Moderaterna – Wikipedia

Den här artikeln handlar om det politiska partiet i Sverige. För det danska partiet, se Moderaterne. För det åländska partiet, se Moderat Samling för Åland.
Moderata samlingspartiet
Ett ljusblått M mot en mörkblå cirkel.
Logotypen från april 2019
FörkortningM
LandSverige Sverige
PartiordförandeUlf Kristersson
PartisekreterareKarin Enström[1]
GruppledareMattias Karlsson[2]
Grundat17 oktober 1904
HuvudkontorBlasieholmsgatan 4A, Stockholm
Antal medlemmar49 768[3] (2)
Politisk ideologiNutid: Liberalkonservatism
Marknadsliberalism[4] Historisk: Konservatism
Politisk positionHöger[5]
Internationellt samarbetsorganInternationella demokratiska unionen
Europeiskt samarbetsorganEuropeiska folkpartiet (EPP)
Politisk grupp i EuropaparlamentetEPP-gruppen
Färg(er)Blå
UngdomsförbundModerata ungdomsförbundet (MUF)
StudentförbundModerata studenter (MST)
Riksdagen (2022) [6]
Röstandel
19,10 procent
Mandat
68 / 349
Regionfullmäktige (2022) [7][8]
Röstandel
19,08 procent
Mandat
328 / 1 720
Kommunfullmäktige (2022) val 2022 [7][8]
Röstandel
20,51 procent
Mandat
2 584 / 12 614
Europaparlamentet (2024)
Röstandel
17,53 procent
Mandat
4 / 21
Webbplats
www.moderaterna.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Moderata samlingspartiet (M), vanligen Moderaterna, är ett liberalkonservativt politiskt parti i Sverige. Moderaterna är efter valet 2022 Sveriges tredje största parti sett till antal mandat i riksdagen.[9] Partiledare är sedan 1 oktober 2017 Ulf Kristersson, som sedan 2022 också är Sveriges statsminister.[10]

Moderata samlingspartiet antog sitt nuvarande namn 1969. Det ersatte det tidigare Högerpartiet som använts från 1952. Partiet grundades som Allmänna valmansförbundet 1904. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Moderaterna.[11] Från valrörelsen 2006 till och med april 2019 betecknade partiet sig som Nya Moderaterna; detta var dock inte ett officiellt namn.

Partiet har sedan 1979 varit det största borgerliga partiet och var det näst största partiet (efter Socialdemokraterna) i alla riksdagsval därefter fram till 2022, då Sverigedemokraterna blev näst störst och Moderaterna tredje störst.

Fram till 1930 var fem män som tillhörde partiet eller dess föregångare statsminister. Efter namnbytet 1969 har Moderaterna tre gånger innehaft statsministerposten; Carl Bildt var statsminister 1991–1994, Fredrik Reinfeldt 2006–2014 och Ulf Kristersson är det sedan 2022, och partiet har även suttit i regering 1976–1978 och 1979–1981.

I riksdagsvalet 2010 hade Moderaterna sin hittills högsta notering i ett riksdagsval med 30,1 % av rösterna. I riksdagsvalet 2022 fick Moderaterna 19,1 %, en minskning med 0,7 procentenheter jämfört med valet 2018. Partiet har sitt starkaste stöd i Stockholms läns (24,0 % valet 2022, 26,0 % valet 2018), Hallands läns (22,5 % valet 2022, 22,9 % valet 2018) och Skåne läns södras (22,1 % valet 2022, 24,0 % valet 2018) riksdagsvalkretsar.[6]

Moderata samlingspartiets ideologi är officiellt liberalkonservatism. Partiet är positivt till marknadsekonomi och kapitalism, och menar att frihet möjliggörs via åtgärder såsom sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar. Möjligheten till val av leverantör av varor och tjänster är enligt partiet viktig; detta skall gå hand i hand med en minskad offentlig sektor och ett minskat statligt ägande, liksom minskat engagemang i samhällsekonomin.[12]

Under 1980-talet fick partiet en allt mer marknadsliberal framtoning,[13] något som jämte den ursprungligt konservativa värdegrunden låg till grund för partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism.

När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades Nya Moderaterna och partiet sade sig närma sig den politiska mitten.[14] Moderaterna upplevde stora framgångar under Reinfeldts ledarskap och med två mandatperioder där Reinfeldt var statsminister fick ideologin prövas i praktiken. Fredrik Reinfeldts försvar av välfärden förflyttade Moderaterna närmare socialliberalismen.[15][16][17]

Efter åtta år vid regeringsmakten började dock uppstickarpartiet Sverigedemokraterna att vinna terräng med en mer konservativ och mer invandringskritisk agenda. Det ledde till ett väljartapp för Moderaterna i valet 2014, förlorad regeringsmakt och Fredrik Reinfeldts avgång.

När Anna Kinberg Batra tog över efter Reinfeldt hösten 2014 påbörjades att arbete med en valanalys och vidareutveckling av politiken. Redan år 2017 avgick[18] dock Anna Kinberg Batra efter uppslitande diskussioner om partiets ideologi och relation till Sverigedemokraterna.

När Ulf Kristersson tog över efter Anna Kinberg Batra inleddes en tydligare kursändring tillbaka till rötterna där partinamnet Nya Moderaterna fick ge vika för en återgång till Moderaterna inklusive den gamla loggan med Moderaternas bekanta M.[19] Under våren 2019 tillsattes en arbetsgrupp inom Moderaterna som skulle ta fram förslag på ett nytt idéprogram. Hösten 2020 presenterades förslaget till nytt idéprogram där liberalkonservatism nu fått en tydligare roll som partiets ideologiska bas.

Namnhistorik

[redigera | redigera wikitext]
  • Allmänna valmansförbundet (1904–1938)
  • Högerns riksorganisation (1938–1952/1969)
  • Högerpartiet (1952–1969)
  • Moderata samlingspartiet (1969–)

Under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare, 2003–2015, användes ofta beteckningen "Nya moderaterna" i partiets kampanjmaterial och från och med valet 2014 står det bara "Moderaterna" på partiets valsedlar, men det formella namnet på partiet är Moderata samlingspartiet.

Organisationshistorik

[redigera | redigera wikitext]
År Riksorganisation Riksdagens andra kammare Riksdagens första kammare
1867-1888 saknades Lantmannapartiet ingen organiserad gruppering
1888-1895 Gamla lantmannapartiet Nya lantmannapartiet Protektionistiska partiet Minoritetspartiet
1895-1903 Lantmannapartiet
1903-1904 Lantmannapartiet De moderata reformvännernas grupp
1904-1905 Allmänna valmansförbundet
1905-1906 Första kammarens moderata parti
1906-1910 Nationella framstegspartiet
1910-1912 Förenade högerpartiet
1912-1935 Lantmanna- och Borgarepartiet
("andrakammarshögern")
Första kammarens nationella parti
("förstakammarshögern")
1935-1938 Högerns riksdagsgrupp
1938-1952 Högerns riksorganisation
1952-1969 Högerns riksorganisation/Högerpartiet
1969- Moderata samlingspartiet Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp

Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.

Föregångare (1800-talet)

[redigera | redigera wikitext]

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper och partier som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän. Bland de konservativa politikerna och opinionsbildarna fanns det en skepsis mot organiserat partiarbete och så länge rösträtten var graderad och folk många gånger röstade på de herremän de kände till från hemlänet, innebar det att riksdagen under de första årtiondena efter ståndsriksdagens avskaffande kom att domineras av brukspatroner, godsägare, ämbetsmän och finansmän.[20]

I första kammaren fanns 1888–1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888–1904 Minoritetspartiet som 1905–1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). År 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.[21]

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid tvåkammarriksdagens införande 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen). Initiativtagare var Carl Ifvarsson, Arvid Posse och Emil Key. Under en tid splittrades det i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet, huvudsakligen på grund av olika åsikter i tullfrågan, men återförenades efter några år. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.[21]

Mot slutet av 1800-talet började radikala strömningar göra sig hörda i samhället, liberala organisationer bildades som krävde allmän och lika rösträtt till riksdagen och socialistiska organisationer bildades som krävde bättre villkor för löntagare och i vissa avseenden hade ännu mer omvälvande idéer kring hur samhället skulle utvecklas. Det framstod för de flesta samhällsintresserade människor allt mer som att det bara var en tidsfråga innan ett mer demokratiskt valformat skulle införas i Sverige. Liberaler och socialdemokrater organiserade sig och de konservativa behövde förhålla sig till detta. De mer moderata som Hugo Tamm ansåg att man behövde organisera sig och se till att en utveckling mot rösträtt för fler ändå inte skulle behöva beröva de konservativa idéerna allt inflytande, medan andra, som Christian Lundeberg, ansåg att det var viktigt att slå vakt om den befintliga konstitutionella ordningen. Det tog tid innan de konservativa kunde samla sig på det sättet som vänsterns företrädare kunde göra.[22]

Bildandet av Allmänna valmansförbundet (1904)

[redigera | redigera wikitext]
Gustaf Fredrik Östberg, som var den förste partiledaren för Allmänna valmansförbundet.

Allmänna valmansförbundet grundades under ett möte 17–18 oktober 1904restaurang Runan i Stockholm. Inbjudan hade skickats ut en månad tidigare, och gått till cirka 250 personer, framför allt riksdagsmän och tidningsmän, men också andra personer i samhället som kunde tänkas vara intresserade och kunna bidra till målsättningen att bilda en "sammanslutning mellan de konservativa och moderata elementen i samhället gentemot de radikala grupperna."[23] Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare. Till en början fick endast män vara medlemmar i partiet[24].

Mötet i oktober 1904 öppnades av en av inbjudarna, Hans Andersson i Skivarp, och Axel Svedelius utsågs att leda förhandlingarna. Även om det två dagar långa konstituerande mötet i efterhand kan förmodas ha gått smidigt till, hade det trots allt föregåtts av minst två års förberedande organisationsarbete och agitation från den konservativa pressen. Många av de konservativa riksdagsledamöterna var nämligen individualistiskt lagda och starka personligheter i sig själva, som inte så hemskt gärna ville låta sig inrättas i ledet hos ett parti. Det första partiprogrammet var också kortfattat, som en sammanfattning av saker som man kunde enas om, och bestod av endast 304 ord.[23] I princip talade detta program mer om vad man var mot än vad man var för och ville åstadkomma.[25] En av huvudpunkterna blev namnfrågan, där det uppenbart kompromissartade och närmast opolitiskt klingande Allmänna valmansförbundet till slut blev vad man bestämde sig för, sedan man hade ratat andra namn såsom exempelvis Moderata samlingspartiet.[26] Det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare till AVF, men hade, kanske just på grund av motviljan bland de tilltänkta medlemmarna att organisera sig, inte överlevt.

Den främste tillskyndaren av bildandet – och som också blev den förste partiledaren - var Gustaf Fredrik Östberg, som ett par år tidigare medverkat till bildandet av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv), vars ordförande han också samtidigt var.

Näringslivet kom också att bli en viktig finansieringskälla för partiet under dess första halvsekel, pengarna var nödvändiga men kunde också vara en påfrestning då företagsledarna ofta ville att näringslivsvänliga reformer skulle ske snabbare än vad som var möjligt i politikens ofta tungrodda beslutssystem. Från 1960-talet infördes i stället offentliga partistöd, som ledde till att partiet kunde slippa partibidragen från företag. Partistöd från det offentliga var emellertid problematiskt på ett annat sätt, då politiska partier på det sättet riskerade att bli statliga institutioner, enligt partiledaren Yngve Holmberg 1965.[27] Inflytandet från näringslivet torde dock ha bidragit till att det parti som från början grundades som en uttalat konservativ organisation, redan från början också har haft en tydligt marknadsliberal inriktning. Det är också vid perioder som ekonomiskt liberala idéer har legat i ropet, som partiet har nått sina största framgångar.[28]

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation för formellt fristående riksdagspartier. [29]

Unionsupplösning och parlamentarism (1905)

[redigera | redigera wikitext]
Christian Lundeberg, den förste konservative statsministern.

Under 1800-talet hade statsministern i regel utsetts av kungen personligen. Även om regeringens propositioner behövde få riksdagens stöd, så var regeringen inte beroende av det stödet för att sitta kvar vid makten. Sverige hade alltså inte ett system med parlamentarism. Detta förändrades vid 1900-talets början.

Regeringarna Boström II (1902–1905) och Ramstedt (april–juli 1905) hade misslyckats med att hantera norrmännens allt mer högljudda önskan att upplösa unionen med Sverige. Budet att bilda regering gick då till Christian Lundeberg, som var den ledande personen inom protektionistiska partiet i riksdagens första kammare, ett av de riksdagspartier som samarbetade om Allmänna valmansförbundet. Lundebergs regering var en samlingsregering som följde de parlamentariska grupperna och kan därför sägas ha varit den första parlamentariskt tillsatta regeringen i Sverige. Regeringen avgick dock i november samma år sedan unionsfrågan hade blivit löst och liberalerna hade avböjt fortsatt regeringssamarbete. I stället blev liberalen Karl Staaff ny statsminister, då hans parti hade blivit störst i andrakammarsvalet i september, vilket var ett ännu tydligare steg mot att låta parlamentarism råda.[30][31]

Allmän rösträtt och försvarandet av monarkin (1906–1919)

[redigera | redigera wikitext]

År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes i riksdagen av Allmänna valmansförbundet, som ville se proportionella val med lika rösträtt till andra kammaren, men behålla den viktade rösträtten till första kammaren. Första kammaren var ett överhus till en tvåkammarriksdag, indirekt vald genom graderad rösträtt. Statsminister Staaff hade tänkt sig att första kammarens inflytande i praktiken skulle upphöra (genom en konstitutionell praxis som skulle bortse från första kammarens beslut) och politiken bara drivas genom parlamentariska beslut i andra kammaren.[32] Nederlaget i voteringen om detta förslag fick Staaff att lämna sin post.[33] Allmänna valmansförbundets företrädare var vid den här tiden egentligen beredda att stödja ett ökat inslag av allmän rösträtt, men var rädda att majoritetsval i enmansvalkretsar skulle leda till ett tvåpartisystem (som i Storbritannien) där liberaler och socialdemokrater skulle bli de två dominerande krafterna och konservatismen helt röstas bort trots ett ändå relativt starkt stöd bland väljarna. Man ville i stället ha ett proportionellt valsystem.[34]

Allmänna valmansförbundets ledare Arvid Lindman blev statsminister efter Staaffs avgång. Regeringen Lindman drev 19071909 igenom en lagändring som införde proportionella val till riksdagens andra kammare enligt den så kallade dubbelproportionalistiska linjen.[33] Regeringen Lindmans reform innebar också att man införde allmän rösträtt för män över 24 år vid andrakammarval. Samtidigt valdes första kammaren fortsatt med graderad rösträtt. Bland andra reformer som infördes under Lindmans regeringsperiod, var progressiv beskattning, som utformades av finansminister Carl Swartz.[35] Regeringen kunde sitta kvar trots tillbakagång i andrakammarsvalet 1908 på grund av fortsatt majoritet i första kammaren, men efter ytterligare tillbakagång i andrakammarsvalet 1911 lämnade högern regeringsmakten och liberalernas Karl Staaff blev statsminister igen. 1913 tillät partiet kvinnor att bli medlemmar[36].

Försvarsfrågan blev en viktig fråga under de kommande åren, vilket inte minst kom att visa sig vid borggårdskrisen 1914, som ledde till Staaffs avgång som statsminister och att man höll ett extra val till andra kammaren i mars 1914. Även frågan om monarkins roll i statsstyrelsen aktualiserades. Högern drev kampanj för både stärkt försvar och bevarad kungamakt och blev största parti i valet, men statsministerposten hade redan strax före valet gått till den formellt opolitiske Hjalmar Hammarskjöld.[37][33] Det var emellertid inget som Lindman och hans parti hade något emot, då regeringen uppfattades som mycket kompetent och var konservativt sinnad även om den inte var partianknuten (Hammarskjöld hade varit ecklesiastikminister under Lindman[38] och skulle för övrigt senare komma att bli riksdagsman för högern[39]). Lindman slapp dessutom hantera att hans rival som ledare för högern, förstakammarshögerns ledare Ernst Trygger, blev statsminister.[40] Regeringen Hammarskjöld kom att sitta kvar även efter det ordinarie andrakammarsvalet i september samma år, då det nyligen utbrutna första världskriget fick väljarna att fortsätta stödja högerns försvarsvänliga linje, men avgick 1917 på grund av allt mer ökad kritik från liberaler och socialdemokrater och efterträddes av högermannen Carl Swartz med Arvid Lindman som utrikesminister. Regeringen Swartz satt dock bara i ett halvår fram till valet på hösten.[33]

Efter valet 1917 tillträdde en koalitionsregering bestående av liberalerna och socialdemokraterna, som föreslog allmän och lika rösträtt för män. Förslaget bifölls i första kammaren, men avslogs i riksdagens andra kammare. Många medborgare protesterade. Det blev ett stort tryck på koalitionsregeringen främst från det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänster (nuvarande Vänsterpartiet) som hotade med revolution. Många medlemmar i Allmänna valmansförbundet började nu även förespråka allmän och lika rösträtt för att undvika samma turbulens man kunde se bland annat i Tyskland, där förlusten i första världskriget 1918 hade lett till revolution och införande av republik. Allmänna valmansförbundet röstade därför år 1918 för allmän och lika rösträtt för alla skattebetalande män och kvinnor över 24 års ålder och som inte mottog fattigvård eller satt fängslade.

Allmänna valmansförbundet försvarade monarkin i Sverige men pressades av liberaler och socialdemokrater som ville införa republik. En kompromiss kom till stånd som medförde att monarkin behölls, men det krävdes att kungens makt inskränktes och att han inte skulle försöka påverka politiken. Kompromissen gjorde kungens roll i stort sett ceremoniell då den ingicks. Dessa förändringar banade flera decennier senare vägen för 1974 års regeringsform.

Internt ledde demokratins genombrott också till att AVF reformerade den egna organisationen. Man antog ett nytt partiprogram 1919, som (förutom vissa tillägg 1934 riktade mot de då högaktuella diktaturströmningarna) kom att vara kvar i princip oförändrat i nästan ett kvartssekel, till 1946. Programmets första punkt tog upp försvaret, man förespråkade sådant som "färre lagar men goda", "uppfostran till självansvar" och hjälp till självhjälp, fri företagsamhet och äganderätt, förenklad förvaltning och sparsamhet med skattepengar och i övrigt slogs bland annat fast stödet för kyrka och kristendom.[41]

Minoritetsparlamentarism (1919-1933)

[redigera | redigera wikitext]
En av SNU:s valaffischer som indirekt uppmanade väljarna att rösta på AVF i Kosackvalet 1928.
Arvid Lindman (till vänster) på Slottets borggård vid sin andra regerings tillträde 1928 i sällskap av statsrådskollegerna Ernst Trygger, Claes Lindskog och Sven Lübeck. Detta var den sista regeringen i Sverige som bar statsrådsuniform.

Under den allmänna rösträttens första tid, kom regeringsskiftena att ske ofta. Inga egentliga politiska block fanns och ingen kunde bilda någon stabil majoritetsregering. I stället blev detta en tid då regeringsbildare ofta utsågs mer utifrån vem som hade gått framåt i det senaste valet eller röstat ner en regerings förslag vid votering i riksdagen så att regeringen känt sig tvungen att avgå. Allmänna valmansförbundet kom under den här perioden att bilda regering ett par gånger. Således var förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger statsminister 1923–1924 och Arvid Lindman återkom som statsminister 1928–1930.[42]

När kvinnor fick rösträtt 1921, blev de samtidigt valbara. Den första högerkvinnan i andra kammaren blev sjuksköterskan Bertha Wellin från Stockholm, som från 1921 och framåt under många år var högerns enda kvinna i riksdagen.[43][44]

Regeringen Trygger tillträdde i april 1923 sedan den socialdemokratiska regeringens politik kring arbetslöshetsunderstöd hade fallit i första kammaren och Hjalmar Branting därför avgått som statsminister. Eftersom det var första kammaren som hade fällt regeringen och Ernst Trygger var ledare för förstakammarshögern, gick budet att bilda regering till honom. Inte bara högern utan även liberalerna hade röstat emot socialdemokraternas proposition, men liberalerna ville inte delta i en koalition så Tryggers regering blev en ren högerregering med inslag av opolitiska statsråd. Andrakammarshögerns ledare Arvid Lindman blev inte statsråd. Som statsminister sökte Trygger bland annat lösa försvarsfrågan, som var viktig för partiet. Regeringen satt kvar fram till andrakammarvalet 1924, som ledde till en måttlig framgång för högern men inte tillräckligt för att den rimligen skulle sitta kvar.[45][46]

Andrakammarvalet 1928 kom att kallas "kosackvalet" till följd av de valaffischer från högern som varnade för att en röst på Arbetarepartiet, som var ett valteknisk samarbete mellan socialdemokrater och kommunister, kunde leda till en diktatur av sovjetiskt slag. Sveriges kommunistiska parti var på den tiden anslutet till den internationella kommunistiska organisationen Kommunistiska internationalen (Komintern) och enligt internationalens stadgar skyldigt att lyda direktiv från Moskva. De mest uppseendeväckande affischerna var egentligen inte Allmänna valmansförbundets, utan hade tagits fram av Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), som organisatoriskt var fristående från partiet även om det i praktiken fungerade som dess ungdomsförbund.[47] Valet ledde till en framgång för högern och även om det inte räckte till majoritet eller ens till att partiet blev störst, så gick budet att bilda regering till Arvid Lindman. Sjutton år efter sin avgång som statsminister, kunde han nu bli statsminister på nytt. Ernst Trygger blev utrikesminister; för första gången deltog Lindman och Trygger i samma regering. Regeringen Lindman II avgick dock 1930 efter nederlag i riksdagsvoteringar om jordbrukspolitiken, där regeringens förslag om ökat tullskydd inte fann riksdagens gillande.[48] Det skulle visa sig dröja till 1991, innan partiet åter kunde besätta posten som statsminister.

Nazism och partisplittring (1933-1939)

[redigera | redigera wikitext]

Från och med Hitlers maktövertagande 1933 och början av 1934 följde en splittring i partiet med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot nazismen. Förbundet organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Lindman var nationalist, men en svensk nationalist; den extremistiska tyska nationalsocialismen som förespråkade republik och diktatur och som såg negativt på kristendomen, kunde enligt Lindman inte förenas med svensk tradition och svenskt kynne, i vilket låg frihetslängtan och en samverkan mellan folket och kungamakten. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna (nuvarande Moderata ungdomsförbundet).[49]

Arvid Lindman avgick som partiledare 1935 och efterträddes av Gösta Bagge. Bagge vann partiledarvoteringen mot Ivar Anderson, som i stället blev vice ordförande för andrakammarshögern.[50][51] Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

På 1930-talet använde Högern namnet Svensk samling på sina valaffischer.[52]

Samlingsregering (1939-1945)

[redigera | redigera wikitext]

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister, handelsminister (1939–1941) och kommunikationsminister (1944–1945).

Opposition (1945–1976)

[redigera | redigera wikitext]

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. I slutet av fyrtiotalet drabbades partiet av flera valförluster. Partiledaren Gösta Bagge avgick 1944 och lämnade över till Fritiof Domö, som sedan år 1950 lämnade över till den yngre och dynamiske Jarl Hjalmarson.

En av de viktigaste händelserna i partiets utveckling under denna tid var tillkomsten 1946 av moderaternas första handlingsprogram, Frihet och Framsteg, som markerade partiets slutgiltiga uppslutning kring den moderna välfärdsstaten.

Jarl Hjalmarson, högerledare 1950–1961.

På femtiotalet kom därför partiet att återhämta sig, även om det ledande borgerliga partiet vid denna tidpunkt var Folkpartiet och deras ledare Bertil Ohlin.

Några av Hjalmarsons bidrag till partiets utveckling var att lyfta fram ett alternativ till den socialdemokratiska välfärdsstaten, en vision som kom att kallas för ”ägardemokrati”. Tanken var att staten skulle hjälpa alla medborgare till någon form av ägande, framförallt ett eget hus, eller åtminstone en slant på banken. Genom att på detta sätt underlätta förmögenhetsbildningen även hos vanligt folk, dem Hjalmarson kallade för ”vardagsmänniskan”.

Framgångarna för Hjalmarson (och i hög grad partisekreteraren, Gunnar Svärd, som hade stor betydelse för moderniseringen av partiet) bröts vid valet 1960. En av förklaringarna till motgången var att moderaterna praktiserat en ”kärv linje” med nedskärningar och skattesänkningar som huvudsaklig profil, exempelvis krävdes avskaffat stöd till skolmåltider, slopat första barnbidrag och lägre anslag till kommunerna.[53]

Efter en del interna stridigheter valde Hjalmarson att avgå 1961 och istället valdes Gunnar Heckscher till ny partiledare efter en omröstning där Heckscher utmanats av Leif Cassel.

Ett av den nye partiledaren Gunnar Heckschers bidrag till högerns utveckling var att han tidigt kom att förespråkade ett närmande till Västeuropa och ett svenskt medlemskap i EEG.

Heckscher var också en ivrig förespråkare av borgerlig samling. Denna strategi mötte dock internt motstånd. Valframgångarna uteblev också. Sedan Gunnar Heckscher avsatts som partiledare 1965 togs posten över av partisekreteraren Yngve Holmberg. Under dennes tid som partiledare kom partiet att moderniseras ytterligare, exempelvis användes medieträning, partiernas kandidater fick agera mer utåtriktat och mer lättsamma partievenemang som ”Yngves Runda Bord” där väljare fick fika med partiledaren genomfördes, samt omtalade grisfester.[54] I januari 1969 bytte partiet namn från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet.[11]

Perioden präglades också av inre ideologiska motsättningar, ofta sammanfattade under beteckningarna ”ljusblå” och ”mörkblå”. De ljusblå kännetecknades av en stor vilja till borgerlig samling även till priset att det egna partiet tvingades tona ner sin profil, medan de mörkblå önskade driva en rak och tydlig ideologisk linje mot ökat statligt engagemang, för lägre skatter och allmän sparsamhet, det som kallats ”den kärva linjen”, för att på sikt vinna väljarnas förtroende.

Högerkvinnan Ella Tengbom-Velander blev kommunalråd i Helsingborgs stad 1967, hon var den första kvinnan på en sådan post i Sverige.

Partiets valresultat fortsatte att rasa till ett rekordlågt 11,5 procent i valet 1970. Dessutom var den ekonomiska situationen för partiet katastrofal. Problemen resulterade i att den sittande partiledaren Yngve Holmberg avsattes efter en dramatisk omröstning vid en extra partistämma i Farsta den 14 november 1970. Utmanaren Gösta Bohman valdes till ny partiledare med 132 röster mot Holmbergs 82.

Gösta Bohman, partiledare 1970–1981.

Under Gösta Bohman vände den nedåtgående trenden. Den nye partiledaren drev både en skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen och medverkade till en borgerlig samling. Exempelvis hävdade Gösta Bohman i boken ”Tankar om mitt Sverige” att socialdemokratin övergivit Per Albin Hanssons samarbetspolitik för en konfrontativ vänsterlinje.[55]

Men den moderata profileringen kombinerades samtidigt med ett ökat borgerligt samarbete. 1971 kunde de tre borgerliga partiledarna för Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet för första gången någonsin ge en gemensam presskonferens.[56]

Satsningen gav resultat. Valet 1973 blev det första av fyra raka riksdagsval där Moderaterna ökade sitt väljarstöd. Totalt sett resulterade valet i 175 mandat för vardera blocket och det som kallats jämviktsriksdagen. Viktiga frågor fick avgöras med hjälp av lottdragning.

Regeringsparti (1976-1981)

[redigera | redigera wikitext]

Valet 1976 resulterade i en borgerlig majoritet i riksdagen för första gången på 44 år och centerpartisten Thorbjörn Fälldins regering bildades, där moderaterna fick poster som ekonomiminister och försvarsminister.

Regeringen föll 1978 på kärnkraftsfrågan, där Moderaterna och Folkpartiet var för en fortsatt utbyggnad och centern emot. Folkpartiet bildade egen minoritetsregering utan Moderaterna och Centerpartiet. Regeringsbildare blev folkpartiets partiledare Ola Ullsten. Moderaterna såg regeringen Ullsten som ett svek mot trepartiöverenskommelsen och röstade mot. I det efterkommande valet 1979 fick det borgerliga blocket återigen majoritet, och en ny trepartiregering med Fälldin som statsminister bildades. Motsättningarna inom energipolitiken hade lösts ut genom att det beslutats att en folkomröstning om kärnkraftsfrågan skulle hållas 1980. Moderaterna gjorde 1979 ett succéval och ökade från 15,6 till 20,3 procent, det bästa resultatet sedan 1932. Partiet gick i detta val om Centerpartiet i väljarstöd och blev det största borgerliga partiet, vilket man varit alltsedan dess.

Gösta Bohmans ideologiska profil kom under hans partiledarskap att gradvis bli allt mer liberalt profilerad. I ett klassiskt tal som Bohman höll i Uppsala 1980 talade han om ”en liberal revolt":

Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar.
[57]

Talet kom att tillsammans med andra ideologiska förskjutningar inom moderaterna att stimulera en diskussion om partiet här övergav sin konservativa hållning för liberalismen. Den officiella partibeteckningen är dock sedan denna tid ”liberalkonservatism”.

Trepartiregeringen föll våren 1981 på skattefrågan, när Moderaterna lämnade regeringen i protest mot en skatteuppgörelse som de två andra partierna träffat med Socialdemokraterna under ”den underbara natten”. Samma år avgick Gösta Bohman och lämnade över partiledarskapet till Ulf Adelsohn.

Ny ideologi (1981-1991)

[redigera | redigera wikitext]

Under 1980-talet var Moderaternas politik påverkad av marknadsliberala idéer inom ekonomi-, närings- och skattepolitik.[58]

Ulf Adelsohn, som hade en bakgrund som finansborgarråd i Stockholm, valdes till partiledare för Moderaterna år 1981.[59] Vid riksdagsvalet 1982 fick partiet 23,6 procent av rösterna – det högsta valresultatet sedan år 1928. Trots detta återtog Socialdemokraterna regeringsmakten. Efter förlustvalet 1985 avgick Adelsohn som partiledare 1986 och ersattes av Carl Bildt. Bildts första val som partiledare, riksdagsvalet 1988, blev dock ingen framgång för partiet.

Regeringsmakt (1991-1994)

[redigera | redigera wikitext]

Inför nästa val år 1991 bildade Moderaterna en allians med Folkpartiet under parollen "Ny start för Sverige".[58] Valresultatet var med 21,9 procent Moderaternas näst bästa sedan andra världskriget och Carl Bildt bildade en borgerlig fyrpartiregering. Efter två förlustval, 1994 och 1998 avgick Bildt som partiledare.[59]

En stor politisk framgång för Moderaterna under Bildts partiledartid var att Sverige gick med i Europeiska unionen (EU) efter en folkomröstning 1994.[60]

Oppsition och Nya moderaterna (1994-2006)

[redigera | redigera wikitext]
Fredrik Reinfeldt, partiledare 2003–2015 och statsminister 2006–2014.

Bildt efterträddes 1999 som partiledare av Bo Lundgren, som hade varit skatteminister 1991–1994. Partiet gjorde ett katastrofval 2002 med 15,26 procent av rösterna i riksdagsvalet.[61] Efter valet ledde Lundgren en förnyelse av partiet där stora delar av de äldre medarbetarna byttes ut mot en yngre generation. Dåliga opinionssiffror fick så småningom Lundgren att meddela sin avgång som partiledare, och han efterträddes i oktober 2003 av Fredrik Reinfeldt.[59] Denne genomförde förändringar av politiken och lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet sade sig fokusera på frågorna:

  • "Det skall löna sig att arbeta"
  • "Satsningar på välfärden", främst skola, vård och omsorg
  • "Nolltolerans mot brott"

Moderaterna skapade 2004 tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna) ett fördjupat borgerligt samarbete inför det kommande riksdagsvalet, vilket fick namnet Allians för Sverige (sedermera Alliansen).

Alliansregering (2006-2014)

[redigera | redigera wikitext]

I riksdagsvalet 2006 fick Moderaterna 26,23 procent av rösterna; partiets bästa valresultat sedan 1928. Allianspartierna nådde majoritet i riksdagen och Fredrik Reinfeldt blev statsminister i regeringen Reinfeldt, där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.

Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006 inträffade den första veckan i då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister Maria Borelius som kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgick ur regeringen.

I valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009 erhöll Moderaterna 18,83 procent av rösterna. Detta var en knapp ökning i förhållande till Europaparlamentsvalet 2004 då partiet fick 18,25 procent, men en minskning jämfört med 2006 års riksdagsval.

Efter riksdagsvalet 2006 rasade Moderaterna i opinionen. Mellan 2006 och 2008 fick Moderaterna konstant ungefär 20–24 procent i opinionsmätningarna. Åren 2009–2010 gick Moderaterna kraftigt fram i opinionen (främst på de mindre borgerliga partiernas bekostnad), med kulmen under sommaren 2010 då partiet i de flesta mätningar befann sig över 30-procentsgränsen.

I riksdagsvalet 2010 fick Moderaterna 30,06 procent av rösterna och gick därmed fram med 3,83 procentenheter jämfört med valet 2006.[62] Valresultatet var det högsta för Moderaterna i ett riksdagsval sedan den allmänna rösträttens införande 1921. Trots att övriga borgerliga partiers backade, förblev Alliansen det största blocket i riksdagen, dock utan majoritet. De rödgröna backade som helhet och fick 43,60 procent. Den förlorade borgerliga riksdagsmajoriteten berodde främst på att Sverigedemokraterna fick 20 mandat i riksdagen. Regeringen Reinfeldt fortsatte efter valet som minoritetsregering.

Opposition (2014–2022)

[redigera | redigera wikitext]
Anna Kinberg Batra, partiledare 2015–2017.
Ulf Kristersson, partiledare sedan 2017.

Riksdagsvalet 2014 blev ett nederlag för Moderaterna som fick 23,33 procent av rösterna.[63] Valresultatet ledde till att Alliansen med Moderaterna i spetsen förlorade makten och att Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister och partiledare.[64]

Den 10 januari 2015 valdes Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna på en extrastämma, och blev därmed partiets första kvinnliga partiledare.[65]

Den 1 oktober 2017 valdes Ulf Kristersson till ny partiledare av partistämman, efter att Anna Kinberg Batra uttalat att hon inte längre ville leda partiet.[66] I riksdagsvalet 2018 tappade Moderaterna ytterligare och fick 19,84 procent av rösterna. Efter en lång och uppslitande process för att bilda regering drog Ulf Kristersson och Moderaterna till slut det kortaste strået, då Centerpartiet och Liberalerna valde att stödja socialdemokraten Stefan Löfven som statsminister.[67] Efter detta menade Ulf Kristersson och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch att Alliansen inte längre existerade på nationell nivå.[68]

Efter valet 2018 fokuserade Moderaterna arbetet på att vara ett aktivt oppositionsparti och på att vidareutveckla politiken. En arbetsgrupp tillsattes 1 april 2019 för att ta fram ett nytt idéprogram[69]. I arbetsgruppen ingick bland andra Christofer Fjellner och Alice Teodorescu. Det nya förslaget till idéprogram presenterades hösten 2020. Från 2019 öppnade Moderaterna för att samarbeta med Sverigedemokraterna, som man tidigare tagit kraftigt avstånd ifrån.[70][71][72] Hösten 2021 gick det nya högerblocket (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) fram med ett gemensamt förslag till statsbudget, vilket röstades igenom av riksdagen.[73]

Minoritetsregering (2022-)

[redigera | redigera wikitext]

I riksdagsvalet 2022 backade Moderaterna till 19,1 procent men högerblocket vann totalt tack vare framgångar för Sverigedemokraterna.[74] Med stöd av Sverigedemokraterna bildade Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna en minoritsregering med Ulf Kristersson som statsminister.

Organisation

[redigera | redigera wikitext]
Moderaternas partisymbol

Som partisymbol har Moderaterna har ett blått "M" med fem små cirklar vid ändarna.

Bild Namn Ledartid Regeringsuppdrag Ref.
Gustaf Fredrik Östberg
(1847–1924)
1904–1905
1908–1912
[75]
[76][77][78]
Hugo Tamm
(1839–1907)
1907
[79]
Arvid Lindman
(1862–1936)
1912–1916
1919–1920
1924–1935
Statsminister 1906–1911 & 1928–1930
Utrikesminister 1917
[80][81][82]
[83][84]
[85]
Olof Jonsson i Hov
(1839–1930)
1917
[86][87]
Carl Hallendorff
(1869–1929)
1922
[88]
Gösta Bagge
(1882–1951)
1935–1944 Ecklesiastikminister 1939–1944
Fritiof Domö
(1889–1961)
1944–1950 Handelsminister 1939–1941
Bränsleminister 1941–1944
Kommunikationsminister 1944–1945
Jarl Hjalmarson
(1904–1993)
1950–1961
Gunnar Heckscher
(1909–1987)
1961–1965
Yngve Holmberg
(1925–2011)
1965–1970
Gösta Bohman
(1911–1997)
1970–1981 Ekonomiminister 1976–1978, 1979–1981
Ulf Adelsohn
(1941–)
1981–1986 Kommunikationsminister 1979–1981
Carl Bildt
(1949–)
1986–1999 Statsminister 1991–1994
Utrikesminister 2006–2014
Bo Lundgren
(1947–)
1999–2003 Skatteminister 1991–1994
Fredrik Reinfeldt
(1965–)
2003–2015 Statsminister 2006–2014
Anna Kinberg Batra
(1970–)
2015–2017
Ulf Kristersson
(1963–)
2017– Socialförsäkringsminister 2010–2014
Statsminister 2022–

Partisekreterare

[redigera | redigera wikitext]

Riksombudsmän, 1909–1965

[redigera | redigera wikitext]

Partisekreterare, sedan 1949

[redigera | redigera wikitext]

Partistyrelse

[redigera | redigera wikitext]

Partiets nuvarande (2023) partistyrelse består av: [90]






Fördelning av Moderaternas intäkter 2021[93]

  Försäljning och lotterier (7 %)
  Statligt partistöd (70 %)
  Övriga intäkter (1 %)
  Medlemsavgifter (3 %)
  Donationer (17 %)

Moderaterna får sin största intäkt (70 %) från det statliga partistödet.[93]

Samverkande organisationer

[redigera | redigera wikitext]

Övriga grupperingar

[redigera | redigera wikitext]

Medborgarskolan är ett studieförbund med band till Moderaterna.

Jarl Hjalmarsonstiftelsen är en fristående stiftelse som fungerar som moderaternas kanal för demokratibistånd.

Moderata samlingspartiet äger tidningen Medborgaren. Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som moderata, obundna moderata eller oavhängiga moderata, alternativt liberala.

Internationella samarbeten

[redigera | redigera wikitext]

I Europaparlamentet utgör Moderaterna, tillsammans med Kristdemokraterna, en del av Europeiska folkpartiets grupp (EPP).

Moderater i utlandet är ett nätverk för partiets sympatisörer utomlands, utsett av Moderaternas partistyrelse 2016. Nätverket har ett tiotal föreningar runt om i hela världen.[94]

Detaljerat valresultat, 1911-2022

[redigera | redigera wikitext]

Not: Till och med 1968 andrakammarvalet.

År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1911188 69131,3 %65 av 230[95]
1914 (mar.)286 25037,7 %6,486 av 23021[95]
1914 (sep.)268 63136,7 %−1,086 av 2300[95]
1917182 07024,7 %−12,059 av 230−1[95]
1920183 01927,9 %3,270 av 23011[95]
1921449 30225,8 %−2,062 av 230−8[95]
1924461 25726,1 %0,265 av 2303[95]
1928692 43429,4 %3,273 av 2308[95]
1932576 05323,1 %−6,258 av 230−15[95]
1936512 78117,5 %−5,544 av 230−9[95]
1940518 34618,0 %0,542 av 230−2[95]
1944488 92115,8 %−2,239 av 230−3[95]
1948478 77912,3 %−3,523 av 230−16[95]
1952543 82514,4 %231 av 2308[95]
1956663 69317,1 %2,742 av 23111[95]
1958750 33219,5 %2,445 av 2313[95]
1960704 41216,6 %−2,939 av 232−6[95]
1964582 60913,7 %−2,932 av 233−7[95]
1968670 47813,9 %−0,832 av 233−1[95]
1970573 81111,5 %−2,441 av 3509[95]
1973737 58414,3 %2,851 av 35010[95]
1976847 67215,6 %1,355 av 3494[95]
19791 108 40620,3 %4,773 av 34918[95]
19821 313 33723,6 %3,386 av 34913[95]
19851 187 33521,3 %−2,376 av 349−10[95]
1988983 22618,3 %−3,066 av 349−10[95]
19911 199 39421,9 %3,680 av 34914[95]
19941 243 25322,4 %0,580 av 3490[95]
19981 204 92622,9 %0,582 av 3492[96]
2002809 04115,2 %−7,655 av 349−27[97]
20061 456 01426,2 %1197 av 34942[98]
20101 791 76630,1 %3,8107 av 34910[62]
20141 453 51723,3 %−6,784 av 349−23[63]
20181 284 69819,8 %−3,570 av 349−14[99]
20221 237 42819,1 %−0,768 av 349−2[100]

Riksdagsval per kommun

[redigera | redigera wikitext]
Resultat i riksdagsvalet 2022 på kommunnivå.

Gruppledare i riksdagen

[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1991 var ofta partiledaren samtidigt gruppledare, om han inte var minister.

Gruppledare i första kammaren, 1935–1970
[redigera | redigera wikitext]
Gruppledare i andra kammaren, 1935–1970
[redigera | redigera wikitext]
Vice gruppledare i första kammaren
[redigera | redigera wikitext]
Vice gruppledare i andra kammaren
[redigera | redigera wikitext]
Förste vice gruppledare i första kammaren
[redigera | redigera wikitext]
Andre vice gruppledare i första kammaren
[redigera | redigera wikitext]
Förste vice gruppledare i andra kammaren
[redigera | redigera wikitext]
Andre vice gruppledare i andra kammaren
[redigera | redigera wikitext]
Gruppledare i riksdagen sedan 1971
[redigera | redigera wikitext]
Vice gruppledare i riksdagen sedan 1971
[redigera | redigera wikitext]

Andra kända riksdagsledamöter

[redigera | redigera wikitext]

Följande tabell redovisar partiets resultat i alla landstings- och regionalval sedan 1910. Den inkluderar efter 1919 även stadsfullmäktigeval i de städer som ej ingick i ett landsting (elektorsval 1922-1934), men från 1970 ej landstingsfria kommuner. Åren 1922 till 1934 inkluderar Stockholm som dock röstade året därpå. Åren 1912, 1914, 1916 och 1918 var det endast val i en av de två landstingsgrupperna, så de resultaten är inte helt jämförbara.

År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
191040,1 %[95]
191242,4 %2,3[95]
191439,8 %−2,6[95]
191640,1 %0,3[95]
191830,4 %−9,7[95]
191924,9 %−5,5[95]
192231,8 %6,9[95]
192628,9 %−2,9[95]
193028,4 %−0,5[95]
193424,2 %−4,2[95]
193817,8 %−6,4[95]
194217,6 %−0,2[95]
194614,9 %−2,7[95]
195012,3 %−2,6[95]
195415,7 %3,4[95]
195820,4 %4,7[95]
196215,5 %−4,9[95]
196614,7 %−0,8[95]
197011,6 %−3,1[95]
197313,8 %2,2[95]
197614,9 %1,1[95]
197918,6 %3,7[95]
198221,9 %3,3[95]
198520,7 %−1,2[95]
198817,9 %−2,8[95]
199123,2 %5,3[95]
199420,2 %−3,0[95]
199822,2 %2[95]
2002867 80416,6 %−5,6253 av 1 656−84[102]
20061 331 29024,6 %8376 av 1 656123[103]
20101 588 17027,3 %2,7418 av 1 66242[104]
20141 321 17221,5 %−5,8339 av 1 678−79[105]
20181 241 71719,3 %−2,2314 av 1 696−25[106]
20221 224 21019,1 %−0,2328 av 1 72014[7][8]
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1970584 12911,8 %−2,51 947 av 18 327[95]
1973713 47613,9 %2,11 599 av 13 236−348[95]
1976837 35215,1 %1,21 732 av 13 247133[95]
19791 030 51618,6 %3,52 140 av 13 369408[95]
19821 223 72021,7 %3,12 583 av 13 500442[95]
19851 164 28920,6 %−1,12 500 av 13 520−83[95]
1988987 16518,1 %−2,52 133 av 13 564−367[95]
19911 222 33922,2 %3,72 661 av 13 526528[95]
19941 133 31820,2 %−2,02 378 av 13 550−283[95]
19981 177 01922,3 %2,12 588 av 13 338210[95]
2002932 62117,55 %−4,752 059 av 13 274−529[107]
20061 338 99324,25 %6,72 735 av 13 092676[108]
20101 551 92626,19 %1,942 966 av 12 978231[109]
20141 343 58821,55 %−4,642 435 av 12 780−531[110]
20181 310 18220,06 %−1,492 396 av 12 700−39[111]
20221 332 81320,51 %0,452 584 av 12 614188[7][8]
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
2001158 32618,91 %48 av 251[112]
2005121 91417,83 %−1,0845 av 251−3[113]
2009106 38316,18 %−1,6541 av 251−4[114]
201385 38612,57 %−3,6131 av 251−10[115]

Anm. Före 2001 tillsattes mandaten i kyrkomötet genom indirekt valsätt. Valresultat från 2013 avser nomineringsgruppen Borgerligt alternativ.

Partiet har fyra mandat i parlamentet efter att ha fått 17,53 procent av rösterna i Europaparlamentsvalet i Sverige 2024.[116]

År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1995621 56823,17 %5 av 22[117]
1999524 75520,75 %−2,425 av 220[118]
2004458 39818,25 %−2,504 av 19−1[119]
2009596 71018,83 %0,584 av 180[120]
2014507 48813,65 %−5,183 av 20−1[121]
2019698 77016,83 %3,184 av 201[122]
2024736 07917,53 %0,74 av 210[116]

Gruppledare i Europaparlamentet

[redigera | redigera wikitext]

Andra kända EU-parlamentariker

[redigera | redigera wikitext]

Partiet har producerat åtta statsministrar, fem under början av 1900-talet och tre under senare tid.

Kända ministrar

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Karin Enström blir Moderaternas nya partisekreterare 2022-10-19
  2. ^ Mattias Karlsson i Luleå ny gruppledare för Moderaterna 2022-10-19
  3. ^ ”Den största ökningen av medlemmar i Moderaterna sedan 1985”. Moderaterna. 17 februari 2023. https://moderaterna.se/nyhet/medlemsokning/. Läst 22 oktober 2023. 
  4. ^ ”idépolitiskt program”. Moderata samlingspartiet. Arkiverad från originalet den 14 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110514214811/http://www.moderat.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=a184915c-ef50-41a7-aec1-66cae6c1cb53&MediaArchive_ForceDownload=True. Läst 26 januari 2011. 
  5. ^ https://ideologi.se/moderaterna/
  6. ^ [a b] ”Fördelning av mandat i riksdagen och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 17 september 2022. sid. 86. https://resultat.val.se/protokoll/protokoll_Val_20220911_00_RD.pdf. Läst 19 september 2022. 
  7. ^ [a b c d] ”Slutligt valresultat 2022”. Valmyndigheten. https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2022/radata-och-statistik.html#Slutligtvalresultat. Läst 12 november 2022. 
  8. ^ [a b c d] ”Valresultat 2022 - Mandatfördelning”. Valmyndigheten. https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2022/radata-och-statistik.html#mandatfordelning. Läst 12 november 2022. 
  9. ^ ”Valet 2022”. Sveriges riksdag. https://www.riksdagen.se/sv/valet-2022/. Läst 22 september 2022. 
  10. ^ ”M-ledaren Ulf Kristersson frågades ut i Aktuellt”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/m-ledaren-ulf-kristersson-fragas-ut-i-aktuellt. Läst 20 november 2017. 
  11. ^ [a b] ”Moderaterna byter namn”. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/moderaterna-byter-namn_8696694.svd. Läst 12 december 2013. 
  12. ^ ”Partiprogram”. Moderaterna. Arkiverad från originalet den 9 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120209201242/http://www.moderat.se/web/Partiprogram.aspx. 
  13. ^ ”Moderaterna, marknaden och makten”. SwePub. http://swepub.kb.se/bib/swepub:oai:DiVA.org:sh-66?tab2=abs&language=en. 
  14. ^ ”Reinfeldt lanserar "nya" moderaterna”. Svenska Dagbladet/TT. 20 december 2005. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_450673.svd. Läst 13 oktober 2008. 
  15. ^ Honnér, Louise (2005). ”Från nykonservatism till socialliberalism? En förändringsstudie av Moderata Samlingspartiet | Lund University”. www.lunduniversity.lu.se. Lunds Universitet. https://www.lunduniversity.lu.se/lup/publication/1330667. Läst 11 november 2023. 
  16. ^ Moderaterna (13 mars 2019). ”Moderaternas eftervalsanalys 2018”. Moderaterna. https://moderaterna.se/nyhet/moderaternas-eftervalsanalys-2018/. Läst 11 november 2023. 
  17. ^ Filip Kruse (27 augusti 2017). ”På spaning efter nästa M-ledare”. gp.se. https://www.gp.se/1.4572928. Läst 11 november 2023. 
  18. ^ ”Anna Kinberg Batra avgår som partiledare för moderaterna”. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/anna-kinberg-batra-haller-presskonferens-efter-avgangskraven. Läst 25 augusti 2017. 
  19. ^ ”Nya moderaterna går nu definitivt i graven”. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nya-moderaterna-gar-nu-definitivt-i-graven. Läst 20 oktober 2019. 
  20. ^ Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 39
  21. ^ [a b] Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 4
  22. ^ Christer Ericsson: "Kapitalets politik och politikens kapital", Santérus förlag, Stockholm 2008, ss. 157ff
  23. ^ [a b] Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 12
  24. ^ Torbjorn Nilsson (5 juli 2010). ”Partiernas historia: Moderaterna”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/politik/partiernas-historia-moderaterna. Läst 30 april 2023. 
  25. ^ Johan Westrin: "Den moderata bilden", Ekerlids förlag, Stockholm 2008, s. 11
  26. ^ Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 17
  27. ^ Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, ss. 41 och 45
  28. ^ Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, ss. 104ff
  29. ^ Torbjörn Nilsson: Mellan arv och utopi. Moderata vägval under 100 år, 1904–2004 (Santerus Förlag, Stockholm 2004)
  30. ^ Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 115 och 129
  31. ^ Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 16
  32. ^ Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 129f
  33. ^ [a b c d] Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, s. 116
  34. ^ Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 113
  35. ^ Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, s. 104
  36. ^ Torbjorn Nilsson (5 juli 2010). ”Partiernas historia: Moderaterna”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/politik/partiernas-historia-moderaterna. Läst 30 april 2023. 
  37. ^ Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, ss. 218ff
  38. ^ Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904-2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 151
  39. ^ Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 18
  40. ^ Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904-2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 142
  41. ^ Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 16 och ss. 278ff
  42. ^ Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 118ff
  43. ^ Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 313
  44. ^ Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 24
  45. ^ Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, s. 311
  46. ^ Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, s. 119
  47. ^ Johan Westrin: "Den moderata bilden", Ekerlids förlag, Stockholm 2008, ss. 26ff
  48. ^ Elis Håstad: "Sveriges historia under 1900-talet", Bokförlaget Aldus/Bonniers, Stockholm 1958, ss. 120f
  49. ^ Torbjörn Nilsson: "Mellan arv och utopi – Moderata vägval under hundra år 1904–2004", Santérus förlag, Stockholm 2004, s. 82
  50. ^ Dag W. Scharp (red.): "Frihet och framsteg. En krönika om högerpartiet", Stilförlaget, Nyköping 1959, ss. 396f
  51. ^ Jan-Erik Ander: "100 års moderata profiler", Lexivision/Television AB, Stockholm 2004, s. 38
  52. ^ Bengt Johansson (28 mars 2010). ”Veckans valaffisch (vecka 13)blogginlägg”. http://bengtjohansson.blogspot.se/2010/03/veckans-valaffisch-vecka-13.html. 
  53. ^ Ljunggren, Stig-Björn. Folkhemskapitalismen. sid. 107 
  54. ^ I frihetens tjänst. Moderata samlingspartiet 1904–1979. Stockholm: Moderata Samlingspartiets Riksorganisation. 1979. sid. 96–98 
  55. ^ Bohman, Gösta (1974). Tankar om mitt Sverige. Stockholm. sid. 61–71 
  56. ^ Möller, Tommy (1986). Borgerlig samverkan. Uppsala. sid. 98–99 
  57. ^ Bohman, Gösta (1981). Kurs mot framtiden. sid. 76–77 
  58. ^ [a b] ”Moderaterna då och nu”. https://www.gp.se/nyheter/sverige/moderaterna-d%C3%A5-och-nu-1.4728719. Läst 21 april 2020. 
  59. ^ [a b c] ”Moderata partiledare sedan partiet bytte namn”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/moderata-partiledare-sedan-partiet-bytte-namn. Läst 21 april 2020. 
  60. ^ Svenberg, Josef (22 maj 2019). ”Så gick det till när Sverige tackade knappt ja till EU”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/nyheter/politik/sa-gick-det-till-nar-sverige-tackade-knappt-ja-till-eu/. Läst 7 juli 2023. 
  61. ^ ”Valresultat, Sveriges Riksdag, 2002”. https://www.val.se/valresultat/riksdag-landsting-och-kommun/2002.html. Läst 21 december 2018. 
  62. ^ [a b] ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. https://historik.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  63. ^ [a b] ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 19 september 2014. https://historik.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  64. ^ ”Fredrik Reinfeldt avgår till våren”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4657&artikel=5964696. Läst 16 september 2014. 
  65. ^ ”läst 2015-01-01”. Arkiverad från originalet den 1 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150101163159/http://www.pitea-tidningen.se/opinion/ledare/klart-med-ny-moderatledare-8937897.aspx. Läst 1 januari 2015. 
  66. ^ ”Just nu: Ulf Kristersson vald till ny ordförande för M”. https://www.svd.se/just-nu-moderaterna-valjer-ny-ledare. Läst 1 oktober 2017. 
  67. ^ ”Stefan Löfven vald till ny statsminister”. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/stefan-lofven-vald-till-ny-statsminister. Läst 18 januari 2019. 
  68. ^ Thomsen, Dante (16 januari 2019). ”Statsvetaren om Alliansens ”död””. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/statsvetaren-om-alliansens-dod. Läst 22 januari 2019. 
  69. ^ ”Christofer Fjellner & Alice Tedodorescu leder moderaternas idéprogram”. https://dagensopinion.se/artikel/christofer-fjellner-alice-teodorescu-leder-moderaternas-ideprogram/. Läst 1 april 2019. 
  70. ^ Löfvenberg, Jonas (4 december 2019). ”Första direkta mötet mellan Kristersson och Åkesson”. Sveriges Television. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/forsta-direkt-mote-mellan-kristersson-och-akesson. Läst 7 juli 2023. 
  71. ^ Knutson, Mats (4 december 2019). ”Analys: Jimmie Åkesson är nu definitivt inne i stugvärmen”. Sveriges Television. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/analys-jimmie-akesson-nu-definitivt-inne-i-stugvarmen. Läst 7 juli 2023. 
  72. ^ Nordenskiöld, Tomas (5 juni 2020). ”M-ledaren: Slut på ”tramset” om SD”. Expressen. https://www.expressen.se/premium/politik/m-ledaren-slut-pa-tramset-om-sd/. Läst 7 juli 2023. 
  73. ^ ”Regeringens budget faller – Högeralternativet klubbas igenom”. Sveriges Television. 24 november 2021. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/regeringens-budget-faller-hogeralternativet-klubbas-igenom. Läst 7 juli 2023. 
  74. ^ Valmyndigheten, Valpresentation 2022, Val till riksdagen
  75. ^ Drag ur valställningen, Dagens Nyheter, 1 oktober 1905.
  76. ^ Karl Hildrbrand, Sveriges Historia till våra dagar, vol 14, 1926.
  77. ^ Allmänna valmansförbundets överstyrelse, Jämntlandsposten, 25 maj 1908.
  78. ^ Ynkedom, Västerbottenskuriren, 3 juni 1911.
  79. ^ Godsägaren Hugo Tamm, Smålands Folkblad, 7 oktober 1907.
  80. ^ I högerns ledarefråga, Dagens Nyheter, 9 oktober 1912.
  81. ^ Högerns skandalösa agitationsmetoder, Dagens Nyheter, 14 mars 1914.
  82. ^ Allmänna valmansförbundets årsmöte, Dagens Nyheter, 22 maj 1916.
  83. ^ Statskyrkan och högern, Västerbottenskuriren, 24 februari 1919.
  84. ^ Allm. valmansförbundets riksstämma, Göteborgs Dagblad, 1 juni 1920.
  85. ^ Allm. valmansförbundets riksstämma, Smålandsposten, 3 juni 1924.
  86. ^ Allmänna valmansförbundet, Göteborgs handels- och sjöfartstidning, 7 juni 1917.
  87. ^ Allmänna valmansförbundet, Politisk Valhandbok 1917, Aktiebolaget National-förlaget, Stockholm 1917.
  88. ^ När borgerlig splittring skänker svensk statsmakt åt det rena klassintresset, Svenska Dagbladet, 12 december 1922.
  89. ^ Karin Enström blir Moderaternas nya partisekreterare 2022-10-19
  90. ^ ”Tre nya i M-styret”. Dagens opinion. 21 oktober 2023. https://dagensopinion.se/artikel/tre-nya-i-m-styret/. Läst 22 oktober 2023. 
  91. ^ ”Här är den nya regeringens ministrar”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/special/regeringens-ministrar-2022/. Läst 22 oktober 2023. 
  92. ^ ”Öppna moderater vill driva på för mer HBTQ-politik från regeringen”. QX.se. 17 april 2023. https://www.qx.se/samhalle/sverige/246020/oppna-moderater-vill-driva-pa-for-mer-hbtq-politik-fran-regeringen/. Läst 22 oktober 2023. 
  93. ^ [a b] Julius Bengtsson. ”Statligt stöd, donationer och lotterier – så finansieras partierna”. Arkiverad från originalet den 28 juni 2023. https://web.archive.org/web/20230628102102/https://www.svt.se/nyheter/inrikes/partibidrag. Läst 21 september 2024.  SVT, 19 augusti 2022.
  94. ^ ”Nytt nätverk för Moderater i utlandet | Nya Moderaterna”. www.moderat.se. Arkiverad från originalet den 27 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170827173602/http://www.moderat.se/nyhetsartikel/nytt-natverk-moderater-i-utlandet. Läst 17 juli 2017. 
  95. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. Arkiverad från originalet den 27 november 2014. https://web.archive.org/web/20141127174325/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Allmanna-val/Allmanna-val-valresultat/12268/12275/Historisk-valstatistik/32065/. Läst 14 november 2010. 
  96. ^ ”Procent- och mandatfördelning riksdagsvalet 1998”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 18 september 2010. https://web.archive.org/web/20100918121338/http://www.val.se/val/val_98/slutres/riksdag/7338.html. Läst 14 november 2010. 
  97. ^ ”Sverige - Valområde - 2002-09-27 09:16:45”. Valmyndigheten. 27 september 2002. https://historik.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html. Läst 14 november 2010. 
  98. ^ ”Allmänna val 17 september 2006”. Valmyndigheten. 21 september 2006. https://historik.val.se/val/val2006/slutlig/R/rike/roster.html. Läst 14 november 2010. 
  99. ^ ”Röster och mandat för partierna”. Valmyndigheten. https://historik.val.se/val/val2018/slutresultat/protokoll/protokoll_00R.pdf. Läst 16 september 2018. 
  100. ^ ”Röster och mandat för partierna”. Valmyndigheten. https://resultat.val.se/protokoll/protokoll_Val_20220911_00_RD.pdf. Läst 17 september 2022. 
  101. ^ Mattias Karlsson i Luleå ny gruppledare för Moderaterna 2022-10-19
  102. ^ ”Sverige - Summering - 2002-09-26 15:37:38”. Valmyndigheten. 26 september 2002. Arkiverad från originalet den 19 september 2010. https://web.archive.org/web/20100919161109/http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00L/00.html. Läst 14 november 2010. 
  103. ^ ”Valresultat - Samtliga landstingsfullmäktigval”. Valmyndigheten. https://historik.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/statistik/landsting/resultat_landsting.html. Läst 15 januari 2014. 
  104. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 1 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 22 september 2010. https://web.archive.org/web/20100922110851/http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  105. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. Arkiverad från originalet den 24 september 2014. https://web.archive.org/web/20140924063606/http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  106. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 25 september 2018. https://historik.val.se/val/val2018/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 3 februari 2019. 
  107. ^ ”Sverige - Summering - 2003-03-20 10:49:22”. Valmyndigheten. 20 mars 2003. Arkiverad från originalet den 28 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170728161952/http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00K/00.html. Läst 14 november 2010. 
  108. ^ ”Valresultat - Samtliga kommunfullmäktigval”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 10 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110610033929/http://www.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/statistik/kommun/resultat_kommun.html. Läst 15 januari 2014. 
  109. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 5 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 15 september 2010. https://web.archive.org/web/20100915153222/http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  110. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 26 september 2014. Arkiverad från originalet den 24 september 2014. https://web.archive.org/web/20140924084004/http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  111. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 17 januari 2019. https://historik.val.se/val/val2018/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 3 februari 2019. 
  112. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2001”. Svenska kyrkan. Arkiverad från originalet den 28 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100328001524/http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2001/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  113. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2005”. Svenska kyrkan. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100822190742/http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2005/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  114. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2009”. Svenska kyrkan. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100822182920/http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultatslutgiltigt2009/Resultat/kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  115. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2013”. Svenska kyrkan. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2015. https://web.archive.org/web/20150811035400/http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/Valresultat2013/slutg/valresultat/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 24 november 2013. 
  116. ^ [a b] Valmyndigheten, Valpresentation 2024, Val till Europaparlamentet
  117. ^ ”Val till EU-parlamentet 1995”. Linköpings universitet. Arkiverad från originalet den 24 december 2012. https://archive.is/20121224182814/http://www.mai.liu.se/~laale/Val/Data/1995/eu.html%23slutres. 
  118. ^ ”EUP_valresultat_1999_antal_ko”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/ME/ME0109/1999A01/EUP_valresultat_1999_procent_ko.xls. Läst 15 januari 2014. 
  119. ^ ”Europaparlamentsval 13 juni 2004”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 5 november 2008. https://web.archive.org/web/20081105064421/http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  120. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100812001407/http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  121. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 30 maj 2014. Arkiverad från originalet den 7 september 2014. https://archive.is/20140907101617/http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/E/rike/index.html. Läst 3 juni 2014. 
  122. ^ ”Fördelning av mandat i Europaparlamentet och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 31 maj 2019. sid. 3. https://historik.val.se/val/ep2019/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 31 maj 2019. 
  123. ^ Tomas Tobé på Facebook: Jag är ny delegationsledare för svenska EPP Läst 2019-06-21

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Nilsson, Torbjörn (2010). ”Jakten på makten (partiernas historia: Moderaterna)”. Populär historia (nr. 3): sid. s. 36–39. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]