929), s. 30
^ Dufva (1985), s. 209
^ Friman (2008), sida 193

Tryckta källor

Stahre, Nils-Gustaf; Fogelström, Per Anders (1986). Stockholms gatunamn: innerstaden. Monografier utgivna av Stockholms stad (återtryck av del av 1:a upplagan). Stockholm: Liber/Allmänna förlaget. Libris 7269073. ISBN 91-38-90777-1
Friman, Helena; Söderström, Göran (2008). Stockholm: en historia i kartor och bilder. Monografier utgivna av Stockholms stad. Nordqvist, Sven (illustratör). Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 10736828. ISBN 978-91-46-21843-2
Dufwa, Arne, red (1985). Trafik, broar, tunnelbanor, gator. Monografier utgivna av Stockholms stad, Stockholms tekniska historia 1. Stockholm: Liber Förlag. Libris 513275. ISBN 91-38-08725-1
Schütz, Fredrik (1978). Från fornborgar till flygfält: ur anläggningsarbetenas historia i vårt land. Stockholm: Byggförlaget. Libris 7746223. ISBN 91-85194-14-X
Statens Järnvägar (1929). Årstabron. Statens Järnvägars presentation av Årstabron
Unge, Ingemar (1994). Stockholm under 60-talet. Hudiksvall: Lars Åke Winberg Förlag AB. ISBN 91-87004-54-2

[1] Stockholms gatunamn, sida 145

[2] Dufwa (1985), s. 212–213

[3] Från fornborgar till flygfält, sida 57

[Stockholms_gatunamn,_sida_243-4] [a b] Stockholms gatunamn, sida 243

[5] Stockholms gatunamn, sida 34

[6] Kulturfonden

[7] Stockholm under 60-talet, sida 50

[8] ”Undersökning angående skador på Gröndal- och Alviksbron, pdf-fil”. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303181425/http://epubl.ltu.se/1402-1536/2005/01/LTU-TR-0501-SE.pdf. Läst 30 juli 2010.

[9] Bakgrundsinformation om sprickbildning i Gröndalsbron

[10] Årstabron (1929), s. 30

[11] Dufva (1985), s. 209

[12] Friman (2008), sida 193

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]