Andrakammarvalet i Sverige 1952 – Wikipedia

Andrakammarvalet i Sverige 1952
Samtliga 230 platser i Riksdagens andra kammare
Statsminister före valet; Tage Erlander; Socialdemokraterna	Omvald statsminister ; Tage Erlander; Socialdemokraterna

Andrakammarvalet i Sverige 1952 till Sveriges riksdags andra kammare hölls söndagen den 21 september 1952.

Valkampanjen

Detta riksdagsval har ofta kallats för grispremievalet. Bondeförbundets jordbruksminister, Sam Norup, hade ordnat så att Sveriges fläskproducenter fick ett ekonomiskt stöd, retroaktiv grispremie, för grisar som hade slaktats och ätits upp långt tidigare. Detta användes i valkampanjen både av Folkpartiet och Högerpartiet som ett exempel på hur Bondeförbundet satt sig i regeringen för att berika sina egna väljare. I Tage Erlanders dagböcker från 1952 framgår också att han var olycklig över hur stödet till jordbruket fick det att se ut som att socialdemokraterna satt i knäet på "godsägare".^[1]

Valkampanjen inleddes dramatiskt när två svenska flygplan blev nedskjutna över Östersjön av Sovjetunionen (Catalinaaffären). Under sommaren dömdes Fritiof Enbom till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionen. Händelserna ledde till politisk debatt när Högerpartiet och Folkpartiet var kritiska mot att regeringen inte ville ta upp nedskjutningarna till FN och krävde utrikesminister Östen Undéns avgång.^[2]

I maj 1952 antog riksdagen en ny metod för att fördela mandaten vid andrakammarvalen: Den d’Hondtska metoden ersattes av den jämkade uddatalsmetoden. Samtidigt förbjöds valkarteller. Denna ordning gav överrepresentation för stora partier, proportionalitet för medelstora partier och underrepresentation för små partier. Folkpartiet och Högerpartiet var mycket kritiska till att socialdemokraterna på så vis blev överrepresenterade och anklagade regeringen för manipulationer.^[3]

Partiernas valaffischer:

Stopp för skatter som lamslår - framåt med Folkpartiet
Högern behövs nu
Klaga inte, rösta med Högern
Att lita på - Högern
Att lita på - Högerpartiet
Vi på landsbygden håller ihop, rösta med Bondeförbundet
Full sysselsättning - LO - Arbetarepartiet
Fred - nationell frihet - Kommunisterna

Valresultat

För samtliga genom valet invalda riksdagsmän, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare 1953-1956.

Parti		Partiledare	Röster			Mandatfördelning
Parti		Partiledare	Antal	%	+− %	Antal	+−
	Socialdemokraterna	Tage Erlander	1 742 284	46,05	−0,08	110	−2
	Folkpartiet	Bertil Ohlin	924 819	24,44	+1,69	58	+1
	Högerpartiet	Jarl Hjalmarson	543 825	14,37	+2,03	31	+8
	Landsbygdspartiet Bondeförbundet	Gunnar Hedlund	406 183	10,74	−1,64	26	−4
	Sveriges kommunistiska parti	Hilding Hagberg	164 194	4,34	−1,97	5	−3
	Vänstersocialistiska partiet	Albin Ström	2 302	0,06	-0,02	—	—
	Övriga partier	—	100	0,00	—	—	—
	Socialistiska blocket (S + SKP)	—	1 906 478	50,39	—	115	—
	Borgerliga blocket (LB + FP + H)	—	1 874 827	49,55	—	115	—
Antal giltiga röster			3 783 707	100,00		230
Ogiltiga röster			?
Totalt			3 801 284 (79,1 %)

Vänstersocialistiska partiet ställde endast upp i Göteborgs stads valkrets och erhöll där alla sina röster.

Källa : Svenska Dagbladets årsbok 1952, SCB Riksdagsmannavalen 1949-1952

Andrakammarvalen i Kristianstads län och Jämtlands län överklagades av Bondeförbundet då de ansåg att kontrollen vid rösträkningen ej varit lagenlig. Den 11 november beslöt Regeringsrätten att valen skulle göras om, och detta skedde söndagen den 14 december. Vid detta omval kunde Bondeförbundet vinna ett mandat från Folkpartiet i Jämtlands län. Siffrorna i tabellen ovan gäller för förhållandena efter detta extraval.

Bland de invalda riksdagskandidaterna fanns bland annat folkpartisten Gunnar Helén.

Regeringsbildning

Valframgångarna för Folkpartiet och Högerpartiet innebar att dessa partier tillsammans med Bondeförbundet hade 115 ledamöter i kammaren. Socialdemokraterna och kommunisterna hade också 115 ledamöter men eftersom den socialdemokratiske talmannen saknade rösträtt innebar detta en mandatfördelning på 115-114 till fördel för det icke-socialistiska blocket. Det fanns därför en teoretisk möjlighet att dessa partier skulle kunna bilda en majoritet. Detta skedde nu inte eftersom Bondeförbundet och Socialdemokraterna delade på regeringsmakten sedan 1951, regeringen Erlander II.

Se även

Litteratur

Peter Esaiasson (1990). Svenska valkampanjer 1866-1988. Stockholm: Allmänna förlaget. ISBN 91-38-92035-2

Referenser

^ Tage Erlander (2002). Dagböcker. 1952. Hedemora: Gidlunds förlag. ISBN 91-7844-357-1
^ Esaiasson (1990), s. 191-192
^ Esaiasson (1990), s. 192

[1] Tage Erlander (2002). Dagböcker. 1952. Hedemora: Gidlunds förlag. ISBN 91-7844-357-1

[2] Esaiasson (1990), s. 191-192

[3] Esaiasson (1990), s. 192

[1]

[2]

[3]